Vad ska de nu ge bort?

Gästskribent: Kjell Pettersson

Sverige var under tjugotalet ett land som skakades av hårda konflikter på arbetsmarknaden. Förmodligen det land där det strejkades mest i hela Europa. En naturlig följd av att fackföreningsrörelsen vuxit sig stark, samtidigt som arbetsgivarna ville styra som under industrialismens tidiga år, de ville bestämma enväldigt. Vana som de var att sparka arbetare som vägrade att finna sig i egna diktaten. Fackföreningar hade de tvingats att acceptera, men fortfarande sågs dessa som något som katten släpat in.

Tjugotalet var också präglat av omfattande strider mellan kommunister och socialdemokrater. Fackföreningarna var den självklara bastion som var viktigast att ha kontrollen över. Socialdemokraterna kom att vinna denna kamp. Kommunistpartiet splittrades 1929, djupt oenigt om hur man skulle förhålla sig till stalinismens seger i Sovjetunionen. Socialdemokraterna hade sin siktskåra fast inställd på ett samförstånd med kapitalet och därmed fred på arbetsmarknaden. En fred som kom att manifesteras i Saltsjöbadsavtalet som undertecknades 1938. En uppgörelse och ett handslag mellan LO och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv). Arbetsgivare och arbetstagare skulle i fortsättningen lösa sina konflikter med ett gemensamt mål för ögonen, ”samhällets bästa”. Den naturliga motsättningen mellan den som utför arbetet och de som tjänar frukterna av detta arbete skulle som med ett trollspö upphöra.

För att detta skulle vara möjligt måste den fackliga verksamheten och framför allt de uppslitande avtalsförhandlingarna centraliseras. Medlemmarnas inflytande, som när det gäller rätten att rösta under de avtal som de var satta att arbeta under, måste bort, eftersom detta kunde rubba den fredliga samvaro som nu härskade på arbetsmarknaden. Bit för bit minskade medlemsinflytandet, rätten att strejka kom att urholkas till nästan ingenting, de lokala förhandlingarna och den dynamik och den aktivitet dessa födde kom så småningom att försvinna och i takt med att medlemmarnas inflytande över sina egna organisationer försvann så blev aktiviteten därefter.

Under de senaste 30 åren har mer öppna motsättningar kommit i dagern. Startskottet gick vid SAF-kongressen 1980, när dåvarande SAF-ordförande Curt Nicolin, inför entusiastiska direktörer, förklarade att samförståndstiden var över. SAF skulle nu istället bli en öppen kamporganisation. En högervåg svepte in över landet. Det behövs inga längre beskrivningar på hur det politiska och ekonomiska klimatet förändrats sedan 1980. Verkligheten talar för sig själv. Ändå har LO, denna organisation med drygt 1,8 miljoner medlemmar, under alla dessa år låtsas om att ingenting har hänt. Ledningen sitter där den sitter. Kvar vid det förhandlingsbord som arbetsgivarna lämnade i början av 1990-talet, då man i stället valde att göra upp med respektive förbund. LO-ledningen tror att Svenskt Näringsliv har planer på att komma tillbaka till de gamla tiderna, med sitt instängda och unkna samförstånd. Svensk fackföreningsrörelse står i praktiken därmed utan en nationell, central ledning när det gäller sina omedelbara intressen. Förbunden kör efter skråmässiga handlingslinjer.

I detta akuta läge, med medlemsflykt, med lika lite folk på medlemsmöten som det är i kyrkorna, med direktörsvälde, med en alliansregering som rear ut resterna av den svenska välfärden, då sätter sig denna enbarmliga LO-ledning att förhandla. Utan orsak, utan viljeinriktning och utan mandat från sina medlemmar.

Här blir det på arbetsgivarna begäran förhandlingar om ett nytt huvudavtal för svensk arbetsmarknad. En ny förhandlingsordning ska tas fram. Det är dags för ett nytt Saltsjöbadsavtal och vilken part som kommer att vinna den förhandlingsomgången råder det ingen tvekan om. Blir det inte en storm av protester från de lokala fackliga organisationer, ja då blir det LO:s alla medlemmar som, 50 år efter Saltsjöbadsavtalet, kommer att få tugga i sig en ny förhandlingsordning, där kapitalets makt återigen stärks på bekostnad av arbetet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ett svar på ”Vad ska de nu ge bort?

  1. Pingback: Problemet med tillfälligt anställda | Svensson

Lämna ett svar