“Satsa på
Kunskapsbanken”
Strejk mot tyska (s) och (v)? Ja, det kan man lugnt säga. I Berlin är det sedan många år den tyska socialdemokratin och vänsterpartiet Die Linke som håller i tömmarna för det kommunala styret. Som en flank till den avtalsrörelse som Tysklands mäktiga IG Metall inlett, demonstrerade i måndags tiotusen förbittrade kommunalare mot den svältkur som de under många år fått stå ut med. Lönestopp och nerskärningar har varit melodin för det röda styret ända sedan 2003.
Men nu har dammluckorna öppnats. Ilskan i demonstrationen var preludiet till den avtalsrörelse och den åttadagarsstrejk som gemensamt har varslats från de kommunalanställdas tre fackföreningar. Inte minst från lärarnas sida är stämningen upprorisk. Reallönerna sjunker år efter år samtidigt som elevantalet ökar. I demonstrationen frågade man på banderoller om varför kunskap inte har något värde samtidigt som de bankrutta tyska bankerna och försäkringsbolagen kan få hur många miljarder euros som helst. ”Satsa på kunskapsbanken”, var ett av lärarnas mest applåderade krav.
Ändå är de fackliga ledarna motspänstiga när det gäller medlemmarnas krav. De har själva hela grabbnävar i kommunstyrets syltburk genom ett avtal om begränsade ekonomiska utrymmen som de slöt 2003. Politiskt hör de hemma i samma tyska (s) och (v) som ansvarat för nerskärningarna. Situationen är lik den svenska.I gårdagens Dagens Industri fick Lars Ohly till det så tydligt att han i hastigheten kanske själv inte insåg hur rakt på sak han egentligen var:
”Det går en gräns för hur mycket jag kan ändra mig och den går där jag inte kan föra fram en vänsterpolitik i valrörelsen”
I klartext säger Ohly helt enkelt: ”Jag måste kunna prata vänsterpolitik i valrörelsen. Efter valet kan det sedan bli vilka kompromisser som helst”. Det var så det fungerade under samarbetsåren med Göran Persson. Minns bara Telia eller kommunala nerskärningar i massor under styre av (s) och (v).
Till en del avgörs utgången av denna strid på ”flanken” i den tyska arbetarklassen av tempot och slutresultatet i den väldiga mobilisering som nu sker av arbetarklassens ”center”. IG Metall med sina 3. 6 miljoner medlemmar har samtidigt som de kommunalanställda i Berlin eldat på i sin inledning av avtalsrörelsen. 550 000 medlemmar är ute i rullande varningsstrejker och med den rekordhöga inflationen i backspegeln kräver de 8 procent i påslag.
Metall- och elektronikindustrin i Tyskland, som är IG Metalls motpart, är efter USA och Japan världens ”tredje ekonomi”.Med 23 000 företag och en omsättning på nära 10 biljoner kronor. Självklart är då den fackliga tvekamp som väntar – i den svarta skuggan från finanskrisen – av oerhörd betydelse också för lönerörelser i Sverige. Tveklöst är IG Metall organisatoriskt, och kanske också när det gäller aktivitet och traditionell facklig militans, världens starkaste fackföreningsrörelse. Om än inom reformistiska skrankor och med en ledning i samma syltburk som ”berlinarna”är den demokratiska halten i förbundet så stark och medlemarnas krav så kraftfulla att Wanja Lundby.-Wedin med en gång skulle trilla på rumpan om hon nåddes av bara en fläkt från rörelsens 3.6 miljoner medlemmar. Nås ingen uppgörelse inom någon vecka väntas IG Metalls ledning föreslå en omröstning bland alla sina medlemmar om en totalstrejk.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Tyskland, socialdemokratin, vänsterpartiet, SPD, Die Linke
I pressen: DN1,