Har kapitalismen fått fnatt ?

(Del 1 av 3.)

Likt en kolloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?

I den här texten som publiceras som en följetong i tre avsnitt ska jag försöka ge svar på några grundläggande frågor.

-Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån ? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city ?

-Erbjuder nyliberalismen ett trovärdigt alternativ för framtiden ?

-Är lösningen en återgång till den « gamla goda industrikapitalismen » ?

Leve krisen…

Så kan man naturligtvis inte säga eftersom miljontals arbetande människor kommer att drabbas av den recession som följer i finanskrisen spår. Ändå finns det ett visst fog för leveropet. Krisen är så allvarlig och marknadens totala oförmåga att reda ut det kaos den själv skapat visar på ett övertydligt sätt att den nyliberala dogmen om att självreglering utan offentlig insyn och styrning skapar den bästa av världar är inget annat än just en dogm. Verkligheten visar sig vara en annan. Nämligen den att vanliga skattebetalare nu ska ställa upp med kanske tusen miljarder dollar för att rensa upp i träsket.

Det har varit mode att kalla dagens ekonomi för kasinokapitalism, finanskarusell och andra liknande beteckningar för att beskriva hur finanssfären i den globaliserade kapitalismen tagit makten över det traditionella industrikapitalet. Och visst finns det fakta som berättigar modet. Finanstidningen The Economist skriver i en ledare i senaste numret att i fjol tog de amerikanska finansbolagen hand om 40 procent av den samlade företagssektorns profiter. När den nyliberala offensiven drog igång i början av 80-talet var deras andel av vinsterna bara 10 procent. Tidningen skriver att det motsvarar 1 200 miljarder dollar i mervinst under perioden än om andelen hade legat kvar på 10 procent. Inga fickpengar precis. Rättare bestämt 7 200 000 000 000 kronor med dagens växelkurs. Med de pengarna byggdes inga skolor, sjukhus och ålderdomshem. Det blev i stället lyxvillor med typ 20 badrum och 40 garage och (inte eller) lyxjakter med prislappar på 200 miljoner dollar.

Parasitär eller funktionell?

Det är lätt att med exempel som ovan förlora sig i analysen och ge intryck av att i finanssfärens glittrande värld skapar man pengar med pengar. Som om bankernas och riskfondernas avdelningar för värdepappershandel svävade fritt över samhället och den reella ekonomin. Som om manna ramlade från himlen utan att någon behöver anstränga sig.

Men man måste fråga sig vilket är det verkliga förhållandet mellan den ekonomi som producerara varor och tjänster och finansens luftslott? Det pågår sedan länge en debatt mellan ekonomer om finansens roll i första hand är parasitär eller funktionell.

Det är lätt att peka på den parasitära aspekten och hämta hem ideologiska poäng med termer som kasinokapitalism och djungelkapitalism. Men att inskränka sig till att se enbart den parasitära sidan leder oftast debattören till slutsatsen att det räcker med att reformera kapitalismen, ge den en gammaldags ansiktslyftning, för att ordningen ska återställas. Det är socialdemokratins grundläggande recept. Lite fler regler och ett mer etiskt uppförande av marknadsaktörerna och biffen är ordnad.

För de som ser till finansens funktionella roll är branschens periodvisa « överdrifter » utan större betydelse. Värdepappershandeln i alla dess former är nyttig för ekonomin. Det är bara smörjmedel som får hjulen att gå runt. Om vissa skor sig ordentligt spelar ingen roll. De positiva effekterna sipprar ner i samhället och även de sämst ställda får sin lott. Men det nyliberala smörjmedlet innehåller lite väl mycket grus. I finanskris efter finanskris påminns vi att marknaden regelbundet gräver ner sig i en grop den bara kan komma upp ur med hjälp av dina och mina skettepengar. Den « funktionella » förklaringen förklarar i själva verket ingenting eftersom vi på intet sätt får veta varifrån alla stormrikas pengar kommer ifrån.

Rakt ner i fickan…

Källan till dessa rikedomar finns i det förändrade styrkeförhållandet mellan kapitalägarna och den lönearbetande befolkningen. Den nyliberala offensiven lyckades förändra hur de i samhället producerade rikedomarna fördelats mellan kapital och arbete. I samtliga industriländer har de lönearbetandes andel av de värden som produceras minskat kraftigt. Samtidigt investerar inte längre kapitalägarna lika mycket av de realiserade vinsterna. I stället går de direkt i fickorna på aktieägarna i form av högre utdelning per aktie. FNs « World Economic and Social Survey 2008 » visar att i alla OECD-länder(utom Island, Belgien och Spanien) har investeringarnas andel av den totala vinsten sjunkit till förmån för utdelningen till aktieägarna. Det är källan till finansens allt större sperkulativa roll i dagens värld. Men det innebär inte att det finns någon större motsättning mellan finanskapital och industrikapital. De går mer hand i hand för att tillsammans hålla nere de lönearbetandes andel av vad som produceras. Det är därför ingen statistisk tillfällighet att ökade vinster i finanssfären gått parallellt med uppkomsten av massarbetslöshet efter « den gyllene periodens » fulla sysselsättning och stadigt ökande reallöner. Liksom den är parallell med framväxten av en ny fattigdom och ökade skillnader mellan fattiga och rika länder. I den meningen är finanssfären smörjmedel i ekonomin, men bara för att underlätta realiseringen av alla vinster på en global kapitalmarknad utan gränser. I « kasinoekonomin » skärper finanskapitalet konkurrensen mellan de olika existerande kapitalgrupperna i världsskala.

I andra media: DN1,DN2,ABE24,AB2,Sydsvenskan,GP,ST,ETC,Arbetaren,

Dagens Arena,DN3,SVD1,SVD2,Politiken,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Finanskris, Nyliberalism, Investeringar, Kasinokapitalism, Spekulation