Vad handlade Libyen om?
Den engelskspråkiga webbtidskriften CounterPunch är i många stycken unik. Den kan ståta med en rad mycket kända skribenter som regelbundet återkommer med bidrag till debatten inom den breda vänstern. Chomsky, Uri Avnery och Tariq Ali är några av dem.
Alexander Cockburn och Jeffrey St.Claire är chefredaktörer och brodern
Patrick Cockburn mycket flitig skribent. I debatten kring Libyen visade bröderna Cockburn kalla handen redan från första dagen och när rebellerna i Benghazi bad om hjälp förkastades de som imperialismens nickedockor.
Inför helgen 26-27 november publicerade Alexander Cockburn en mycket lång artikel med titeln – The ”left” and Libya. Innan jag behandlar artikeln vill jag ägna ett par rader åt det jag och andra anser vara den arabiska revolutionens essens.
-Frihet, rättvisa, värdighet. Tre ord som från första dagen var på allas läppar i Tunisien och sedan upprepades av alla från Egypten till Jemen, via Bahrain till Libyen och vidare till Syrien. Den arabiska revolutionen kan inte förstås av den som inte ser kampen för att realisera ett samhälle med de tre ordens förverkligande som drivkraft i kampen.
I Cockburns artikel finns det många konkreta detaljer att hålla med om och samma sak vad gäller en viss kritik mot de libyska rebellernas uppförande. Men helheten känns mycket fel. Artikeln är på tio A4-sidor och innehåller 5 335 tecken. Det är alltså inte en liten ogenomtänkt notis utan mera att bokslut över vad Cockburn anser om revolutionen och vänsterns agerande.
Jag fick idén att söka ord i hans artikel. En artikel om ett folkligt uppror mot en despot (som han själv kallar Khaddafi) borde spegla det centrala i revolutionen och diktaturens karaktär.
.
I Cockburns långa artikel finns inte ett ord om striderna i Misrata, men desto mer om Sirte.
.
Så här blev utfallet för hur många gånger centrala ord för de arabiska upproren förekommer i hans artikel:
Frihet = 0, Demokrati = 0, Värdighet = 0, Rättvisa = 0, Diktatur = 0, Korruption = 0, Jämlikhet = 0, Yttrandefrihet = 0, Pressfrihet = 0, Förtryck = 1.
Resultatet talar för sig självt. Alla magiska ord som eldat på upproret mot Khaddafi är totalt frånvarande i artikeln. Det kan liknas med en historiker som skriver en tjock volym över den franska revolutionen utan att nämna Frihet, Jämlikhet och Broderskap, eller en artikel om Vietnamkriget utan orden ”nationell befrielse” och ”imperialism”.
Det är ingen tillfällighet att Cockburn kan skriva en tio sidor lång text om den libyska revolutionen utan att en enda gång nämna något av orden ovan. Det beror på att han och många med honom i den ”anti-imperialistiska” vänstern aldrig har förstått vad som driver människors uppror mot förtryck och förnedring. Kort sagt de begriper inte vad frihet, rättvisa och värdighet betyder efter decenniers diktatur.
.
I sin artikel för han samma sorts resonemang som många andra förirrat sig i.
-Visserligen var Khaddafi en despot och visserligen mördade han oppositionella, men under hans styre fick folk det bättre. Fler skolor, mera bostäder, gratis sjukvård och alla andra ”gåvor”, som Cockburn radar upp. Så vad klagar de egentligen över? Han visar samma oförståelse som en del av vänstern visade då den fällde tårar över murens fall. –Nu kommer folket att förlora alla sina sociala förmåner, klagade gamla anhängare i förkalkade europeiska kommunistpartier.
Men folk gör inte revolution bakom banderoller om ”Högre BNP per capita”. De gör revolution med krav på FRIHET. I debatten om den arabiska revolutionen har en stor del av vänstern i väst visat att den inte förstår denna centrala axel kring vilken ett uppror mot decennier av despoti, förtryck och korruption roterar.
.
.
Själv skulle bröderna Cockburn inte ha kunnat leva två dagar i Khaddafis diktatur utan att göra uppror. Varje artikel de skrivit hade först behövt ett klartecken från censuren. Publicering utan grönt ljus från censuren betydde oftast fängelse och i värsta fall offentlig hängning som oppositionell. Något de borde tänka på innan de förnedrar och förminskar revolten mot Khaddafis ”välfärdssamhälle”.
