Mubarak skjuter skarpt

Betald mobb i regimens tjänst.

.

Kontrasten mellan revolution och kontrarevolution stod i natt glasklar i skenet från brandbomber som den organiserade pöbeln kastade mot frihetskämparna på Tahrirtorget.
Å ena sidan en folkfest som ger hopp om en bättre framtid, å andra sidan en hord av mordiska, hatiska galningar som krälar vid förtryckarnas fötter. Det är revolutionens och kontrarevolutionens ansikten vi kan se i den dramatiska gatustrid som nu pågått sedan onsdag morgon.

.

Revolutionens lyckliga ansikte.

.

Redan onsdag morgon stod det klart att reaktionen tänkte attackera folket på torget. Det fanns inget spontant över regimanhängarnas uppmarsch. BBCs reporter på plats sa exempelvis att ”demonstranterna” kom i numrerade bussar till utgångspunkter runt torget för en samlad attack. Plakat och banderoller var snyggt upptryckta med professionell lay-out. Enligt flera vittnen som pratat med deltagare hade de betalats för att delta. Det skulle inte förvåna eftersom Mubaraks parti NDP haft för vana att betala sina hejdukar för att terrorisera folk till att rösta på rätt parti när val hålls.
Nu vet vi också var generalerna står. Under några dagar har de visat upp sitt vackraste solskensgrin.
-Vi kommer aldrig att angripa det egyptiska folket. Vi förstår era rättmätiga krav och garanterar rätten att demonstrera fredligt, löd andemeningen i arméns deklaration i TV under tisdagens enorma miljondemonstration. Men nu vet vi att det bara var ett taskspeleri för att vinna tid. Tid för att organisera NPDs kriminella gäng, tid för att ställa dem under civila säkerhetspolisers ledning, tid för att trycka upp propagandamaterial att visas upp i den statliga tevens sändningar, tid för att piska upp hatet mot de som skapar ”kaos”, tid för att betala mobben mellan 200-500 egyptiska pund som annonserats av vittnen.

.

-Tack Mubarak för ”stabiltet” och 17 dollar.

.

-Aldrig angripa …..,
Nu vet vi att det var en formulering till för att stå med korsade armar och se på när Mubaraks beväpnade pöbel attackerade. Det är möjligt att den förbrödring mellan soldater och demonstranter som det fanns tecken till under miljondemonstrationen var reell men vi kan nu dra slutsatsen att den inte var tillräckligt omfattande för att generalerna skulle tappa greppet över sina soldater. Rädslan för följderna av en ordervägran väger tungt, speciellt om revolutionen inte ser ut att gå mot en klar seger.
Här kommer vi till rollen som det självproklamerade ledarskapet för oppositionen spelat. Efter händelserna i Alexandria under tidagen, då Mubaraks pöbel gick till angrepp på den fredliga demonstrationen, var det minst sagt naivt, eller idiotiskt om man så vill, av El Baradei och andra ledare, som självfallet var informerade om händelserna i Alexandria, att inte förbereda demonstranterna på vad som kunde ske i Kairo.
Från sin bekväma trädgård uppmanade El Baradei armén att ingripa mot ”motdemonstranterna” just i det ögonblick som soldaterna vände ryggen till och släppte igenom den beväpnade pöbeln in på sidogatorna som leder in till torget. Ska man göra anspråk på att leda en revolution då kan man inte likt aristokratiska generaler luta sig tillbaka i fåtöljerna, smutta på champagnen och se ut över slagfältet i tubkikare. Då ska man vara mitt i striden och inte sprida livsfarliga illusioner om Mubaraks generaler.

.

Slaget om soldaternas lojalitet kan avgöra revolutionens framtid.

.

Liksom självförsvaret organiserade sig i bostadskvarteren mot plundring var det nödvändigt att uppmana alla som tog sig till torget att förbereda sig på att försvara sig. Argumentet att det skulle ha provocerat fram våld från soldaternas sida är ihåligt. Alla erfarenheter säger att soldaterna vinns över av den kraft som visar sig mest beslutsam att kämpa till seger. El Baradei och resten av den ”ledarskapskommitté” som proklamerat sig själv borde ha riktat energiska budskap till demonstranterna att vinna över soldaterna på plats och uppmanat soldaterna på torget att ansluta sig till demonstranterna och aktivt försvara revolutionen mot regimens kontrarevolution.
Redan tidigt i går borde också ”ledarna” ha skickat ut budskapet till alla att ta sig till torget, vilket i ett slag hade stängt in Mubaraks pöbel på alla tillfartsgator i stället för att den i stället ohindrad kunde omringa demonstranterna på torget.
Tack vare ett heroiskt improviserat motstånd kunde demonstranterna försvara torget. Hade de blivit skingrade vågar jag inte tänka på vad som kunnat hända.
-Vi stannar till varje pris. Går vi hem nu kommer de att jaga oss till döds en efter en, sa en ung kvinna till Al Jazeera tidigt in på kvällen. Hennes mörka föraningar om vad ett nederlag kan leda till är säkert helt korrekta.

.

Även en revolution måste andas ut och vila inför nya uppoffringar.

.

Nu på torsdag förmiddag visar revolutionen att den inte är besegrad. Folk strömmar på nytt in till torget och barrikader har byggts för att skydda folket mot ett eventuellt nytt angrepp under dagen.
Vad som kan hända innan natten till fredag faller på är det nästan omöjligt att förutsäga. Det finns många faktorer som kan avgöra utvecklingen. Ska mobben anlända igen? Är ryktet som sprids nu på torsdagsmorgon sant om att många busslaster fulla med beväpnat slödder är på väg? Kommer armén att som i går släppa igenom dem? Kommer revolutionens anhängare att mobiliseras i hundratusentals för att slå tillbaka regimens bärsärkar?
Och till sist. Finns det någon substans i det rykte som BBC sprider om att Mubarak kommer att avgå i morgon fredag?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,GP2,VG1,SVD3,AB1,GP3,SVT1,DN5,DN6,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Från Kairo…,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 svar på ”Mubarak skjuter skarpt

  1. Pingback: Mubaraks sanna ansikte. | Annarkia

  2. Pingback: ….och mera läsvärt | Uppkäftiga Uppsala

Lämna ett svar