I Misrata deltar alla i revolutionen

.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaVP4IShUrI/AAAAAAAAG44/Wwyh0m01TxA/Fullsk%C3%A4rmsinf%C3%A5ngning%202011-04-13%20092423.jpg?resize=566%2C214&ssl=1

.

Detta franska ordspråk kanske ger en förklaring till varför en del vänner till den libyska revolutionen värjer sig mot FN-insatsen i Libyen.
För är inte imperialism alltid imperialism? Se bara till de militära våldtäkterna på Irak och Afghanistan! Dessutom. När det gäller Bahrein eller Ghaza. Då bryr de sig inte. När USA låtsas bekymra sig över Libyen handlar det därför egentligen om någonting annat. FN:s militära flyginsatser är bara den första akten i en imperialistisk teater där det egentligen inte handlar om ”civila offer” utan om olja. Övergångsrådet i Benghazi är bara kollaboratörer och Kubas Fidel Castros säger faktiskt att NATO redan iscensatt en fascistisk ockupation…

.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaVO-eUsmWI/AAAAAAAAG4s/GxPv3Qc1fGk/trasig_vaeckarklocka__141476601.jpg?resize=428%2C371&ssl=1

.

För är det inte så man tänker? Att imperialism alltid är imperialism. På samma sätt som en trasig klocka alltid är en trasig klocka.
Problemet med denna inställning är att även den trasiga klockan – trots allt – visar rätt ibland och att det kan vara på samma sätt med en FN- eller NATO-insats. En regel kan ha sina undantag och en vacker dag kanske en aldrig så välgjort och väl prövad matris kanske inte passar eftersom det finns sprickor i det nya material som ska stansas. Ja, själva matrisen kanske till och med har varit utsatt för en del förslitningar och förändringar.
Sanningen är det inte på förhand går att schemalägga verkligheten. Den måste ständigt analyseras och prövas på nytt och därför är de berömda orden om ”en konkret analys av konkreta förhållanden” också förutsättningen, för att dag för dag, följa och förstå den libyska – och arabiska – revolutionens behov.
I dagarna har vi fått tillgång till de första politiska reportagen inifrån det belägrade Misrata. Det är några radikala journalister som med sina berättelser vill bidra till att öka förståelsen av den revolution som pågår.
Här är ett försök till en sammanfattning av deras rapporter. Det är en mycket fri översättning från franskan. Länkarna till orginaltexterna finns i slutet av texten.
****************

På väg!

Inledningsvis understryker kamraterna att Khaddafis fyrtiotvå år av diktatur har eliminerat all vanlig politisk kultur. Det finns inga politiska partier och inget föreningsliv med sina sociala mötesplatser. Därför finns det inte heller i Misrata några politiska ideologier och det är förmodligen ett av skälen till att vi här – till skillnad från i Tunisien eller Egypten – hör väldigt få som talar om demokrati.
.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaDC7JLf_VI/AAAAAAAAG2w/NicL_R2YVc8/_51767026_newmontage.jpg?w=584&ssl=1

.

Eftersom det inte ens funnits någon illegal politisk kraft som nu skulle kunna fått en förankring i denna opposition så finns det inte heller, från revolutionärernas sida, någon större entusiasm för någon speciell ”ledare”.  I och med frånvaron av hierarkier saknas dessutom en formell struktur som kan centralisera de egna insatserna i kriget.
Den enda nationella och patriotiska symbolen är Omar Al-Mokhtar. Alltså den libyske befrielsekämpe som under alla år stred mot Italiens fascistiska ockupanter under mottot ”Seger eller Döden! Aldrig kapitulera!”.

.

https://i0.wp.com/lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaYfL-07hRI/AAAAAAAAG54/T6ceYNvpvKo/Omar_Mokhtar_arrested_by_Italian_Fascists.jpg?w=584&ssl=1

.

Här grips den legendariske frihetskämpen Omar Al-Mokhtar

av Italiens fascister 1931. Tre dagar senare avrättas han.

