På spaning i Vänsterpartiets politiska landskap

.

Under onsdagen förra veckan började Konkursförvaltningen att skicka ut uppsägningsbeskeden till SAAB:s alla arbetare och tjänstemän.

De brev som så många bävat över i mer än två år damp till sist ner hos de anställda. Att julen fick dansas ut i arbetslöshet – och utan den ännu inte utbetalade decemberlönen – det bekymrade inte förvaltningens nitiska jurister.

.

.

Köpare från Turkiet och Kina bjuder nu på SAAB:s kvarlåtenskap…

.

Visserligen är intressenter från främst Kina och Turkiet i Trollhättan och bjuder på kvarlåtenskapen där den fortfarande ligger samlad, nära centrum på brinken till Göta älv och bara ett litet stycke från Stallbackabrons långa spann. Men det mesta talar för att det endast blir ödsliga industrilokaler och rivningstomter som kommer att bli kvar. Kanske bra rekvisita och bakgrundsmiljöer för Film i Väst? Vi riskerar att bli samtida vittnen till den största industrinedläggningen i Sverige sedan slakten av landets alla nybyggnadsvarv för snart fem decennier sedan. Med dominoeffekter bland underleverantörer, serviceföretag och den offentliga välfärdssektorn. Mer än tiotusen jobb är på väg att försvinna.

.

.

Jonas Sjöstedt pekar ut färdriktingen.

”Vänsterpartiet är ett självklart regeringsalternativ”.

.

Under samma ödesmättade onsdag drog Vänsterpartiet i gång sin kongress i Uppsala. Ingenting märkligt med det. Naturligtvis en ren tillfällighet.

Det märkliga var i stället att kongressen inte i något sammanhang uppmärksammade slutscenerna i detta långa ödesdrama för svensk fackföreningsrörelse och svensk välfärd. Inte minst för att regionen har haft stor betydelse för de bägge huvudkandidaterna i valet av ny partiordförande. Rossana Dinamarca är uppvuxen och bosatt i Trollhättan där hennes mamma varit SAAB-anställd och Jonas Sjöstedt bodde som barn i Vänersborg, bara en golfbana bort från tvillingstaden. Det var där han som trettonåring gick med i ”sitt universitet”, politiken och Vänsterpartiets ungdomsförbund.

.

Ingen av kandidterna till ordförandeposten

har krävt att SAAB ska förstatligas.

Foto: Kalle Larsson

.

När Jonas Sjöstedt i sitt avslutande och bejublade linjetal underströk att ”Full sysselsättning är en övergripande målsättning” och att partiet ”vill ha en industripolitik värd sitt namn”, då hade det exempelvis inte varit fel att konkretisera denna med att ta upp de egna politiska svaren för just krisens SAAB.

Att han inte gjorde detta var dessvärre ingen tillfällighet. Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”. Men inte ett ord om SAAB:s framtid. Partiets inofficiella tidning Flamman har mest rapporterat om krisen i form av korta nyhetsnotiser. På två undantag när. Det ena är på försommaren när man i reportageform litar till DN:s motorjournalist Jacques Wallner och låter honom tala om för läsarna ”att det ser mörkt ut”. Det andra är när Dinamarca, då vice ordförande, i september först konstaterar att ”Tåget har gått för SAAB” och fortsätter med att:

”Hon hade velat att regeringen varit mer aktiv och möjligen gått in som delägare i ett långt tidigare skede. Nu vill hon istället se satsningar på en sammanhållen industripolitik. Det bästa man kan göra i dagsläget är att ge stöd till dem som jobbar på Saab, och som nu har väntat på sin lön i tre veckor, i form av utbildningssatsningar och jobbskapande.”

.

.

”Tåget har gått för SAAB”…

.

Svaret visar nästan övertydligt varför Vänsterpartiet konsekvent valt att inte ta i frågan. Annat än med tång. För den egna politiska strategin är den glödhet, som ett brinnande kol. Det är också därför Sjöstedt, trots att han bloggar flitigt, aldrig skrivit ett ord om detta.

Trots utsattheten för så många människor skyggar partiet helt enkelt för kravet på att staten ska gå in som ägare och hålla alla anställda skadelösa. Marknaden bygger inga tåg”, konstaterade Sjöstedt visserligen helt rätt i sitt linjetal. Han kunde ha fortsatt med att marknaden eller Wallenberg/General Motors också tröttnat på att bygga bilar i Trollhättan och att ett statligt ägande där, under kontroll av de anställda, skulle kunna innebära att dessa, väl befriade från sina ägare fick utveckla sin egen kreativitet – i samarbete med det bästa av vår forskning – till att utveckla och producera en miljöstyrd bilproduktion i världsklass.

