Ett års uppror i Syrien

”Den syriska regeringen är fast besluten att skydda sina medborgare genom att avväpna terroristerna och fortsätter att leta en fredlig lösning på krisen genom att samarbeta med det särskilda sändebudet Kofi Annan”, skriver Syriens utrikesminister i ett brev till FN.

En ung flicka skadad i Assads bombning av Homs

Kofi Annan å sin sin sida säger att alla parter måste upphöra med våldshandlingar och förhandla fram en lösning.

Här har vi hela det syriska dramat i ett nötskal. Bachar Assad ger sig själv fria händer att ”avväpna terroristerna”, det vill säga fortsätta slakten på oppositionen i stad efter stad. Han vädrar seger. Kofi Annan vädjar samtidigt till alla att vara ansvarsfulla för annars kan ”hela regionen” störtas i kaos.

Vilket faller samman till att be förtryckaren vara lite mjukare och att be de förtryckta att sprattla lite mindre under militärens klackar. Så ser den diplomatiska situationen ut ett år efter att folket reste sig i fredliga protester i staden Deraa.

Protester, dödsskjutningar och begravningar i en infernalisk cykel.

Protesterna mor regimen började den 15 mars i fjol. Under parollen ”Värdighetens dag” krävde de fredliga demonstranterna att politiska fångar skulle befrias.  Säkerhetsstyrkor ingrep omedelbart och ett trettiotal demonstranter greps i huvudstaden. Dagen efter samlades på nytt tusentals demonstranter i Damaskus och ett hundratal arresterades.

Men det var i den lilla staden Deraa som protesterna fick den form de skulle ta under flera månader. Ett gäng unga pojkar hade sprejat regeringsfientliga slagord på husväggar och arresterats av säkerhetsstyrkor. Efter att ha misshandlats och i vissa fall torterats släpptes de efter en månad. När familjerna upptäckte att de torterats, bland annat med utdragna fingernaglar, exploderade staden i de första fredliga protesterna, inte omedelbart mot regimen i Damaskus men mot guvernören i regionen, vars avgång krävdes av de demonstrerande.

En son gråter över sin fader som dödats i bombningen av Homs

I stället för att möta stadsbornas krav på guvernörens avgång mötte Assad dem med kulor. Den 18 mars sköt regimens säkerhetsstyrkor skarpt mot obeväpnade demonstranter och dödade flera av dem. Cykeln av demonstrationer, dödskjutningar, begravningar, demonstrationer, dödsskjutningar och fler begravningar visade att regimen hade bara ett svar på oppositionens krav –våld följt av ännu mer våld.

Inom loppet av tio dagar spred sig massdemonstrationerna till nästan alla landets städer förutom till familjen Assads hemstad Aleppo. I huvudstaden Damaskus var dock säkerhetsstyrkornas närvaro så massiv att varje försök till protest omedelbart slogs ned.

Den spontana karaktären på protesterna var tydlig under upprorets första månader. Till att börja med var de inte ens direkt riktade mot Bachar Assad utan handlade mera om krav på frihet, värdighet och ett slut på den omfattande korruptionen. De religiösa hierarkierna uttryckte sitt stöd för regimen. Det gällde och gäller ännu i dag för även det islamska prästerskapet som avgett lojalitetsdeklarationer med regimen. Vilket inte hindrade moskéernas fotfolk att efter en viss tvekan också ansluta sig till protesterna i allt större omfattning. Idén att upproret skulle vara ett ”islamistiskt” verk är helt enkelt taget ur luften. Protesternas människor är unga studenter, lärare, hantverkare, ingenjörer och andra från alla ”moderna” delar av samhället.

Soldater i den Fria Syriska Armén deltar i en demonstration i staden Hula nära Homs

Nu har ett år gått sedan de första demonstrationerna ägde rum och tusentals människor, de flesta unga, har mist livet. Krisen i Syrien har förts upp på det internationella planet och en självutnämnd ”ledning”, under namnet Syriska Nationella Rådet, för upprorets talan från sitt säte i Turkiet och avhoppade soldater tillsammans med frivilliga samlas i den Fria Syriska Armén. Regimens extremt grova våld har skördat sin sådd och i dag, ett år efter upprorets början, liknar situationen ett öppet inbördeskrig.

Det är ett faktum som kan beklagas, som många beklagar och som vissa tagit till intäkt för att som ”neutrala” kritiker stå vid sidan om och predika försoning och återhållsamhet. Men det märkliga är inte att upproret delvis övergått i väpnat motstånd. Det märkliga är att cykeln av demonstrationer, dödsskjutningar och begravningar kunde pågå så lång tid utan att de angripna började försvara sig.

Det krävs ett oerhört mod att dag efter dag delta i fredliga protester där varje deltagare riskerar att skjutas till döds av säkerhetsstyrkor, armésoldater eller shabiha, regimens beväpnade slödder. Det är också denna stoicism och öppna hjältemod som skapat den så kallade fria armén. Så kallad, eftersom det inte handlar om en armé. Den stora majoriteten av den reguljära arméns soldater tillhör familjer med sunnitisk tro som omfattar hela tre fjärdedelar av befolkningen. Liksom i alla klassiska uppror där soldater ställs mot obeväpnade medborgare finns det bröder, systrar och vänner i gevärspipans förlängning. Avhoppen och ordervägran breder ut sig och vissa börjar vända sina vapen mot förtryckaren. Så har också skett i Syrien även om avhoppen verkar vara mindre talrika än vad SNC i Turkiet påstår. Dessutom är det uppenbart att det inte handlar om en armé i verklig bemärkelse. De avhoppade soldaterna och officerarna bildar tillsammans med upprorsmän lokala enheter som inte lyder under ett gemensamt nationellt kommando.