Men det kanske är andra normer för frihet som ska gälla för bröderna Cockburn än de araberna ska nöja sig med?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Demokrati, Khaddafi, Tripoli, CountrePunch
Skriv ’valfrihet’ i stället för ’frihet’. Detta är ju argumentet som skall rädda svenska Alliansen när vårdskandalerna och andra skandaler blir för påträngande: ”nej, det var ju inte bättre det skulle bli, eller ens lika bra, det är ju valfrihet det handlar om!”. (Fast det där med friheten att välja är ju tveksam, utom för ett litet överskikt.) Samma argument duger väl för Libyen (även om det är underförstått att folk i alla fall inte får välja – i synnerhet inte vad det gäller sociala förmåner och rättigheter – och att de får vara dj-t glada att ens behålla livet närQatars och NATO:s knektar skall försöka spela rebeller).
Från det ena felet till det andra…
Nu börjar jag bli trött på det erat skitsnack. Jag har inte läst den där artikeln eller vad det nu är, inte heller bryr jag mig särskilt mycket. Men ni anti-antiimperialister eller vad det nu är ni försöker positionera er som, vad är det ni säger till världen?
Ni säger att samma makt som nu miljoner AMERIKANER börjar vända sig EMOT i sitt eget land, det är den makten som araberna nu ska vända sig TILL.
Kanske ska araberna nöja sig med det som amerikanerna inte nöjer sig med? Blir allting bra om man flyttar Wallstreet till Tahrir torget? Är det det som mellanöstern behöver? Problemet är att det är inte så det kan bli, det enda som kan hända, och händer, är att Wallstreet, Paris och Frankfurt delar upp Libyens tillgångar (Nåja, Calle Bildt och Lundin oil får nog en liten bit av tårtan också) mellan sig och folket får nöja sig med samma marionettregeringar som i Irak, Afghanistan, etc.
Kan ni inte vara ärliga mot folket i Libyen istället, och säga som det är? Det kommer inte bli bättre förrän ni lyckas bryta med kapitalismen…är det för mycket begärt av två garvade socialister?
Att vissa av era närmaste kamrater i SP för inte länge sedan hade Khadaffi som favorit afrikan, men nu har rättat sig i ledet för att hylla modet i vissa libyers vädjan till USA om hjälp att bomba Khadaffi, det är väl en fråga som ni inte ens vill ta i med tång?
Tack för länken till Cockburns artikel. Jag blev dock lite fundersam över den sammanfattning av den som du gör i stycket som börjar ”Visserligen var Khadaffi…”.
Du ger intryck att Cockburn tycker att det libyska folket borde ha nöjt sig med Khadaffis styre. Det är ju en väldigt konstig sammanfattning av hans ståndpunkt – som var och en kan konstatera som faktiskt läser artikeln.
Cockburn tar förvisso upp hur krigsrapporteringen i västliga media har varit osaklig och ensidig, men det tycker jag han argumenterar väl för.
Han tar också upp att den libyske ledaren inte var den värste diktator som världen sett, t ex inte alls av Saddam Husseins kaliber. Och det har han säkert rätt i.
Men det betyder, som man lätt kan konstatera, inte att han sörjer Khadaffis fall. Vad han gör är att argumentera för att det funnits effektiva icke-militära möjligheter som andra regimer kunnat använda sig av om deras strävan varit att ersätta Khadaffis despotiska regim med en mer demokratisk regering.
Man behöver ju inte hålla med Cockburn om detta om man inte vill, men debatten blir ju bättre om man diskuterar vad motparten faktiskt säger.
Fredrik,
Du har inte läst texten och du bryr dig inte. Vad vill du då.? Att vi ska tala om för de libyska folket att de måste bryta med kapiotalismen? Det överlåter vi åt dig som tydligen vet hur man gör.
Gunnar, jag håller faktiskt fast vid att den som skriver fem tusen ord om den libyska revolutionen och inte använder ett enda av de ord jag analyserade och som inte skriver en rad om Misrata (vilket jag inte tog upp) men mycket om Sirte har inte begripit eller vill inte begripa vad revolutionen handlade om. Jag vet inte du läst hans och broderns artiklar(plus Lambs artiklar) sedan mars 2011, men det är inte en vacker läsning. Det bästa de haft att säga om upproret var att rebellerna var ”odugliga militärt”. Det skrev CounterPunch ofta som en kritik. I själva verket måste det ju ses som positivt. De som gjorde revolt var inga militärt utbildade knektar utan vanlig ungdom.
Det är ingen tillfällighet att Cockburn än en gång räknar upp all ”välfärd” som Khaddafi skapade och samtidigt säga att den enda ”massaker” han kan beläggas med är morden på 1 200 fångar i Abu Salim 1996.