Men detta gjorde han inte väl medveten om att en aktiv kampanj för ett förstatligande av SAAB utesluter det rödgröna samarbete och den gemensamma regeringsbildning med (s) och (mp) som i sista hand är partiets övergripande målsättning. Jan Björklund skulle mana fram sitt socialiseringsspöke och regeringsprojektet vara kört.

Skarp kritik av fackföreningsrörelsens urartade ledning rimmar dessutom illa med denna strategi. Det eftersträvade samarbetet med fackföreningsrörelsen reduceras till att i allmänna ordalag prata om ”arbetarrörelsens gemensamma värderingar”. IF Metalls och Unionens bedrövliga hantering av fordonsindustrins kris ska inte ifrågasättas. Gör man detta lägger LO in sitt veto mot det tilltänkta (s)amarbetet. Vänsterpartiet – likt en stor del av vänstern i övrigt – har dessutom inte längre fokus på ett träget och långsiktigt fackligt oppositionsarbete.

.

.

När det gällde frågan om kampen för jobben

kopplad till en socialistisk strategi,

var det ingen som klev upp i talarstolen…

.

För Vänsterpartiet är det i stället politisk mumma att helt fritt kunna agitera mot riskkapitalisternas vanskötsel av den privatiserade äldrevården. Att verka för att kommunerna inte förnyar kontrakten med Carema och andra snyltare på den offentliga driften är mer vattenkammat än att agitera för att SAAB ska socialiseras. Grundbulten för varje socialist, att det strategiska kreditväsendet ska socialiseras, eller att vi låter gemensamt ägda och demokratiskt styrda banker sköta kreditgivningen, den finns inte ens med i partiets lagerhållning.  Ser man till de sakliga skälen borde detta ändå vara det mest naturliga i världen för ett parti som ”anpassar socialismen till vår tid”.  Lika självklart som att snyta sig när man är förkyld. Det privata banksystemet är en dinosaurie som borde vara en fossil.

I sitt linjetal, där orden vägts noga, valde Sjöstedt många formuleringar med stuk från socialdemokratisk retorik på sjuttiotalet. Bland andra att vi ska ”öka samhällets inflytande över storbankerna”. Förr stod det alltid ”Arbetarpolitik och Socialism” på kongressbanderollen. I år kunde man läsa det mer slätstrukna, ”Vänster för framtiden” – på en gul banderoll..

.

.

Är det inte väl bleksiktigt?

.

Tja, i sig inget ont med detta. Men denna vaga och mycket beskedliga vision om framtiden räcker dessvärre inte för att bryta den borgerliga makt, den klassmakt som i grunden styr och ställer över våra liv. Alla de möjligheter om mer rättvisa, frihet, demokrati och ett resursbevarande samhälle som Sjöstedt, alla andra vänsterpartister och jag själv hoppas på, de kan inte bli verkliga om familjesfären Wallenberg och alla de andra riktigt stora och blodtörstiga riskkapitalisterna ska fortsätta att bestämma över samhällets kreditflöden. Det visste redan C H Hermansson när han skrev om hur storfinansen och dess familjer bestämmer över oss andra. Har dessa välfärdens predatorer och andra likasinnade rovdjur makten ute i Europa, då kan vi andra rösta bäst vi vill om att satsa på gröna jobb, sextimmarsdagen, skolan, vården eller andra bra förändringar. Det hårdföra kapitalet i Europa, oavsett om det är i eurozonen eller i länder som Storbritannien, är ute efter en verklig massaker på de reallöner och stora delar av den sociala välfärd som kontinentens arbetarrörelse kämpade sig till under andra halvan av förra seklet. De vill få ner kostnaderna för arbetskraft och sociala utgifter för att på så sätt bättre kunna konkurrera på världsmarknaden.

När Sjöstedt kritiserar EU drar han oftast blanka vapen och det med rätta. Sak samma med den kunniga kritiken av europrojektet. Sverige har ingen som helst anledning att vare sig byta valuta eller att ansluta sig till den nya eurozonpakten.

.

.

”För Sverige i tiden”?

.

