Nu är det på allvar.
.
Khaddafis sista dagar vid makten verkar närma sig. Tripoli är omringat och det är endast en tidsfråga innan motståndet mot Khaddafi i huvudstaden kan resa sig på nytt.
Det har tagit tid, mycket mer tid än vad de flesta väntade sig. När människorna i hela Libyen reste sig mot Khaddafis diktatur i februari hade Ben Ali och Mubarak fallit som mogna frukter och samma öde verkade vänta Khaddafi och hans familjediktatur.
.
Snart är det bara Bouteflika i Algeriet som håller sig kvar vid makten.
.
Det var den enda motiveringen till att USA och EU beslutade att släppa Khaddafi trots att han sedan 2003 varit en mer än trogen allierad –ekonomiskt och politiskt. Utländskt kapital investerade fritt i en nyliberal omgivning och Khaddafi deltog aktivt i ”kriget mot terrorismen” vilket framför allt bestod i att hindra flyktingar från att ta sig till Europa via Libyen.
Men Khaddafi satt kvar och gick till motangrepp. Rebellerna i Benghazi verkade stå inför ett omedelbart och totalt nederlag. Väst som redan sadlat om kunde inte göra annat än sätta in sitt attackflyg för att hindra Khaddafis seger. Inom vänstern har det pågått en skendebatt kring motiven till Natos militära inblandning. Vi som stött revolutionen mot Khaddafi trots imperialistiska makters dubbelspel mot rebellerna har anklagats för att tro på en ”humanitär imperialism”. Det är naturligtvis nonsens. USA och EU har hela tiden haft en egen agenda i Libyen som kan beskrivas som en balansgång mellan viljan att bli av med Khaddafi och viljan att hindra rebellerna från att själva störta Khaddafi. Bästa beviset för det är den mycket ljumma militära hjälpen till upprorets trupper. FNs vapenembargo har även riktats mot rebellerna som tvingats föra en tekniskt ojämn kamp med Khaddafis bättre utrustade soldater.
.
I Misrata lyckades upproret överleva Khaddafis belägring
trots dålig utrustning. Kampviljan avgjorde.
De som sa Nej till Natos bombningar sa att rebellerna måste befria sig själva och att de därför borde få hjälp med vapen och annan utrustning för att kunna ta upp kampen med diktaturen. Men när det verkligen gällde att stödja upproret då var det inte bara vapen och utrustning som undanhölls. Den vänster som hade ”stopp för Natos bombningar” som enda prioritet, oavsett konsekvenserna på marken, lyckades inte ens yttra sin solidaritet med exempelvis de som kämpade för sitt liv i det omringade Misrata. Inte ett ord. Bara rynkningar på näsan inför rebellernas ”amatörmässighet”, ”rasism”, ”islamism” och andra invektiv som ursäkt för de korsade armarna och moralkakorna.
In i det sista har USA och EU försökt lirka fram en förhandlingslösning med regimen i Tripoli för att undvika en militär seger för rebellerna. Men alla diplomatiska manövrer har fallit på familjen Khaddafis roll i samhället.
.
-Jag är revolutionen. Jag kan inte avgå. Snart är det slut på komedin.
.
-Jag kan inte avgå, har Khaddafi sagt hela tiden. De flesta har tagit det som ytterligare ett uttryck för mannens egenheter. Men det är mer än så. Familjen kan inte överge makten, den kan inte ”dela” den i en förhandling. Allt i systemet är anpassat till Khaddafis persondiktatur, allt ifrån avsaknaden av en konstitution, parlament och en verklig statsapparat. I stället bygger hela makten på de ”folkliga kommittéerna” i vars topp Khaddafi styr utan vare sig att kontrolleras eller omväljas. Den typen av makt går det inte att bara omvandla till en ”nationell samlingsregering” där Khaddafi och hans familj blir en del.