Att det skulle ha varit någon större skillnad mellan Saddam och Khaddafi tål också att diskuteras.
Hans teser om ”fredliga förhandlingar” med regimen klingar illa. Vad fanns det att förhandla om? Det stod ju klart från första minuten att Khaddafi under inga villkor tänkte överge enväldet. Man kan ju knappast anklaga folket för att ha tagit till vapen. Det var inte deras fel att regimen svarade med brutalt våld från första dagen och att de militära säkerhetsstyrkorna (liksom i Syrien) inte föll samman inför trycket från revolutionen.
mvh
Benny
Jag stör mig på att ni gång på gång försöker måla in den antiimperialistiska ståndpunkten i ett hörn den inte befinner sig i. På så sätt försöker ni att förflytta blickarna från det hörn ni själva har målat in er i. Jag behöver inte läsa Cockburns artikel för att veta vad som är rätt och fel här. Och om den är fel blir inte eran ståndpunkt automatiskt rätt. Det är ett oärligt sätt att lägga upp argumentationen, och ett som ni har använt ganska flitigt i samband med Libyen.
Varför diskuterar ni då inte den absurda gränsdragning som gjorts i Afrika, raka streck i öknen. Vad är det för Libyskt folk ni hänvisar till? Hur hänger allt ihop? Vad är det som behövs?
Om det finns en plats och en tid som verkligen kan användas av oss socialister för att förklara världen, så är det arabvärlden just nu. Men ni försitter denna chans, och väljer istället att kasta er handlöst in i revolutionär romantik som ett par fjortonåriga maoister.
Jag påstår inte att jag vet hur det ska gå till, det är NI som påstår detta. Det är NI som säger att ENDA chansen var att att vända sig till NATO, vilket inte på något sätt går att leda i bevisning, och dessutom får alla de negativa konsekvenser som vi nu kan se. Återigen vägrar ni ta tag i kritiken, utan skapar halmgubbar som ni sedan attackerar.
Ja, det var rätt att göra uppror mot Khadaffi. Men som sagt, det fanns ledande personer i SP som inte alls var av denna ståndpunkt fram tills ganska nyligen.
Och hur är det med Chavez och Venezuela? Har det äntligen gått upp för er att en diktator (Chavez) som stöder en annan diktator (Khadaffi) kanske egentligen är en skitstövel?
Jag bara väntar på ett folkligt uppror i Venezuela, och hur ni då ställer er till NATO inblandning i störtandet av Chavez…
Fredrik,
Du verkar prata utan att läsa vad du pratar om. Det finns ingen i SP som ansåg det var fel att göra uppror mot Khaddafi. Vem tänker du på? För det andra har vi skrivit flera gånger om Chavez idiotiska uttalanden om Broder Khaddafi. Den som inte läser det han kritiserar gör precis vad du säger – bygger halmgubbar som sedan huggs ned.Lika fel är det att säga att vi talade om ”enda chansen”. Vi argumenterade alltid mot resolution 1973 och krävde i stället att upproret skulle ges vapen utan villkor så att de själva kunde försvara sig mot Khaddafis tanks. Men det har du inte heller läst eftersom du verkar göra det till en dygd att inget läsa.
Boris Kagarlitsky skriver om den arabiska revolutionen: http://links.org.au/node/2629
Jag kan inte se att Cockburn anklagar de libyska rebellerna för att de tagit till vapen. Däremot menar han tydligen att västmakterna satte in egna militära insatser utan att reflektera över om de kunde använt sin avsevärda styrka på annat sätt, ifall de nu haft som syfte att bidra till en demokratisering av Libyen.
Nu är det förstås en ambition man kan ha sina starka tvivel på att de verkligen har. Västvärldens tidigare samröre med Khadaffi och ännu mer deras fortsatta intimt goda förhållande till t ex mörkmännen som styr Saudiarabien gör ju att man inte kan ta de moraliska pretentionerna hos invasionsstyrkorna på särskilt stort allvar.
För mig är det västliga självrättfärdigandet kring agerandet i Libyen – som ju färgat av sig rejält på den svenska politiska debatten i frågan – ett större problem än de outsagda ståndpunkter som du tycker dig ana hos en enstaka debattör som Cockburn.
Benny: Anders Svensson var tydligen förr en tydlig Khadaffi anhängare, om han har ändrat sig nu så är det bara att gratulera. Och jag vet att ni har sett igenom Chavez regimen, fast det tog ett tag.
Jag ska läsa den där artikeln av Cockburn, så får vi väl se vad som dyker upp.