.
När det gäller stamtillhörigheten är denna visserligen en historisk realitet men i de stora moderna städerna är det mer en myt och ingen refererar där till ”sin stam”. I detta krig är Islam det enda gemensamma bandet. Västländernas andliga tomhet atomiserar människor och man kan välja detta eller att ha en tro på något som är större. ”Bara vara med på banan eller att dö för ett mål”, säger alla som korrespondenterna diskuterar med. ”Revolutionen har inte börjat därför att libyerna hungrar”, säger en gammal man. ”Man kan inte bara leva som boskap. Äta och pissa. Det här handlar om heder och värdighet”.

Upproret bryter ut

Misrata ligger i västra Libyen och är med omkring 500 000 innevånare landets tredje stad (stort som Göteborg) efter Tripoli och Benghazi. Området är förhållandevis rikt och välmående. Ett viktigt modernt och kommersiellt nav med ett stort universitet, sjukhus, en livaktig hamn och i anslutning till denna ett industribälte.
.

https://i0.wp.com/daphnecaruanagalizia.com/wp-content/uploads/2011/03/Libya-map1.jpg?resize=410%2C338

.

17 februari, den dag när upproret i Benghazi segrade, åkte fortfarande en mindre grupp av Khaddafis anhängare fram och tillbaka på gatorna i Misrata. De var utrustade med megafoner, viftade med gröna fanor och höll upp porträtt på ”Ledaren”. De försökte visa att allt här var som vanligt, detta samtidigt som maktens hållpunkter i de östra delarna redan höll på att raderas ut. Först den 19 februari gick femhundra av stadens studenter ut på gatorna för att protestera mot de beskjutningar av folksamlingar som skett i Bengazi. Under förmiddagen försökte säkerhetspolisen stoppa dem med knytnävar och påkar. Senare, under eftermiddagen hettar det till och armén kallas in. En pojke som stod bredvid studenterna dödades. Nästa dag, vid hans begravning samlades 20 000 människor vid begravningsplatsen. Efter ceremonin gick de samlade ner till den inre stadskärnan och förstörde i vredesmod systematiskt alla regimens symboler. Framförallt alla partikontor. Under dessa händelser anslöt sig en stor del av armén till de upproriska demonstranterna och på så sätt fick de också tillgång till sina första och enda vapen. De människor som korrespondenterna talar med understryker att Misrata var känt som en kommersiell stad. Lugn och fri från politisk oro och därför med en förhållandevis liten närvaro av militärer. Detta till skillnad från Benghazi där Khaddafis folk också beväpnat sig därefter. Folk i allmänhet kände inte ens till var det fanns armébaracker och viktiga förråd.

.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaXGgdIM4CI/AAAAAAAAG5U/GR8tlej9e18/dsc_60411.jpg?resize=584%2C396&ssl=1

.

En unik bild där revolutionärerna tillverkar egna vapen.
Granater och minor mot stridsvagnarna.

.

