Aljazeera, Netanyahu och Obama…

Tempelmuren erövrad…

Erövringen av Jerusalem med dess tempelmur var ”staten Israels största ögonblick”, menar förre premiärministern Ehud Olmert. Annekteringen av Jerusalem är en självklarhet, säger nu hans efterföljare…

Efter bara några dagar kunde Aljazeera åter öppna dörrarna till sitt kontor i Ramallah och dess reportageteam samtidigt vara i gång med sina sändningar från Västbanken. Detta sedan en storm av protester tvingat den Palestinska myndigheten – under Mahmoud Abbas ledning – att backa från sitt beslut att kasta ut den populära TV-kanalen från sina domäner. Se mer.

Salam Fayyad, Myndighetens så kallade premiärminister över det Västbanken som Israel ockuperat, sa sig personligen ha fattat beslutet, men menade ändå att han skulle driva en rättslig process mot kanalen, för dess ständiga provokationer mot PLO och den samarbetsregim som kallas den Palestinska myndigheten. Aljazeera sägs ska dras inför rätta därför att man tagit upp Farouk Kaddoumis påståenden om att Abbas, tillsammans med Israels Ariel Sharon, skulle kunna ha medverkat i en konspiration för att mörda Yassir Arafat.

Självklart är detta bara retorik. En sådan rättegång skulle, i strålkastarljuset från världens viktigaste TV-kanaler, bara belysa den egna samarbetsregimens skröplighet och dess rädsla för kritisk journalistik. Därför är det inte särskilt djärvt att bara helt torrt konstatera att Fayyads utspel kommer att rinna ut i ökensanden…

Bakgrunden till samarbetsregimens desperata reaktion är, som Fayyad själv konstaterar, inte bara att Aljazeera i sina nyhetssändningar rapporterat om Farouk Kaddoumis påståenden. Den populära TV-kanalens öppenhet försvårar överhuvudtaget alla uppgörelser med ockupationsmakten.

Ett förhållande som demonstrerades senast i går när först Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, sedan utrikesminister Avigdor Lieberman och till sist ministern för Judar i diasporan Yuli Edelstein, frankt och kategoriskt och medvetet helt utan diplomatisk finess, i rasistiska ordalag förklarar för USA, att judar kan bygga och bosätta sig var som helst i ”judarnas huvudstad” Jerusalem. Annekteringen av staden, som kom efter Israels erövringskrig 1967, kallas nu bara med en orwellsk omskrivning för ”Jerusalems enande”.

Pinsamt inte bara för Barak Obamas administration utan också för den palestinska samarbetsregimens förhandlare, Saeb Erekat, som för tusende gången bara kan konstatera att:

”Om Israels premiärminister fortsätter med bosättningar, kommer han att underminera ansträngningarna för att åter få liv i fredprocessen…”

Återstår att se vad Obama tål. När Netanyahu i går lämnade amsagornas värld och gott och gott konstaterade – i strid med all internationell rätt – att hela Jerusalem varit judarnas huvudstad – alltsedan 1967. Då är detta naturligtvis i sig ingen nyhet. Nyheten är att vad som är ”reality on the ground” ( verkligheten på marken ) som det brukar heta, nu också kallas vid sitt rätta namn.

Obama har ett problem. Han har accepterat och accepterar Israels annektering av Jerusalem. Men hans och den egna regimens olika projekt i den ”muslimska världen” kräver ändå en låtsasuppgörelse, en ständigt pågående fiktiv fredsprocess, där den palestinska samarbetsregimen och dess partners i Egypten/Sauadiarabien/ Jordanien kan spela med. En politisk fiktion där Jerusalems tänkta framtid ska vara med i diskussionen.

Förmodligen kommer därför ett nytt förslag om en tänkt tvåstatslösning upp på förhandlingsbordet. I ännu ett av alla dessa återupplivningsförsök av den ”fredsprocess” som man helst vill ge ett evigt liv. Gårdagens israeliska utspel var då en förhandsmarkering om var smärtgränsen går. ”Obama har gått över den röda linjen”, menade exempelvis Yuli Edelstein. I denna återuppväckta ”fredsprocess” kan Obama sedan svälja gårdagens försmädelse i ett töcken av mediala utspel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD.DN,GP,

Andra bloggare: Jinge, RödaMalmö,

Lämna ett svar