Men otvivelaktigt var ni för en flygförbudzon. Vem kunde upprätthålla den? Vad leder det till i förlängningen?
Otvivelaktigt har ni förminskat problemen med de övergrepp som rebellerna gör sig skyldiga till.
Staffan
Tack för länken. Det var en mycket givande artikel; Jag har lagt ut den på FB
mvh
Benny
Hej Gunnar,
Jag har inte sagt att bröderna Cockburn satt i Khaddafis läger. Franklin Lamb som ofta publiceras på CounterPunch gjorde det öppet. Men problemet med bröderna Cockburns skriverier om Libyen sedan mars 2011 är att alla deras artiklar har haft samma struktur:
-Khaddafi är visserligen ingen duvunge , men…….
och så har följt de vanliga argumenten om ”militärt klantiga rebeller”, ”islamister”, ”imperialistiska nickedockor” osv
Inte en enda artikel har haft en positiv ton till den libyska revolutionen.
Jag såg just en mycket lång och givande artikel av Boris Kagarlitsky som jag rekomenderar. Jag håller inte med i allt han skriver men jag tycker grundtonen är riktig.
http://links.org.au/node/2629
Bröderna Cockburn är inte bara ”enstaka debattörer”. De har många anhängare i intellektuell vänstermiljö. Så jag tycker deras ståndpunkter(inte speciellt outsagda) är viktiga även om jag håller med dig om vikten av att avslöja imperialismens ”självberättigande” i väst. För mig har dock det absolut viktigaste varit att inte så till den grad rikta in sig på den ”imperialistiska faran” att jag vänder det folkliga upproret ryggen. Att NTC innehåller vissa aktörer som ser till imperialisternas intressen är ju inget märkligt. Så är även fallet i Tunisien,Egypten och i det syriska SNC. Men de är ju inte identiska med de folkliga upproren.
Gunnar W: Vem i ”vänstern” tar Västvärldens ”moraliska pretentioner” på allvar. Ingen vad jag vet. Allra minst i SP… Och ”invasionsstyrkor” ? Menar du luftstödet ? Jag ser inga ”Västliga” invasionsstyrkor i Libyen. Den bilden basuneras ut av maoister, men är inte seriös. Antagligen fanns det elitförband från NATO på plats i liten skala, specialister, men att prata om Invasion leder helt fel. Vad som utmärker revon i Libyen är snarare det manfall som blir när rebellernas amatörer står mot Khadaffis legoknektar…
Har nu läst Cockburns artikel, och den verkar väl vara helt i sin ordning?
Jag föredrar att vara lite avvaktande, och inte rädas för att se problemen där de dyker upp. Inte utropa revolutionens seger innan någon revolution ens har börjat. Problemet för en ”demokratisk/borgerlig revolution” i de flesta arabländer är att någon egentlig kapitalism egentligen inte går att etablera, då den undertrycks av de stora imperialistmakterna. Alltså är det som behövs social revolutioner med övertagande av produktionsmedel och arbetarstyre det som behövs. Annars kommer man bara att fortsätta vrida på ett kaleidoskop i hopp om att någon av bilderna som ska dyka upp stavas FRIHET. Men bilden kommer inte. Istället är det bara en annan administration av samma förtryck som etableras.
Vad är det som gör att man inte tydligt kan säga detta? Vem blir ledsen är eller demoraliserad? Är det inte värre att låta folk gå i villfarelsen att en borgerlig revolution i arabvärlden är genomförbar? I SYNNERHET som värdsläget ser ut som det gör så lär de imperialistiska intressena av demokrati i mellanöstern vara lika med 0. Det enda intresse man har är att plundra det som går innan världen så som vi känner den går upp i lågor eller en verklig global revolution.
Jag vet att ni diskuterat en arabisk nation etc, och det är bättre än inget. Men varför inte sätta ihop pusselbitarna och mota folk som Breivik i grind genom att ta hans hot om Eurabia på allvar, fast i positiv bemärkelse. Kan vi inte ha det som projekt istället för att nöja oss med demokratiska val till parlament utan makt förankrad hos folket? Vad är problemet med detta?
Det är väl där vi skiljer oss åt, inte i huruvida vi är för eller emot Khadaffi eller NATO.
Hej Fredrik. Varför kan latinamerikanska och asiatiska samhällen transformeras från politiska diktaturer till mer eller mindre deformerade borgerliga revolutioner, men inte arabiska?
Det projekt du nämner avslutningsvis. Vad är det för något?
