Grève générale – Rêve générale
Grève générale betyder generalstrejk på franska. I torsdagens jättedemonstration i Paris syntes en slogan överallt nämligen Rêve générale , som kanske bäst kan översättas till gemensam dröm. En grupp progressiva grafiker tillverkade logon redan till de stora demonstrationerna 2006. I förrgår gjorde de stor succés i Paris. Mer än 15 000 delades ut. Det ligger symbolik i rêve générale. Strejken och demonstrationerna riktade sig inte bara mot regeringen och företagsägarna. Det handlade inte bara om köpkraft, jobb och offentlig service. Vilket i sig redan är viktigt. Men det fanns mer i strejken som den gemensamma drömmen handlar om. Det råder en känsla av djup social orättvisa, att alla inte är lika inför krisen.
När Nicolas Sarkozy med ett hånflin svarade offentligt anställdas krav med « vad vill ni jag ska göra ? Statens kassa är tom » gjorde det många upprörda eftersom de rika inte så långt innan fått 15 miljarder euro i skattelättnader. Men nu när plötsligt Sarkozy hittade tiotals miljarder euro i den påstått tomma statskassan för att rädda bankernas aktieägare undrar många som har det svårt vad det egentligen är för samhälle de lever i.
Det är krisens mardröm som får folk att drömma om ett alternativ. Det förklarar i mycket den omfattning som mobiliseringen fick i torsdags. Polisen lyckades som vanligt helt underskatta deltagandet i de stora städerna. Så till den grad att även media fällde ironiska kommentarer om polisens propagandajobb för regeringen. Alla kan se skillnad mellan en manifestation med 60 000 och en med 200 000 i Paris och i Marseille, förutom polisen.
I höstas sa Sarkozy att numera syns det inte när det är strejk. Kvinnans plakat undrar om hennes strejk syns
Demonstrationerna i torsdags var kanske inte kvalitativt större än 2006 då närmare 2 miljoner deltog. Men den kvalitativa skillnaden bestod i att i förrgår var den stora majoriteten lönearbetare medan i demonstrationerna 2006 var majoriteten skolelever. Dessutom deltog stora grupper anställda från den privata sektorn, som var helt frånvarande 2006. Vi får gå tillbaka till 31 maj 1968 för hitta så många privatanställda på gatorna. I Paris var bilarbetare från Renault och underleverantörer massivt närvarande, liksom anställda i databranschen. På landsorten var de privatanställda med i ännu större omfattning. Från hela landet kommer rapporter om anställda vid mindre företag som för första gången anslöt sig till en strejk. Det finns till och med rapporter om ägare av mindre företag som demonstrerade tillsammans med de anställda. Rêve Générale
I media: SVD,
Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Björbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Storstrejk, Sarkozy,
Min franska är inte den bästa, men nog tyckte jag det stod i le Monde att det var bortåt sextio pers på Parisbörsen som strejkade också. Då är det illa för kapitalisterna när upprorsandan tränger in i deras heligaste tempel!
Björn,
Det stämmer. Personal från börsen deltog i strejken och demonstrationen i Paris.
Nyheter når en om demonstrationer, rent av kravaller, runt om i Europa. Det lilla jag läst om demonstrationerna i Frankrike känns oerhört hoppfullt.
Men.
Vi har ett minst lika stort behov av en gemensam dröm, rêve générale, här uppe i norr. Visst är vi ovana vid att ta för oss och visst är vår fackliga ledare i stor utsträckning fullständigt ovilliga.
Men ändå. Behovet finns. Och på något trevande fumligt sätt också viljan. Det är känslan på min arbetsplats.
Bara det att någon måste börja.
Och här i Sverige tror jag att utgångspunkten måste vara det som ligger oss arbetare allra närmast. Hur vi har det på jobbet. Tröttheten och stressen, tomheten och otryggheten. Vi är inte redo för storslagna politiska paroller. Men vi är redo att ge den ett helvete för hur arbetet präglar våra liv här.
Där någonstans måste det börja i Sverige.
Vem tar första steget, kräver människovärdet tillbaka?
Rickard,
Som du säger handlar det om att ta tillbaka människovärdet.
Strejk och kamp är medlen men målet är ett bättre liv och samhälle.
Varför inte en liten utopi?
Var realist- kräv det omöjliga
Så länge arbetarna – LO – accepterar kärnkraftsuppgörelse för att rädda jobb inom industri ser man en tydlig skiljelinje – männen bryr sig inte om ifall kvinnornas arbeten inom den offentliga sektorn löses upp totalt – arbetsvillkor inom vård, skola, omsorg är ju alarmerande och nonchaleras totalt – det viktiga är att mannen får sitt lönekuvert – om produktionen sen innebär en totalförstörelse av naturen och att kvinnor blir arbetslösa eller tvingas arbeta under fruktansvärda villkor, spela roll liksom.
Om det ska vara en mobilisering måste det ju också finnas krav på satsningar inom offentlig sektor – för det är där det stora jobbtappet kommer att komma nu och regeringen kommer inte att lägga en krona, så det innebär massarbetslöshet bland kvinnor, och satsningen på mansjobb det enda som görs.
Dessutom till priset av den svenska naturen. Uran ska gå på export och kärnkraft läggs till som den nya exportvaran till Europa – det kanske också kommer att gå till vapenproduktion och militarisering, också för att hålla massorna på plats.