Under dessa, upprorets första dagar, lovade chefen för Khaddafis specialstyrkor att han inte skulle skjuta skarpt mot folksamlingar. Men denne blev snabbt arresterad och tagen till Tripoli tillsammans med sju andra personer. ”Katiba”, alltså den stora militärbasen, liksom all ammunition, förblev i maktens händer och därför blev försvaret mot lojalisternas första offensiv för att ta kontrollen över staden helt improviserat och svårbemästrat. Faktiskt värre än den stora asymmetri som fortfarande gäller för de militära styrkeförhållandena. Människor fick vid den första offensiven attackera tunga stridsvagnar beväpnade endast med hemmagjorda molotovcocktails och granater tillverkade av den sprängdeg som fiskarna traditionellt brukar använda. I denna situation var en seger bara möjlig genom beslutsamhet och stor uppfinnesrikedom. Den stora nackdelen för de tungt beväpnade, främmande legoknektar som man mötte var att dessa saknade lokalkännedom…
Under upprorets tredje dag hade de flesta människor lämnat sina ordinarie arbeten. Staten som auktoritet var borta eller erkändes i vart fall av ingen och det fanns en form av demobilisering när det gällde hur det fortsatta styret skulle ske. Men samtidigt samlades innevånarna vid Misratas stora centrala torg i olika diskussionsgrupper. Här restes förslag på hur man skulle organisera sig för att klara behoven av mat, vatten, el, pengar – och det egna försvaret. Många förslag på hur livet skulle gå vidare kom från staden jurister, advokater och domare. Bland annat bestämdes att bankerna skulle hålla öppet några dagar för att ge människor en möjlighet att få tag på kontanter. För övrigt en åtgärd som senare blev mer eller mindre överflödig eftersom den fördelning av de begränsade varor som finns eller de tjänster som görs sker helt utan pengar. Under denna fas bildade man olika lokala råd. Från Mistrata utsåg man också två delegater till Det nationella övergångsrådet i Benghazi.

.

https://i0.wp.com/lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaXHWKx391I/AAAAAAAAG5o/4uD2c6fNlvE/dsc_6029.jpg?w=584&ssl=1

.

Här distribueras en del grönsaker
som egentligen levererats till Khaddafis folk…

.

För att göra den fortsatta motståndskampen och dess organisering begriplig fortsätter rapporten med att göra en grov skiss av krigets strategi, taktik och logistik:
Fienden styrkor är koncentrerade till tre områden som tillsammans innebär en inringning av Misrata. Dessutom har man ockuperat stadens stora centrala stråk, Tripoli Street. Från dessa basområden bryter man sig in i närliggande kvarter och skapar terror genom att plundra, kidnappa och döda dess innevånare. Med sina tunga vapen försöker Khaddafis legionärer dessutom att slå ut centra för livsmedel, el, olja, pengar, medicinsk utrustning och kommunikation med regelrätta bombningar:
Västerut mot Tripoli på vägen till Zlitan, 15 kilometer bort, gömt i ett skogsområde, har fienderna intakt tungt artilleri, stridsvagnar och pansarfordon för truppförflyttningar. När de gör inbrytningsförsök i Misratas förorter gömmer de sig och sina fordon i byggnader för att undvika koalitionens bombningar.
Söderut har Khaddafis trupper koncentrerats till utkanterna av flygplatsen Tamina eftersom denna har bombats två gånger av NATO. Från dessa baser har legionärerna kontroll över riksvägen söderut. De lyckas också ibland att skära av stadens förbindelser med de lokala jordbruk som finns.
Österut har hela området ända ut till hamnen Quasr Hamad kontinuerligt utsatts för tung artilleribeskjutning riktad mot lager och affärer.  Bla annat har en sockerfabrik förstörts. Denna kommersiella hamn, omgiven av sitt stora industriområde är ett strategiskt nav för staden med alla sina förnödenheter. Här finns också den enda elcentral som fortfarande fungerar. Liksom en depå med bränsle. Den andra stora elcentralen i Kars som ligger mer åt nordöst är utslagen och på samma gång de elpumpar som förser staden med vatten.
I själva stadskärnan har lojalisterna gjort en framgångsrik inbrytning med hjälp av sjuhundra man, 40 stridsvagnar och andra pansarfordon. Sedan dess ockuperar man Tripoli Street som är Misratas stora affärsstråk i City (fortsätter man jämförelsen med Göteborg skulle det innebära stridsvagnar utplacerade i en rad från Gustav Adolfs torg via paradgatan Avenyn ända upp till Götaplatsen). I de höga hus som vetter mot denna ”stadens artär” har man dessutom placerat ut inhyrda skarpskyttar. Bland annat den lokala radion och televisionen fick sina kontor förstörda. Men motståndet har lyckats bärga en del utrustning och har därför kunnat fortsätta med en del sändningar från en av lojalisterna ännu så länge oidentifierad plats.