Fredrik:
Det blir jättesvårt att diskutera dina inlägg när de återkommande innehåller påståenden som inte stämmer. Du ställer dig i.o.m. dessa grundlösa påståenden (rätta mig om jag har fel!) i samma ”inmålade hörn” som du anklagar andra för. Låt mig ta några exempel där jag citerar dig:
”Ni säger att samma makt som nu miljoner AMERIKANER börjar vända sig EMOT i sitt eget land, det är den makten som araberna nu ska vända sig TILL.”
Nej, det är det ingen som säger. Det står klart och tydligt i en rad inlägg att de SP:are som såg flygunderstödet till rebellerna som ett nödvändigt ont inte vill att libyerna ska vända sig till USA, och därmed deras ekonomiska och strategiska intressen.
”Varför diskuterar ni då inte den absurda gränsdragning som gjorts i Afrika, raka streck i öknen.”
Det har man gjort, men alldeles oavsett så är väl detta egentligen inte av säkert stor relevans i det aktuella händelseförloppet?
”Om det finns en plats och en tid som verkligen kan användas av oss socialister för att förklara världen, så är det arabvärlden just nu. Men ni försitter denna chans, och väljer istället att kasta er handlöst in i revolutionär romantik som ett par fjortonåriga maoister. ”
Det finns knappast någon inom svensk vänster som skrivit så mycket om de arabiska revolutionerna som just K&Å. Vad som är romantiskt är förvisso en subjekt fråga, men när det gäller maoister så är det väl knappast dessa som utmärkt sig för ”revolutionsromantik” – därför blir liknelsen lite märklig.
”Ja, det var rätt att göra uppror mot Khadaffi. Men som sagt, det fanns ledande personer i SP som inte alls var av denna ståndpunkt fram tills ganska nyligen. ”
Det är kvalificerat struntprat. En sådan anklagelse kräver källor. Man kan inte bara påstå vilka saker som helst saker rätt ut.
”Problemet för en ”demokratisk/borgerlig revolution” i de flesta arabländer är att någon egentlig kapitalism egentligen inte går att etablera, då den undertrycks av de stora imperialistmakterna.”
Det här citatet gör mig väldigt konfys. ”Kapitalism i egentlig mening”? Förvillande likt Johan Norbergs och liknande nyliberalers argumentation. Om arabvärlden inte var och är kapitalistisk, vad är den då?
”Är det inte värre att låta folk gå i villfarelsen att en borgerlig revolution i arabvärlden är genomförbar? I SYNNERHET som världsläget ser ut som det gör så lär de imperialistiska intressena av demokrati i mellanöstern vara lika med 0. ”
Detta är ett ganska fantastiskt uttalande från en som jag antar betraktar sig vara socialist. Rent konkret säger du att det är och har varit fel att störta diktatorerna, eftersom en demokratisk revolution ändå inte är möjlig.
Att länder med intressen i arabvärlden agerar utifrån eget intresse och gärna inte ser en demokratisk ledning som inte är uppbunden till dessa är sant. Men detta kan väl aldrig innebära att folkets kamp i ex. Egypten just nu är ett meningslöst skådespel utan lyckligt slut? Självklart står dessa länders folkliga mobiliseringar i motsättning till det lugn som imperialismen nöjde sig med för bara ett år sedan. Det är folket i Libyen, Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrain, Palestina, Algeriet, Marocko bra så mycket mer insatta i än de flesta i västvärlden.
Som socialister är vi så klart alla en del i en kamp där demokratin även när ekonomin. Men som socialister vet vi också det extrema behovet av demokratiska fri-och rättigheter som denna sociala revolution både kräver och är intimt förknippad med. Att du kallar dessa demokratiska öppningar för samma sak som diktaturens förtryck gör att du ställer dig i ett dike vid sidan av den massrörelse vi ser, och det är nog ganska tur att dina politiska förutsägelser inte når ner till händelsernas centrum.
Göte och Röda Lund: Jag hade inte haft samma problem med det här med borgerliga demokratier om diskussionen hade först för en fytrio, femtio år sedan. Och självklart (har jag påstått något annat?) är jag den förste att ställa mig på samma sida som de som kämpar emot diktatur, och för en fritt, demokratiskt samhälle. Men just nu, när det inte ens fungerar i Europa (Grekland/Italien), hur kan vi då ge detta som ett trovärdigt alternativ till arabvärlden idag? Vi borde väl vara nyktra nog att säga att detta har bara börjat, någon fullbordad revolution kan man långt ifrån tala om, och ska det bli någon så är det bara en gemensam ansträngning från europeiska och arabiska arbetare som kan lösa krisen (ja, jag väljer dessa delar av världen av både historiska och socioekonomiska orsaker), men i förlängningen hela världen givetvis. Grekland ligger granne med Turkiet som ligger Granne mer Iran som ligger granne med…ja ni förstår nog min poäng här utan att jag breder ut mig särskilt mycket längre. Vad är det Libyerna ska hoppas på med sin borgerliga demokrati när/om den infinner sig? Att sälja olja i ett par decennier? Jag förstår inte alls vad ni snackar om ärligt talat, för mig är det absurt att tänka sig ett mellanöstern som utvecklar sig till någon sort variant på eurozonen. Hur NI kan föreställa er det (om ni nu kan det) är för mig en gåta.