I Benghazi har det nationella övergångsrådet redan presenterat vad som ska ske efter Khaddafi. Uppenbarligen är rådet mycket medveten om risken för kaos och blint våld i huvudstaden efter Khaddafis fall. Det finns självfallet kvar trogna anhängare till diktatorn i Tripoli och det finns en risk för att de startar en terrorkampanj i staden.
Därför verkar rebellernas taktik gå ut på att tills vidare omringa Tripoli utan att militärt angripa staden i hopp om att det annalkande slutet för Khaddafi ska hjälpa opposition i Tripoli att organisera en resning inifrån.
.
Rådets ordförande Jalil lovar val till en Konstituerande Församling inom 8 månader.
.
Rådet i Benghazi har också presenterat en ”övergångsplan” för efter-Khaddafi. Antalet delegater i Rådet ska utökas med medlemmar från områden som tills nyligen stått under regimens kontroll. Rådet ska styra övergången de första åtta månaderna. Under den tiden ska allmänna val hållas till en Konstituerande församling som har till uppgift att skriva en Konstitution, inte en ny eftersom det inte finns någon i dag.
Den regim som tar över kommer naturligtvis inte att svara mot vänsterromantikers bild av vad en ”revolution” ska leda till. Problemet är ju bara att det inte är en socialistisk revolution som står för dörren, ja inte ens en nationalistiska anti-imperialistisk sådan. Det handlar helt enkelt om att störta en diktatur som förbjöd allt, från politiska partier, valda församlingar, yttrandefrihet, till facklig organisering. Att störta en diktatur som utdelade dödsstraff för varje försök att organisera ett politiskt parti, en oppositionell grupp eller en fackförening.
.
En ny regim i Tripoli måste uppfylla förväntningarna på demokratiska
fri- och rättigheter om den ska behålla det folkliga stödet.
Den nya regimens band till väst kommer inte att vara vare sig mer eller mindre fasta än Khaddafis. En borgerlig regim med en ekonomisk politik anpassad till världsmarknaden kommer att ersätta Khaddafi. Men liksom i Tunisien och Egypten är inte kampen över med diktatorns fall. Den verkligt svåra kampen för de fattigas och undertrycktas rättigheter återstår. Men i ett Libyen utan Khaddafi kan de som står på arbetarnas, jordbrukarnas, de nationella minoriteternas sida organisera sig utan att omedelbart riskera dödsstraff.
Det var det värt att kämpa för. Tyvärr valde många i väst med anspråk på att bekämpa imperialismen att vända den kampen ryggen. Vi kan bara hoppas att den kommande tiden i Libyen kan öppna ögonen på dem som inte lyckades se skillnaden mellan en blodig, grotesk diktatur och ett yvigt upprors kamp för frihet. Röken från Natos bomber skymde utsikten för många.
.
Bloggare: Röda Malmö,
Media; DN1,SVD1,GP1,SVT1,DN2,SVD2,DN3,SVD3,GP2,DN4,GP3,SVT1,SVD4,AB1,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, Benghazi, Revolution,
Kloka ord. Och snart är förhoppningsvis en svår etapp avklarad inom kort när Tripoli fallit. För mej personligen har revoltens mottagande och behandling inom världens ”vänster” varit en ögonöppnare för hur illa det är ställt. ”Antiimperialistiska” ryggmärgsreflexer och cynisk brist på demokratisk instinkt har placerat många vänsterrörelser, inte minst i Sverige, i en position nära svekets. Eller i vissa fall ännu värre. Detta har nog dels lett till att folk i ”allmänvänstern” stötts bort, opinionen på gatan i Sverige har inte varit upprörd över NATO:s bombstöd. Och dels kanske lett till att Nordafrikas demokrater av olika kulörer inte självklart betraktar Europas radikala vänster som en allierad. Stor skada kan vara skedd p g a sektvänsterns oförmåga till solidaritet med en demokratisk revolution. Här är främst delar av Socialistiska Partiet kloka undantag, och kanske enstaka ”frihetliga” och ledande Vänsterpartister.
