Toppmöte i Bryssel

 

 Mera pengar till bankerna

.

-Ödestimmen för euron är slagen. Det är vad medias budskap trummat fram i snart en vecka. I så fall verkar de politiker som samlats i Bryssel inte ha läst sina dagstidningar. För det var det vanliga ”käbblet” i Bryssel.
Käbbel naturligtvis inom citattecken eftersom det verkligen handlar om minst sagt allvarliga saker inte minst för Europas arbetande befolkning.
Men först en kommentar till ett ”missförstånd” som ofta repeteras i vänsterpressen då den ser förslaget om en omskrivning av EU-fördragen som ett bevis på att Bryssel, det vill säga EUs centrala byråkrati, tar över allt mer makt på bekostnad av de nationella parlamenten.
Vad vi varit åskådare till de senaste veckorna är inte Bryssel som spänner musklerna utan nationella regeringar inom EU. Det är inte Barosso och Van Rompuy (hört talas om honom?) som dikterar politiken. Det är Angela Merkel med Nicolas Sarkozy i släptåg, som dikterar dagordningen och fattar besluten.
-Låt ECB ge ut euroobligationer så att alla medlemsstater får tillgång till billiga krediter. NEIN, svarade den tyska riksbanken och Merkel. Med ursäkten att det kan skapa dåliga vanor i de ”slösaktiga” länderna så att de inte drar åt svångremmen på den egna befolkningen tillräckligt hårt. Att Tysklands enorma handelsöverskott till 70 bygger på underskott i andra EU-länder ser hon inte som ett problem.

.

Det enda politikerna är överens om – allt tuffare åtstramningspaket

.

Van Rompuy fick sig också en känga. I stället för att skriva om EU-fördraget ville han lägga till vissa formuleringar till det existerande avtalet och därmed undvika omröstningar i bångstyriga nationella parlament. NEIN, svarade Merkel. Kommer inte på fråga.
Men vad har konkret beslutats i Bryssel? Konkret, ingenting ännu. Merkel och Sarkozy är överens om att skriva in en ”gyllene regel” i ett nytt fördrag med innebörden att budgetunderskotten inte får överstiga tre procent av BNP över en konjunkturcykel och om det sker ska automatiska ”bestraffningar” delas ut såvida inte två tredjedelar av medlemmarna beslutar annorlunda. Men detta är bara förslag ännu.

.

Merkel och Draghi, med Trichet och Van Rompuy som tjuvlyssnar.

.

Däremot visade den Europeiska Centralbanken vad som ligger den varmt om hjärtat. Bankens nye chef, italienaren Draghi, meddelade strax innan mötet i Bryssel att ECB sänker sin utlåningsränta till 1 procent och att de privata bankerna får obegränsad tillgång till krediter under de närmaste tre åren. Det beräknas att EUs banker behöver en kapitalförstärkning med 115 miljarder euro enligt de nya ”stresstester” som utförts.
Konkret betyder det att medan politikerna brottas i Bryssel ser ECB än en gång till att det privata bankkapitalet i Europa kan räkna med att gå skadelösa ur alla svindlande affärer de ägnat sig åt med de offentliga pengar de redan fått. Nu kan de låna av ECB till 1 procent och sedan själva låna ut pengarna till stater med bytesbalansproblem för cirka 5 procent. Enligt Draghi ska ECBs beslut hindra en kredittorka (credit crunch) och låta bankerna låna ut pengar till ”hushåll och småföretag” som han uttryckte det. Tro det den som vill. Pengarna kommer att användas till att spekulera mot grekiska, spanska, och andra länders statsskuld och till att förbättra bankernas egna kapitalreserver.
David Cameron vägrade delta i en kompromiss och därför går nu förhandlingarna vidare inom eurozonen med ytterligare vissa länder. Extremnationalisterna i Budapest gjorde Cameron sällskap och Sverige och Tjeckien vill konsultera sina parlament.

.

London City -världens största finanscentrum.

.

Förklaringen till att Cameron hoppade av finns i London City som är världens centrum för det fiffel och båg som dagligen omsätter hundratals miljarder dollar och euro. Derivathandel, valutahandel och all annan spekulation har London som plattform. Den skatt på finansiella transaktioner som framför allt Sarkozy trycker på för gillas inte av finansens mäktiga fondchefer som sitter i London. David Cameron är bara deras springpojke.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,DN4,AB1,SVD4,GP1,DN5,DN6,

Bloggare; Röda Malmö,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ett svar på ”Toppmöte i Bryssel

  1. Att bankerna ska vara mellanhand mellan ECB och unionens (del)stater spär antagligen på krisen. Krisen har två delar:

    1) Det förgångna. Ackumulerade budgetunderskott som inte kan betalas tillbaka hur hårt man än drar åt svångremmen, pengarna är ändå borta. Ett antal banker måste göra konkurs, tas över av staten för rekonstruktion, pengarna är borta, de har investerats till projekt utan avkastning. Ska dessa banker finnas kvar måste de fyllas med nytryckta pengar, vid massiv nyproduktion av pengar förlorar de i värde, inflation.

    2) Nutid/framtid. Just nu driver PIIGS sina statsfinanser med förlust, de har större utgifter än intäkter, de vill låna till driften, men får bara göra det till absurda riskpremier, därför att långivarna inte tror de får pengarna tillbaka. Det är här nedskärningarna kommer in, ECB måste skapa nya fiat-pengar för att låna till driften av något som inte kan vidmakthållas. Om ECB ska nytillverka oändliga mängder pengar för all framtid går valutans värde mot noll. Ett altenativ är då nödmynt, kuponger, en parallell skräpvaluta att betala till offentligt anställda, den kommer att innebära lönehalvering för dem. Den står stick i stäv med euroreglerna, men eftersom de inte åtlytts kan de inte följas nu heller.

    Den inneboende logiken pekar på en omöjlighet, det går inte att rädda euron i sin nuvarande form, ska den finnas kvar måste den förlora i värde mycket kraftigt. Två strategier måste följas parallellt, den ena är skuldsanering, förluster accepteras, finansbranschen krymper kraftigt. Den andra är att (del)staterna har intäkter och utgifter som matchar varandra, dvs nedskärningar och skattehöjningar. Rent historiskt tror jag att man löst såna här problem med att trycka pengar och sänka penningvärdet, men tyskarna är historiskt allergiska mot det. EU-byråkraternas relativa lugn måste bero på att de vet att Tyskland kommer att acceptera den vägen hellre än att PIIGS gör konkurs, därför att det köper tid, konkursen kommer imorgon istället.

    Konflikten mellan Cameron-Sarkozy har pågått sen Rosornas krig, det är frihandel mot merkantilism för femtielvte gången. Frihandel vinner varje gång, merkantilisterna slickar såren och kommer igen, utan tillstymmelse till chans. Om de vann flyttade allt till New York, och EU förlorade ännu en bransch. Ränta är priset på pengar, det finns alltid någon som lånar ut, de slår sig ner där de får jobba, vid förbud flyttar de och/eller priset på pengar stiger. Sarkozy är ute och cyklar, det är väl ”hans” banker som ska ta de största förlusterna, så det gäller att positionera sig för att skylla på någon annan; de förhatliga britterna ligger alltid bra till som syndabock.

Lämna ett svar