Så för att avsluta- det är inte viljan till borgerlig demokrati som är fel, utan möjligheten till att det ska fungera. Permanent revolution hette det visst…en teori som passar väldigt bra på det vi nu ser hända.
Rent konkret: Vad ska jag säga till t ex de iranska kamrater som söker vägledning, och nu är väldigt splittrade mellan å ena sidan den gröna rörelsens paroller och en mer socialistisk? Vad säger man till en ung iransk kvinna som tror att en invasion av USA kanske hade varit att föredra framför mullorna? Där ligger en del av problemet just nu, och jag tycker inte att ni har hjälpt till att lysa upp vägen för dessa kamrater, trots den i och för sig hedervärda insatsen med att bevaka vad som händer.
Fredrik,
100% emot all form av militär inblandning i klasskampen i landet är det enda du kan säga. All inblandning från USA/Nato skulle stärka mullornas ideologiska dominans. Till skillnad från Libyen finns det en starkt utvecklad arbetarklass i Iran med långa tradtitioner av kamp och en socialistisk/kommunistisk idétradion och organisering att bygga vidare på. Det är enbart dessa krafter tillsammans med landets stora oppositionella unfgdomsskaror som kan störta det teokratiska systemet.
mvh
Benny
Hej Fredrik,
”Vi borde väl vara nyktra nog att säga att detta har bara börjat, någon fullbordad revolution kan man långt ifrån tala om”, skriver du. Jag håller helt med dig och det är vad Göte och jag sagt från första dagen av den arabiska revolutionen. Det är en process som kanske kommer att pågå i tio år med framryckningar och kontrarevolution. Vi är inte alls förespråkare för en stalinistisk tvåstegsraket ; först en fullt utvecklad borgerlig demokrati och sedan kamp för socialismen. Men vi inser också att i dagens Libyen och Egypten för att inte tala om Jemen, kanske med Tunisien som undantag, finns det inga socialistiska krafter som kan mobilisera mer än mycket små grupper. Det är ett historiskt faktum. Det kan man beklaga men inte trolla bort med slagord om arbetarråd och att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.
Egentligen liknar dagens revolter i arabvärlden mer revolutionerna i Europa 1848 mot de absoluta monarkierna än Ryssland 1917 (som det inte finns någon jämförelse alls med). Däremot kan det i någon grad liknas med Ryssland 1905 då vare sig bolsjeviker eller mensjeviker hade någon inverkan i början på upporet mot Tsaren. 1848 slutade med återupprättelse av kungamakterna men ser vi till det historiskt la revolutionerna 1848 grunden till den demokratiska utvecklingen decennier senare.
Efter 30-50 års diktaturer i arabvärlden är det inget märkligt i att många olika klasser och grupper samlas bakom parollen FRIHET och att det först nu efter diktatorns fall börjar klarna vad olika deltagare i revolutionen strävar efter. För att de arbetande människorna i Libyen, Egypten osv ska kunna ta sin öden i egna händer är det viktigt att ett minimum av demokratiska fri- och rättigheter (som för övrigt blir lika viktiga i ett socialistiskt samhälle värt namnet) existerar. Vilket naturligtvis inte betyder att vi tror att de lokala borgarklasserna är kapabla eller ens villiga att skapa ett fullt utvecklat borgerligt demokratiskt samhälle utan dominans från imperialismen. Exakt vad du menar med ”variant på eurozonen” förstår jag inte.
mvh
Benny
Torberg: NATO har genomfört 26 000 flygningar i Libyen och bombat 6 000 mål. Givetvis handlar det om en invasion av libyskt luftrum. Utan denna invasion hade med all sannolikhet den nuvarande libyska regeringen inte kommit till makten. Och som vi vet anser denna regering att den behöver fortsatt militärhjälp från Nato för att fortsätta konsolidera sitt grepp över landet.
Hur du kan undgå att se västliga invasionsstyrkor i Libyen är mig alltså en gåta.