Mycket bra skrivet. Det känns skönt att vara på den vettiga sidan, de andra måste skära tänder rejält idag nu. Tokar.
Nicklas, Ja vi kan ju hoppas att det ska går bra. Revolutioner är aldrig rätlinjiga sociala processer. Vad som vinns kan tas tillbaka av en kontrarevolution. Men det vet vi ju inget om i förväg. Det är bara att hoppas att diktaturen ersätts av så vida demokratiska fri- och rättigheter som folket önskar.
Jag skulle nog vänta med att småle åt dem som haft andra åsikter om Natobombningarna i Libyen.
Vår blogg småler inte åt det tragiska sammanbrottet för en del av den rörelse som vill kalla sig socialistisk och revolutionär, men som inte ens kan stödja en borgerligt demokratisk revolution.
Vi är givetvis sorgsna. Som vid alla andra tragedier.
Nödvändigheten av att stärka en internationell socialistisk rörelse, med en levande och kritisk marxism som grund har aldrig varit mer akut.
Vi ska göra vårt bästa för att bidra till den genom att försöka dra åtminstone några små strån till stacken.
Lustigt att en diktatur som Qatar är med och slåss för demokrati i Libyen med sitt flygvapen. Hyckleri?
Erik,
Visst är det hyckleri i en viss mening. Eller egenintresse om man så vill. Men vad innebär det för oppositionen i Libyen? Ska den sortera olika staters stöd efter graden av hyckleri som ligger bakom stödet eller ska de tacka och ta emot samtidigt som de behåller kontrollen över revolutionen?
Jag småler inte heller, utan har många gånger slitit mitt hår åt den låga nivån, oförmågan att sortera och värdera källor, viljan att tro på vad som helst som passar in i ens egna förutfattade ideologiska raster, och den totala avsaknaden av fingertoppskänsla. En rätt stor del av den europeiska och amerikanska vänstern valde i Libyen att distansiera sig från den arabiska vårens demokratirörelse, som man stött så entusiastiskt fram tills dess att situationen blev komplex i Libyen. Istället fick borgerligeten chansen att rädda ansiktet och kunde ses som de som levererade nådastöten mot Khadaffi, trots att de ägnat så mycket kraft åt att försöka rehabilitera honom. Det viktigaste för den här ”antiimperialistiska” vänstern verkar ha varit, om man läste Norrskensflamman, att rebellerna inte skulle få tillgång till västerländsk vapenexport, trots att väst tidigare beväpnat Khadaffi (vi i Sverige krängde t.ex. avancerad övervakningstrustning till diktatorn).
Lyckligtvis tog vänsterpartiet ställning för FNs resolution och röstade också för att sända ner svenska plan. Men internt i partiet har det förekommit ett rätt fult krypskytte mot det ställningstagandet. Den latinamerikanska vänstern har å andra sidan trampat rejält i klaveret i Libyen (och Syrien) och det kan bara betyda dåligheter att den arabiska våren sveks av så viktiga delar av den internationella vänstern. Att vara socialist i ett framtida demokratiskt Libyen eller Syrien, och kanske också Egypten och Tunisien, hade nog kunnat vara betydligt tacksammare och lättare om vi sluppit högt profilerade ”socialister” som Chavez som inte verkar kunna knipa ihop käften ens om hans liv berodde på det.
För min del så står det klart att Libyen (och Syrien framöver) måste komma att betyda något för både den svenska och internationella vänstern. Så mycket dumt har sagts och skrivit, som inte kan få passera obemärkt. Och så många som ser sig själv som solidariska antiimperialister har valt att stödja Afrikas värsta imperialist och folkförtryckare, mot sitt eget frihetstörstande folk. Det måste leda till eftertanke! En stor eloge förtjänar definitivt den här bloggen, som varit en klarsynt och insatt röst i en rätt förvirrad diskussion!