Revolutionens organisering

Media i Väst har ofta valt att kalla rebellerna för shebab som på arabiska betyder ”pojkarna” (på svenska kanske ”killarna” eller ”gänget”). Men här i Misrata kallas alla för shebab. Under mer eller mindre kaotiska former är det många som möter fienden ansikte mot ansikte. Ofta helt utan vapen. Mat, transporter, kommunikation, tillgång till mediciner och rena försvarsuppgifter. Allt detta är en del av en offensiv praktik för att klara kriget.

.

https://i0.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaXI9EBUu4I/AAAAAAAAG5s/8NXMD84jXvM/centre-ville-de-misrata.jpg?resize=584%2C391&ssl=1

.

En ”shebab” på vakt inne i Misrata.
Men alla arbetsuppgifter är en del av försvaret.

.

I Misrata, mer än på någon annan plats, tar inte kriget en form med en främre motståndslinje mot fienden och en annan bakre försvarslinje som organiserar en effektiv krigsekonomi med hjälp av ett centralt kommando. För ända sedan den 20 februari har alla innevånare övergett sina gamla arbetsuppgifter i arbetet med att fylla upp tomrummet efter Khaddafis lokala  administration. Möten har organiserats och efterhand har man fått nya roller. De spontana uppror som skedde i alla Libyens städer organiserade sig nationellt genom Övergångsrådet i Benghazi som sköter diplomatiska kontakter med Väst och prioriterar nationella resurser. Men i Misrata är det bara det lokala stadsrådet som beslutar om de egna krigsinsatserna. Som att rent fysiskt koordinera distributionen av mjöl, socker, bränsle mm. Detta råd ingriper bara när befolkningen på plats inte själva klarar av att lösa sina behov. Som när det gällt sjukhusen och boende. De flesta familjer har exempelvis lämnat sina bostäder i de kvarter som ligger nära ockuperade Tripoli Street och har fått hjälp att flytta till andra områden. Sönderskjutna delar av sjukhusen har fått fortsätta sin verksamhet i lokala vårdcentraler. Rådets styrelsemedlemmar ser också till att militära posteringar får avlösning och tillgång till mat och ammunition. Dessa uppgifter innebär inte att stadsrådet ger sig ut för att ha auktoritet över andra områden. Det ersätter inte den gamla regimens roll. För det första därför att det inte finns en politisk rörelse som skulle kunna ta plats som revolutionens ledare. För det andra begränsas rådets roll av initiativ och egna handlingar från var och en.
Efter den 21 mars slutade människor att gå till sina jobb och all ekonomisk aktivitet stannade upp. I stället gjorde människor sig tillgängliga för revolutionen och de nya roller som denna krävde. Där är den förre föreläsaren vid universitet som nu sköter stadens centra för internet. Där är den förre soldaten som nu blivit kapten och studenten som gått ut i strid. Liksom kvarterens killgäng som nu nätterna igenom är posterade vid revolutionens checkpoints. Men där finns också ägaren till en grävmaskin som bygger barrikader på gatorna. Organisationen bygger på att alla tar ansvar. Exempelvis genom att samla ihop skräp som går att bränna vid ett försvar. Den första paniken gick aldrig över i en destruktiv plundring och människor insåg också mycket snart att de var tvungna att hålla i gång en del arbeten. De elektriker som försöker att hålla i gång strömmen åtminstone partiellt, går under stora personliga risker runt och reparerar systemen. Samtidigt informerar de människor om olika avbrott via lokalradion som har en mycket viktig roll. De läkare och den sjukpersonal som finns jobbar i långa och påfrestande skift. Strategiska varor från hamnen och dess förråd distribueras in till staden. Under mycket svåra och farliga förhållanden levererar också en del jordbrukare de produkter som de kan få fram. En del familjer har egna trädgårdar och en del egna djur som tas tillvara.
Flyktinglägren är organisationens mörka sida. Tusentals utländska arbetare har samlats i Hamnområdet Qasr Ahmad och de säger alla att detta krig inte är deras. En passivitet i förhållande till konflikten som reducerar dem till de värsta av förhållanden. De kan inte göra annat än att bara vänta på mat, mediciner och de båtar som ska ta dem bort från Libyen.
Det finns ingen central information, men en del användbara medier. Dels är det radion som sänder både lokal och nationell information. Men också grannskapets imam som berättar om olika familjer som behöver hjälp och som dessutom försöker hitta människor som kan komma till deras undsättning. Radion används vidare i olika försök att nå fram till fienden. Man uppmanar legionärerna både på arabiska, engelska och franska att ge upp och desertera. Den egna kontrollen över gator och byggnader har också förstärkts. I varje gatuhörn finns en checkpoint med hinder och barrikader. Där kan passerande kontrolleras och transporter undersökas. Vakterna har tält och tomma containrar med en del madrasser, samt ofta en televison inkopplad till Aljazeera, som sitt materiella understöd. Det är både äldre och ungdomar som håller vakt i skift. Hur många varierar från gata till gata. Men överallt ser man samma aktivitet med sandsäckar och fortsatta förstärkningar av de egna avspärrningarna.
Den här staden kan aldrig mer ”erövras” av Khaddafi, understryker korrespondenterna. Inte politiskt. Då måste han utrota hela befolkningen…
När det gäller det ”Internationella samfundets” löften finns det inte här några illusioner. Men stadens belägrade innevånare hävdar att i detta asymmetriska krig är stödet från utländska styrkor en nödvändighet. För dem kvarstår ändå att kriget ändå är deras och om det kommer de inte att förhandla vid revolutionens slut.