Sanningen är att Libyen har sett ett folkligt uppror mot Khadaffi, sammansatt av olika sorters grupperingar med olika motiv, samtidigt som västerländsk militär i det kaos som rått skaffat sig en direkt närvaro i landet till skillnad från tidigare då samma västliga regimer ömsom bekämpat Khadaffi, ömsom tagit honom till sitt bröst.
Vad som kommer att hända i framtiden vet vi inte. Men givetvis har NATO-insatsen i Libyen använts som ett PR-instrument för framtida planerade kolonialkrig.
Torberg tror inte att folk som räknar sig till vänstern tar västvärldens moraliska pretentioner på allvar. Det må så vara, men det är knappast vänstern som de politiska strategerna bakom NATO-interventionen siktar in sig på att vinna, utan de nordamerikanska och europeiska befolkningarna i stort. Efter flopparna med Afghanistan och Irak är det en strävan som nog ligger rätt högt på dagordningen.
Hej, Gunnar. Visst var det en invasion av libyskt luftrum – under ett drygt halvår. Efter en begäran från det som både du och vi såg som ett folkligt uppror mot en vidrig diktatur. Ett uppror och en politisk revolution som uppenbart inte hade segrat utan detta flygunderstöd. Även om det var unga libyer som i tusental fick offra sina liv för segern. Alternativet hade varit ett kontrauppror eller en kontrarevolution med sekler av fortsatt förtryck under dynastin Khaddafi.
Men det var ingen markinvasion och till skillnad från Irak hade den aldrig ägt rum om inte detta uppror vädjat och bönat om hjälpen. Det är en skillnad som verkligen inte är hårfin. Den är kvalitativ.
Med ”boots on the ground” hade libyerna mist befälet över sin revolution. Det var därför de inte vädjade om andra soldater än de signalister och instruktörer som deltog. Signalisterna var på plats för att identifiera militära mål. I dag är det de lokala och regionala miliserna och deras befälhavare som har monopolet på vapen och därmed makten.
En sen, bra beskrivning av förloppet, även om jag inte är överens med alla skrivningar, är en längre essay av den ryske marxisten Boris Kagarlitsky i Links International Journal of Socialist Renewal: http://links.org.au/node/2629.
En avslutande fråga. Poängen med Bennys körning av ett ordprogram på Cockburns artikel var bara att visa att denne bokstavligen hade noll intresse för de demokratiska rättigheter som så många människor i Libyen var beredda att offra sina liv för. Han bekräftade än en gång det vi kan kalla för vänsterns gigantiska underskott när det gäller demokrati som förutsättning för rättvisa.
Om jag nu skulle kört samma ordprogram mot din utmärkta bok om ”mordgåtan Olof Palme” och upptäckt att ordet ”socialdemokratin” lyst med sin frånvaro. Hade inte detta varit märkligt?
Gunnar W. Jag ser inte att Khadaffis regimen, som ren diktatur, hade någon som helst legitimitet. Och jag anser att Rebellerna, med sina demokratiska reformer från dag ett (pressfrihet, organisationsfrihet mm) och sina trovärdiga planer på fria val, hade maktens legitimitet. Alltså var de den regim som hade rätten att bestämma över territoriet. Att då rebellerna begärde stöd från omvärlden mot diktatorns oljeköpta legotrupper i ett inbördeskrig och tyvärr endast fick det från NATO, kan jag aldrig beskriva i termer av invasion. Det där är maoistsnack du kommer med. Det var den legitima (provisoriska) styrelsen för Libyen som begärde hjälp att rensa sitt territorium från diktatur. NATO är idag borta ur bilden på Libysk mark och bombningarna från luften över. Nu börjar ett nytt kapitel med nya aktörer, kanske snart en nyskapad arbetarrörelse, som aldrig skulle sett dagens ljus utan det du felaktigt kallar ”invasion”…
Hej Göte!
Demokrati är sannerligen en viktig fråga för Libyen liksom för andra samhällen. Men det demokratiska nettot av att Khadaffiregimen fallit och ersatts av en regim som kommit till rätt mycket på grund av NATO:s flyginsatser – och som anser att den behöver NATO:s hjälp för att sitta kvar – återstår att värdera.
