.
.
Pressad av förbittrade medlemmar i många länder går Europafacket i dag för första gången ut i en samordnad aktionsdag mot kapitalismens kris och massarbetslöshet. Protesten är naturligtvis ”ett lindebarn” i förhållande till det som skulle behövas. Med sina 60 miljoner medlemmar skulle Europafacket över en dag kunna förändra den politiska dagordningen på vår kontinent. Men inte ens denna blygsamma protest uppmärksammas i Sverige. Detta trots maningen från Bryssel:
.
”Genom att för första gången mobilisera på samma dag överallt i hela Europa reagerar de europeiska fackföreningarna på det sätt som svarar mot den vrede och den förbittring som vi känner inför orättvisorna”, säger generalsekreteraren Bernadette Ségol.
.
Men ändå moltiger Wanja Lundby Wedin, liksom hennes politiske partner Stefan Löfven. I denna ödesfråga som på många sätt avgör vår framtid finns ingen ”facklig-politisk samverkan”. Den gemensamma aktionsdagen avfärdas rakt av. De är ingenting för oss i Sverige . ”Det ingår inte i vår kultur att gå ut och protestera på gatorna”, brukar de säga.
.
.
I dag blir det alltså ingen liv och rörelse på våra arbetsplatser, eller på gator och torg. Wanja Lundby Wedin är däremot med om att släppa LO:s elfte rapport om inkomstutvecklingen för makthavarna i Sverige. Vilket naturligtvis är en god gärning:
.
”Den ekonomiska eliten hade år 1950 en inkomst som motsvarade 26 industriarbetarlöner. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var också inkomstspridningen som lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop under en hel livstidsarbete.”
.
”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tas också det han har”, hette det redan i Bibelns Matteus 13:12. Tjugo sekler senare består denna bibliska orättvisa. Ja, den förvärras.
Väl värt att fundera över är att makthavarnas girighet har fått grassera även under de år när socialdemokratin regerat. Rapporten vittnar om arbetarrörelsens kapitulation inför kapitalets lystnad och maktbegär. Vi är många som minns hur Wanja Lundby Wedin avslöjades som en av de ansvariga för att AMF:s förre vd Christer Elmehagen fick ett pensionsavtal på 32 miljoner kronor. Hon var också medansvarig för att hans kompis Torgny Wennström, vd för AFA Försäkring, fick ett pensionsavtal värt 40 miljoner…
Det sensationella med LO:s rapport är annars att den öppet talar om och försöker att prångla ut ett vackert namn åt det sociala skikt, den hårda byråkrati, som styr över alla oss andra. ”Den demokratiska eliten”, skriver man. Helt ogenerat medger rapportens författare även att arbetarrörelsens ledare hör hemma i denna rikemansklubb:
.
”Den demokratiska eliten består av folk- och förtroendevalda inom politiken, fackföreningsrörelsen, folkrörelserna och intresseorganisationer. Här ingår exempelvis LO:s ordförande, vd för Svenskt Näringsliv och statsministern. Den demokratiska eliten hade år 1950 motsvarande drygt 4 industriarbetarlöner. Från denna nivå skedde en nedgång till som lägst knappt 3 industriarbetarlöner år 1980. I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år till 6 industriarbetarlöner år 2010.”
.
Rapportens egen sammanfattning av sitt resultat är som synes mer än galant: ”I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år…”.
Detta försök att skyla över vad man själva kapar åt sig är inte sant! 1950 levde man gott på löner som var fyra gånger så stora som industriarbetarnas. I jämförelse med 1980, som tydligen var lägstalön, har ”den demokratiska eliten” fördubblat sitt försprång till dem de säger sig representera och tar nu hem vad som motsvarar hela sex industriarbetarlöner.
.
.
Fotfolket ska inte vicka ens på sina lilltår…
.
En demokrati, eller ett folkstyre, kan naturligtvis inte hålla sig med en övergödd ”elit” som själv lever på folket.
Det är därför Wanja Lundby Wedin och alla andra lägger locket på när det gäller den europeiska aktionsdagen. Inga protester. Ingen rörelse. Det egna fotfolket ska inte uppmuntras ens till att vicka på sina lilltår…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wanja Lundby Wedin, EFS, Europafacket, Makteliten,
I media; SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,DN5,DN6,GP2,GP3,DN7,DN8,SVT1,
”I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år…”.
Detta försök till tröst för oss vanliga löntagare är alltså sant bara i jämförelse med år 1950!”
Någonstans har det blivit fel. I den citerade texten ovan står det att ”den demokratiska eliten” 1950 hade drygt 4 industriarbetarlöner och 2010 6 sådana löner.
Rapporten lyfter alltså fram två jämförelse år med lägre löner för ”den demokratiska eliten” än 2010, men väljer ändå att beskriva det som att lönerna relativt sätt sjunkit något?
För övrigt, tack för en bra blogg! läser ofta men har inte kommenterat innan.
mvh Peter
Tack för påpekandet. Rapportens slutsats är felaktig oavsett vilket år den jämför med. Jag korrigerar.