Tänk om…

.

Ja, tänk om Khaddafi skulle rulla tillbaka den libyiska revolutionen och återta kontrollen över hela territoriet. Det är bara ett «tänk om…», men en kantring i internationella medias tonläge de senaste dagarna anger att Washington och Bryssel börjar tvivla på utgången av vad som nu måste betecknas som ett inbördeskrig.

Det är ett skräckscenario för «våra» ledare som redan kastat sista tärningen och sagt adjö till Khaddafis styre. Nu finns ingen väg tillbaka för strategerna i Pentagon och Nato. Paradoxalt nog kanske skräckscenariot är den enda utvecklingen av inbördeskriget som öppnar vägen för en imperialistisk inmarsch i Libyen med syftet att säkra kontrollen över landets olja och gas.

.

I slaget om Brega kompenserade det individuella modet saknaden av militär organisering.

.

Nu tror jag att skräckscenariot, inte för USA och Bryssel, men för det libyiska folket, inte kommer att spelas upp. Det kan komma att ta längre tid och större offer än väntat att bryta ned elitbrigadernas och legoknektarnas stridsvilja och störta Khaddafi. Men än verkar det vara den troliga utgången av kampen. Revolutionens krafter och mod sinar inte och segervissheten saknas inte, vilket så tydligt framgår av varje litet videoklipp som vi kan se.

Men rapporterna från slaget om oljestaden Brega visar att den militära kapaciteten och organiseringen står i omvänt förhållande till stridsviljan. Det verkar inte ännu finnas en samordning mellan olika stridande smågrupper. Var och en skjuter i sitt hörn och åker dit det verkar mest brådskande. Det myckna pratet om att marschera mot Tripoli verkar tills vidare vara mest prat. Utåt finns inget som bevisar att det verkligen förbereds. Det ger naturligtvis Khaddafi tid att organsiera sina trupper, att köpa mer lojalitet bland osäkra tripolibor och att gå till motanfall med större enheter än vad som skett hittills.

Om detta skulle ske och revolutionen börjar vackla då öppnas vägen för en oundviklig utländsk invasion. Washington kan helt enkelt inte tillåta Khaddafi att återta kontrollen. Samma sak gäller för Bryssel och Natos ledning. Om Vita Huset beslutar att en militär inmarsch är nödvändig då kommer ett eventuellt nej i FN’s säkerhetsråd att väga lätt och fösas åt sidan som inför attacken mot Irak 2003.

.

Just nu meddelas att Hugo Chavez vill organisera ”fredsförhandlingar” mellan Khaddafi och oppositionen. Det verkar vara ett mer än dödfött initiativ. Vad ska de förhandla om? Dela på makten?

.

Oppositionens ledare verkar nu vara eniga om vilken hjälp de vill ha. I går manade den « nationella interimsregeringen » väst att flygbomba Khaddafis militära ställningar. Det är ett steg längre än kravet på en no-fly zon i början av veckan. Vänder framgångarna ryggen åt revolutionen blir nästa logiska steg att acceptera utländska trupper som skydd mot Khaddafis hämnd.

Men dit är ännu steget långt. I USA finns ingen enighet om vad som ska göras. I Kongressen höjer de vanliga krigshökarna rösten och kräver en omdelbar no-fly zon. De vet vad det innebär men säger det inte rakt ut. Det gjorde i stället försvarsministern Robert Gates i går.

.

Arabförbundets ordförande Amr Moussa sa i går att förbundet kan besluta om en no-fly zon över Libyen. Samtidigt upprepade han förbundets nej till en invasion från USA/Nato.

-En no-fly zon börjar med en attack mot det libyiska luftförsvaret. Det är så en no-fly zon skapas. Sedan kan vi flyga hur vi vill utan att oroa oss för att våra pojkar skjuts ned, sa Gates för att visa på de militära svårigheter som en no-fly zon möter.

Blir det här scenariot verklighet då är det den arabiska revolutionens första stora nederlag. Vinner Khaddafi utan att utländska trupper ingriper då väntar en hämndens timme som kommer att få Augusto Pinochet att framstå som en korgosse.

Ingriper USA/Nato med marktrupp är det för att fylla det « maktvakuum » som imperialismens ledare avskyr och därmed garantera att kontrollen över oljan och gasen förblir i « rätta händer ».

För den arabiska revolutionen vore en utländsk militär inmarsch en katastrof. Det skulle ge vatten på kvarnen för de reaktionära tyranner som ännu biter sig fast vid makten. Redan nu skyller exempelvis president Saleh i Jemen revolutionen på USA och Israel. Det är en propaganda som kan få luft under vingarna om Libyen invaderas och vrida hjulen tillbaka inte bara i Libyen utan också i Egypten, Tunisien, Bahrain och i resten av den arabisktalande världen.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN5,DN6,SVD4,SVD5,GP2,DN7,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Intisbloggen,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, USA, Nato, Bryssel, Khaddafi, Obama,