Visst kan det vara intressant att Cockburns artikel saknade ett antal väsentliga begrepp som borde höra hemma i sammanhanget. Men det är alltid lite vanskligt att dra kategoriska slutsatser enbart utifrån att någon inte nämner en viss sak i en text, hur väsentlig den än är. För att beröra din fråga: jag tror faktiskt att man skulle kunna skriva en värdefull bok om mordet på statsminister Olof Palme utan att använda ordet ”socialdemokrati”. Den skulle till exempel kunna behandla mordet ur vittnespsykologisk och kriminalteknisk aspekt, vilket är nog så viktigt. Men det är givet att den skulle ge en väldigt ofullständig bild av ämnet. Och samma sak kan man förvisso säga om Cockburns artikel också.
Anledningen att jag la mig i debatten till en början var att jag tyckte att Benny vantolkade vad Cockburn faktiskt sa framför allt genom att ge intryck av att artikeln skulle ha argumenterat för att Khadaffiregimen borde ha fått sitta kvar. De politiska frågor som reses av situationen i Libyen är invecklade nog utan att de ytterligare ska behöva kompliceras av att debattörer med en socialistisk agenda missförstår varann.
Hej Gunnar,
Jag hade skrivit en lång kommentar som jag lyckades radera ut genom att törna oavsiktligt på ”escape” och nu orkar jag inte skriva om allt. Kort sammanfattat: gundtonen i alla artiklar som bröderna skrivit sedan mars 2011 är negativ till upproret mot Khaddafi.
Socialistisk debattör? Det är inte säkert. De presenterar sig inte som socialister och använder aldrig begreppet i sina artiklar. Sedan mars 2009 är Alexander fast krönikör i en ”paleoconservative” tidskrift , ”Chronicle”, med bland annat Pat Buchanan som kollega. Jag har inte haft möjlighet att läsa någon av hans krönikor i denna stenreaktionära tidskrift som har anti-immigration och anti-establishment som huvudteman. Men jag kommer att leta upp några.
Hej Benny! Det var du som i din text beskrev Cockburn som företrädare för vissa delar av ”den ’antiimperialiska’ vänstern”. Och i en kommentar trycker du särskilt på att han ”har många anhängare i intellektuell vänstermiljö”. Och det är väl obestridligt att han som skribent – och redaktör för Counterpunch – sedan länge räknats som en företrädare för marxistisk tradition.
Det är ju möjligt att du har rätt i att han ändå inte vill definiera sig som socialist. Och det är också möjligt att han, som du nu antyder, är på väg käpprätt åt höger. Men jag trodde att ditt ursprungliga debattinlägg syftade till att göra upp med strömningar inom vänstern som du är kritisk till och valde Cockburn som typexempel.
Och då är min poäng fortfarande att din artikel hade en tendens att bunta ihop alla vänsterdebattörer som är bekymrade över NATO-interventionen som okritiska och cyniska Khadaffikramare.
Hej igen Gunnar,
Jag har tänkt som du, dvs person i vänstern, men börjar fråga mig vad som ligger bakom hans plats som krönikör i en stenreaktionär tidskriftr. När dessutom flera andra flitiga skribenter på CounterPunch som Paul Craig Roberts och Michael Lind också figurerer som krönikörer i Chronicle, reser det sig flera frågetecken om vad som alla dessa skribeneters ”radikalitet” beyder. Det är därför som jag undrar om temat anti-imperialism och anti-establishment inte bottnar i något annat än marxism. Jag vet inte än. Men tänker försöka fölaj upp undersökningen. Jaf vet att Alexander skrivit flera passionerade försvar av sekten Scientolog men det kan vara ett försvar av deras rätt att existera. Han också skrivit som ”klimatförnekare” i många år. Men det behöver inte heller betyda att han har en speciell agenda.
Men nu måste jag rusa iväg/ Jättedemo i Bryssel av de stora fackliga centralerna mot sparprogram under huvudparollen: Deras fel, deras skuld, inte vår.
Det blir nog 60-80 000. Härligt
mvh
Benny
Roligt att höra om demonstrationen. Hoppas den blir stor, men det lär du väl rapportera om.
Går det att få in parollen i den arabiska rytmen så blir det extra slagkraftigt 🙂 Den är faktiskt outstanding. Demonstrationerna i Syrien är makalösa. Jag har kollat på video efter video. Svängigt och koordinerat och så slagkraften i protestrytmen —> .• .• .•—••• När de t. ex. skanderar [folket kräver presidentens avgång) Jag vet inte exakt orden. Men det låter något i stil med –>|Ashar |Yorith (Tourir) |Ada |Ma-rais – Det finns lite olika varianter.. men jag har åtminstone förstått att en av dem betyder ung. ’folket kräver presidentens avgång’. Det låter ju likadant på Tahrir och i Saana.
Hej Gunnar,
Det var nog 70 000. Mäktigt. Jag återkommer i morrn med text och bild
Benny