Värdslig andakt

Gästskribent Kjell Pettersson

Det brukar sägas att ”när fan blir gammal blir han religiös”. Men det är ett påstående som jag alltid avfärdat.

Men f-n vet om det ändå inte ligger något i det. Sådana tankar kommer när en kär människa har avlidit. För kyrkan ger i viss mån tröst. Ty dagens präster är långt ifrån den gamla sortens domedagspredikanter som såg som sin förbannade skyldighet att läsa lusen av dem som församlats till gudstjänst. Inte så mycket syndernas förlåtelse där inte, utan bara ändlösa tirader om den kommande skärselden och människans fåfänglighet.

Min nära var en älskad moster. För mig innebar det oändlig lindring att få vara med i den anspråkslösa tacksägelse när man läser upp den avlidnes namn och i all stillhet tänder ett ljus för var och en i denna skärgårdsförsamling vars livslåga slocknat under den senaste tiden. I en enkel men samtidigt smakfull kyrka från 1300-talet ramades minnesstunden in av en oändligt vacker kvinnlig sång.

Utanför kyrkfönstren, i sina gravar, vilar fiskar- och bondefolk från många sekel tillbaka. Doftande hägg möter doften av syren.

Efter tacksägelsen skänker en vandring där på något besynnerligt sätt ro åt en orolig själ.

Nej, fan kanske inte blir religiös. Det är nog fel ord. Snarare är det ordet vördnadsfull som är rätt för upplevelsen..

Aktning och vördnad inför livet och de som lämnat det.

Vördnad över den natur som i detta nu är så rikt svällande att den omfamnar tankarna och griper tag i ens innersta. Ovanför detta en himmelsk klarblå fond med en sol som är så gnistrande, sprakande rödgul att lindringens tårar rinner ner för kinderna. Inte bara av saknad utan också i vetskap att när det gamla tar slut skall inom sinom tid nya röster sjunga.

Lämna ett svar