.

https://i0.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TaLHEW6KebI/AAAAAAAAG3E/VGbXKPFZsq0/tank.JPG?resize=584%2C389&ssl=1

.

En  av NATO sönderskjuten stridsvagn utanför Misrata
Är det vår sak att mobilisera mot detta?
.
*******************

.

När vi lägger ut denna unika skildring inifrån denna belägrade halvmiljonstad berättas att rebellernas Nationella humanitära kommitté i natt har lyckats att, med eskort från NATO, nå fram till Misratas hamn med ett par stycken enkla fiskebåtar lastade med framförallt mediciner. Under natten har Khaddafis trupper samtidigt fortsatt med raketbeskjutning.
För Benny och mig känns det mer än bakvänt att en del socialister, som vill revolutionen väl, fortfarande vill skicka detta märkliga budskap till Libyens revolutionärer:
”Vi är ledsna kamrater. Imperialism är alltid imperialism .  I solidariteten med er koncentrerar vi oss därför främst på att försöka stoppa NATO:s flygattacker mot de stridsvagnar och det tunga artilleri som beskjuter er stad…”
.

Här är länkarna till korrespondensen:   1 & 2

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,DN2.SVD2,DN3,AB1,SVT1,SVT2,DN4,SVD3,DN5,GP2,SVD4,

Bloggare: RödaLund,

9 svar på ”I Misrata deltar alla i revolutionen

  1. Pingback: Vem ska man tro på? « Röda Lund

  2. Benny och Göte. Jag är helt på er linje.

    Jag funderar på vad det är som gör denna fråga så splittrande i världens vänster. Mången ”antiimperialistisk revoltskeptiker ” här i Sverige ser ut att komma ur det läger som faktiskt ser nåt värt att försvara hos Khadaffi. De letar med lupp efter islamister och rojalister för att slippa stöda en borgerlig demokratisk revolt. Tyvärr och helt katastrofalt kan de luta sej mot Ch’avez som jag blir mer och mer negativ till. Hans allianser i den gamla världen är inget annat än kontrarevolutionära.
    Denna Khadaffivänster är dock mycket mindre än den övriga revoltskeptiska, bara något mer respektabla vänster, som begär antingen arbetarråd i spetsen för revolten, eller full militär styrka från dag ett, för att de ska stöda den enda revolt som finns för att bygga grunden för arbetarrörelse och fackföreningar mm. Den sistnämnda gruppen finns i alla vänsterpartier värda att nämna med namn, men gör mej ändå riktigt beklämd. Jag finner den rent ut sagt värdelös när vi ställs inför en levande revolution som begär vårt stöd. De vänder helt cyniskt revolten ryggen genom sin dogmatism och skiter helt klart i om den dör, med man och allt. Att det stod så illa till inom vänstern har jag nog inte tidigare riktigt förstått.