När han kommer till alternativen blir däremot det mesta fel. Eller som han formulerar det hela i exempelvis en debattartikel publicerad i UNT: ”Vi har visat att vi kan hålla ordning på våra finanser själva och behöver ingen överrock från EU”…

Här kan bara menas 1990-talets krisår med Göran Persson då Vänsterpartiet var med och tog ansvar för att först med raska hugg skära ner på den gemensamma välfärden och sedan privatisera Telia. Är det så vi ska klara ”våra finanser” efter en rödgrön valseger 2014?

Borde inte siktet, eller åtminstone ”visionen”, i stället vara inställt på en gemensam, bred folklig kamp i hela Europa för en gemensam demokratisk kontroll över alla stora kreditflöden? Är det vår sak att exempelvis som Sjöstedt mena att de grekiska arbetarna ska välja pest i stället för kolera:

”Vad är en sydeuropeisk devalvering mot den fullständiga härdsmälta som vi upplever nu? Om Grekland inte återfår sin konkurrenskraft så är landet dömt att fastna i det här under mycket lång tid. Det snabbaste sättet att återfå sin konkurrenskraft är att låta valutan flyta. Då kommer turisterna att strömma dit och de kommer att exportera oliver så att det står härliga till.”

Uttalandet, som gjordes för SvD, är cyniskt. Varför ska en socialist i Sverige bekymra sig för den grekiska kapitalismens konkurrenskraft? Tror verkligen Sjöstedt att alla arbetare i Aten eller Thessaloniki kan leva på svältlöner i turistnäringen samt billig olivolja?

En gemensam träffpunkt för den här utflykten i Vänsterpartiets nya politiska landskap, från Trollhättan till Aten, är att antikapitalismen nu definitivt underordnats en tilltänkt regeringsallians med (s) och borgerlighetens moderna liberala parti (mp). Inte ens tanken på en strategi där Sveriges arbetande människor kan börja bryta med marknadens diktat, utvidga demokratin och därmed den egna makten, finns med i exempelvis det strategidokument som tagits fram inför kongressen. Detta har i stället blivit en hybrid mellan en pedagogisk handbok i hur man umgås mellan människor samt olika taktiska prioriteringar…

Det öppna och mer generösa parti som vi fått se inför och under denna kongress skapar samtidigt rika förutsättningar för att verkligen hyperventilera dessa strategiska frågor inför kongressen 2014. Det är bara att hoppas att debatten är påbörjad och inte avslutad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,GP1,SVD6,DN6,DN7,SVT1,

SVD6,SVD7,DN8,SVD8,SVD8,DN9,SVT1,DN10,DN11,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,Jinge,

4 svar på ”På spaning i Vänsterpartiets politiska landskap

  1. Ja kamrater,

    instämmer i kritiken kring Saab. Tystnaden kring Saab , alltså.
    Kring Euron är det helt enkelt olika åsikter i sak .

    Strategidokumentet ska värderas för vad det är :ett krisdokument. Det har fel namn eftersom ordet strategi definieras olika i olika traditioner. Och det ska också -internt- värderas för vad det uttrycker: en klar och tydlig markering att politik är mer än parlamentarismen. Det är just den punkten som föranledde motståndet och gnölet som huvudsakligen kom från kommunalråden.
    Processen i hur strategidokumentet togs fram är också ny, man bryter ny mark genom öppna möten , enkäter etc.

    Vägen till socialismen går -bland mycket annat! – genom att ha en fungerande rörelse. det är inte bara VAD utan även HUR som måste belysas.

    Det kan tyckas futtigt och löjligt att sånt ska vara framsteg men vänsterpartiets organisatoriska kris är av det djupet..

    Kongressen ska också värderas utifrån vilka beslut som faktiskt togs: där vill jag lyfta partiskatten ( ja det är inte ”genomsnittlig” arbetarlön men frågan har varit uppe 10-15 och nu är det ett bindande beslut) , en tydlig prioritering av klimatfrågan där det ligger en tillväxtkritik inbakad. Och en ny generation unga arbetare som tar plats.

    Många vänsterinriktade inom (v) ser kongressen som den bästa på mycket länge. Återstår att förverkliga en massa saker men nog finns det hopp.

  2. Pingback: Att ta ansvar för ekonomin är att ta ansvar för välfärden | Kent Persson (m) blogg

  3. Pingback: Kan Sjöstedt lyfta vänstern? | Internationalens ledarblogg

  4. Pingback: Kan Sjöstedt lyfta vänstern? | Röda Lidköping

Lämna ett svar