.

.

George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.

.

George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.

.

Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter  från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.

George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.

Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours  krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.

.

Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.

Om Brown makar på sig kanske det finns plats.

Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller  EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.

Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,