Staffan, tack för din kommentar och uppskattning av vår blogg Tyvärr har du rätt i beskrivningen av hur en stor del av den internationella vänstern förhåller sig till Libyen och Syrien. ”Diktaturens kreatur” kallade Olof Palme de som stödde krossandet av Pragvåren 1968. I dag finns det många som gör sig förtjänta av samma epitet. Det är trist.
Vi kan nog räkna med att Khaddafis dagar snart är räknade.
Men hur ska rebellerna agera när dom ”rökt ut” Khaddafi ur Tripoli?
Finns det ett starkt ledarskap likt det på Cuba som kan ledda massorna mot socialism? Om inte rebellerna är starka nog att ena folket i den riktningen är risken stor att det ”bara” blir en borgelig revolution och snart har en västvänlig regim kontroll över Libyens olja och allt faller tillbaks till det gammla.
Hur Nato kommmer att agera vet vi ännu inte. Men deras huvuduppgift börjar nu, med att försöka binda upp den nya regimen och säkra deras intressen i Libyen.
//Markus Johansson ny medlem i Socialistiska partiet
Hej Markus,
Det finns so vi ofta sagt inga garantier för hur en revolution utvecklas. I dag handlar det inte om en ”socialistisk” revolution i Libyen. Det är ett uppror mot en diktatur som kan skapa demokratiska fri- och rättigheter nödvändiga för att radikala krafter ska kunna organisera sig och föra kampen vidare mot högre mål än en borgerlig demokrati. Men en borgerlig demokrati om än under ”västligt inflytande” är ju inte en återgång till det gamla. Det gamla var ju en blodig diktatur utan rättssytem och demokratiska val.
Välkomen till SP förresten.
mvh
Benny
Ser nyheterna idag på morgonen. Det är underbart att se jublet, även om vi inte vet vad som nu följer. Det beror ju också på vad som händer i övriga Arabvärlden, vilket i sin tur igen kommer att återverka — jag tror positivt — på politiken i Libyen. Att Khadaffi faller måste ju bli en otroligt mäktig impuls, av Egyptisk kaliber måste man väl tro. Nu blir det svårare för diktaturen i Syrien att stå emot. Nu bränns det under rumporna även i andra länder. Vi ska vara optimistiska. Jag är även optimistisk om vänstern och att den kan hjälpligt enas om vad som skett. Den demokratiska revolutionen i Arabien (!) kommer själv att lösa upp och skaka om låsta och omöjliga positioner. Massorna är enade i handling. De statuerar ett exempel för socialister i Europa. Jag har lärt mig mycket, precis som andra aktivister, eller som nu kommer att börja fundera på allvar. Det är oundvikligt. Lugnare utvärdering kan börja nu när krutröken skingras och vi ser, känner och begriper att det, trots alla tvivel (och nya problem med västingripanden, dikeskörningar eller diktatoriska knep som kommer att prövas när klasskampen blir tydlig igen), är vår sida som segrat, ännu en gång efter revolutionerna i Tunisien och Egypten. Andra diktaturer i Arabvärlden, regimen i Iran, USA, EU-makter och koloniala ockupationsregimer, som Israels, ligger rätt pyrt till nu. Märk USAs kommentar om ”varning för kaos”. Var så säker: Vänsterns nödvändiga utvärderingar och besvärliga krismöten kommer att med råge överträffas av hysterin i elitens sammanträdesrum, världen över. Vi ska vara optimistiska!
Gick det särskilt bra efter att väst kickat Saddam eller talibanerna ? Iran efter shahen ? Jag skulle nog vara väldigt försiktig med att tugga revolutionsromantisk fradga som ni gör på denna blogg. Hur mycket ska man tro på en folklig resning som hela vägen i mål kräver fullt flygunderstöd och terrorbombning av NATO ? Det hela luktar skunk lång väg och är förstås ljusår bort från hur det gått till i ex. Egypten. Nä, det finns verkligen ingen garanti för hur en väpnad revolution utvecklar sig, och här verkar ju oddsen urkassa. Samhällskollaps ser väl troligast ut.
Pingback: Baghdad Bob i Tripoli