  3. Under loppet av Ert överlöperi, som pågått i veckor, använder Ni allt stoff som Ni kommer över, för att reducera motsättningen till ”övergångsrådet eller Khadaffi”.

    Nu är det FAKTISKT så att anti-imperialister från flera håll förespråkar materiellt stöd till alla rebellfästen, att förkämpar i dessa led (som inte köper programmet och vägen som ledningsutskottet predikar) ska handla och skjuta åt samma håll (alltså, mot Khadaffi), att vapenbistånd och/eller inköp av lämpliga vapen måste understödas, MEN ATT INGEN SAMKÖRNING MED IMPERIALISTISK TRUPP GAGNAR BEFRIELSEKAMPEN. Så, sluta med dimridåerna. Ta konsekvenserna av Ert överlöperi i stället, den borgerliga ståndpunkt som i den konkreta mångfaldens kaleidoskop ger allt nödvändigt berättigande åt imperialistisk världsherraväldepolitik/Bosse A, Luleå

  4. Tack Benny och Göte! Ni gör ett kanonjobb!
    Alltid väldigt intressant och viktigt! Håller med helt och hållet det ni skriver om revolutionerna i nordafrika/arabvärlden. Tyvärr verkar delar av den s.k. ”vänstern” inte leva i verkligheten utan i nån jävla ”syrefri intellektuell bubbla”, då kan man hamna i läget typ; ”våra vänners vänner är våra fiender”….

  5. Hej Sven,
    Tack för uppmuntran. Vi ligger i som gubbar som jobbar.
    Hälsning
    Benny

  6. jag har på senare tid slagits av hur ofta även människor som åberopar sig på marxismen underlåter att göra det som dess grundare såg som avgörande när man ger sig i kast med verkligheten: en konkret analys av konkreta förhållanden. Det är ju så mycket lättare att hålla sig till abstraktioner och idéer än att köra ner händerna i den motspänstiga och motsägelsefulla konkreta världen.
    Libyen är ett fruktansvärt svårt politiskt problem eftersom det, som så ofta, inte finns några entydiga ”good guys” och till och med ”bad guys” som skjuter i ungefär rätt riktning. För mig är det ändå alltid de konkreta effekterna som måste räknas och dessa är alltid oerhört svåra att uppskatta mitt i en kaotisk process och dessutom på avstånd. Klart är väl ändå att om inte NATO-flyget hade bombat regeringens flyg och pansar hade vi inte stått inför problemet om hur vi bäst ska stödja revolutionen utan hur den skulle obduceras. För den som sysslar med abstraktioner kvittar det kanske lika men inte i den konkreta världen.

  7. Ja, Lasse. Det är bara att hålla med. I går var Benghazi i fokus. I dag är det Misrata.

  8. Man häpnar över grälsjuka inlägg från hr Almunger.
    Här presenteras vi med en massa ny information från Libyen och så kommer denna ”revolutionsledare” med beskyllningar om dimridåer!!
    Nej kom igen! Klargörande och seriösa diskussioner kräver en mindre grälsjuk inställning.

  9. Benny och Göte: Ni gör ett helt enastående, i svensk press unikt arbete. Ni är helt enkelt så jävla grymma. Det här är exceptionellt intressant läsning inifrån Misrata, er analys är suverän. Kör hårt!

Lämna ett svar