Även i Damaskus förorter reser sig befolkningen mot Assads diktatur

Den syriska revolutionen ställdes vid ett vägval på grund av regimens brutalitet och dödliga våld. De fredliga demonstrationerna räckte inte till för att tvinga fram ett regimskifte som i Tunisien och Egypten, även om det också där var många som fick sätta livet till. Men liksom i Libyen hade regimen i Damaskus inga säkerhetsventiler att öppna. Det är Bachar Assad eller regimskifte som gäller. Militären och de rika borgarna och handelsmännen i Damaskus och Aleppo har ingen ersättare i skjortärmen. De står och faller med diktaturen.

För tillfället står diktaturen till synes stadigt och de senaste veckorna antyder att militären kanske är på väg att besegra det väpnade ostrukturerade motståndet i stad efter stad. Samtidigt visade befolkningen att den inte skrämts till tystnad. Den 15 mars organiserades protester och demonstrationer över hela landet för att fira upprorets ettårsdag.

Att upproret till synes gått i stå har mäktiga objektiva orsaker som ligger utom verklig påverkan för de som reser sig mot regimen.

Till skillnad från Khaddafi har Bachar Assad ett reellt stöd hos delar av befolkningen. Främst från den egna minoriteten av alawiter som utgör tio-tolv procent av medborgarna. Dessutom har den kristna minoriteten, också cirka tio procent, lutat sig mot Assads regim i tron att det ska skydda dem mot reella eller inbillade hot från den sunnitiska majoriteten.

Många vittnar om att demonstrationerna till stöd för Assad är organiserade och består av statsanställda som beordras att ställa upp.

Det är populärt att anklaga alla som vill hjälpa oppositionen i Syrien för att ”blanda sig i landets interna angelägenheter”. Ryssland, Iran och Kina håller i taktpinnen för denna kör. Att Ryssland är den makt som blandar sig mest i Syriens inre angelägenheter hindrar inte Putin från att tala högt och brett. Ryssland förser den syriska armén med allt den behöver och den läckta e-posten i The Guardian visar att Iran aktivt deltar i ”rådgivningen” i Damaskus. Som parantes kan man säga att Assads behov av ”rådgivning” från utlandet om hur repressionen ska skötas visar att det råder ett stort politiskt tomrum runt hans presidentkansli.

Vad som är mindre uppenbart är att Assad också kan räkna på ett indirekt passivt stöd från USA och Israel. Sionisterna i Jerusalem visar tydligt att de inte strävar efter regimskifte i Damaskus. I decennier har Assads familj raljerat över sionisterna och låtsats stödja den palestinska saken. Men vid sidan av retoriken finns det inte mycken handling att peka på. Tvärtom visade den syriska armén när den hade tiotusentals soldater i Libanon att den inte gav mycket för den palestinska kampen.

Vare sig USA eller Israel är lyckliga över den arabiska våren eftersom den riskerar att rasera den geostrategiska stabilitet som USA strävar efter för att i lugn kunna kontrollera hur regionens fossila reserver exploateras.

Kan USA realisera sina intentioner? Det är en ostadig balansgång som Vita Huset tvingas till. Å ena sidan har Obama kastat handsken och sagt att Assad måste avgå. Å andra sidan vill USA inte beväpna oppositionen inne i landet eftersom strategerna i Pentagon inte kan förutse vad som kommer efter Assad om regimen störtas i ett inbördeskrig.

I staden Idlib har Assad inte många supporters.

Det är i den optiken som Kofi Annans mission ska ses. USA, Turkiet, Frankrike, Israel och Arabförbundet söker ett fredligt regimskifte i Damaskus. Det förklarar att Kofi Annan kan låtsas att han ser med optimism på situationen trots att Assad uppenbarligen använder Annans närvaro för att fortsätta den militära offensiven mot allt fler städer. Vid sidan av Kofi Annans mission verkar Qatar och Saudiarabien föra en egen linje. De båda staternas ledare säger att oppositionen måste få hjälp med vapen. Vad de troligen menar är att deras islamistiska anhängare ska beväpnas vilket skulle tillåta dem att kontrollera hur Bachar Assad faller och vilka som kontrollerar situationen efteråt.

Det är till synes formidabla krafter som står i vägen för den syriska revolutionen. Men trots Assads militära segrar är det långt ifrån klart att ordningen snart på nytt kommer att härska i Damaskus eftersom upproret mot diktaturen inte är begränsat till en väpnad resning. Frågan är om Assad kan behålla sina allierade. De som inbillar sig att härskarna i Kremlin kommer att stå fast vid Assads sida oavsett hur situationen utvecklas lever i en fantasivärld.

För Putin är den stora faran att han hamnar i en situation där det står klart för allt fler i Ryssland och internationellt att han försvarar en oförsvarbar regim. Det var innebörden i den ryske utrikesministern Lavrovs uttalande häromdagen att Moskva inte stöder en regim i Damaskus utan fred och rättvisa i regionen. Lavrov anklagade dessutom Assad för att vara ”alldeles för långsam” i att genomföra reformer. Om Moskva rullar fram giljotinen för Assad då kan regimens huvud falla  omedelbart.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,SR1,SVD6,DN6,DN7,SVD7,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

15 svar på ”Ett års uppror i Syrien

  1. Ja dom tio miljoner som förra året gick ut och visade sitt stöd för sittande regeringen, de var säkert alla statsanställda *rullar ögonen av sig*

  2. När arabstater har fokus på sig själva så lämnar de Israel ifred. Så det finns i alla fall en positiv sida av saken.

  3. Den mest balanserade och korrekta analys jag läst på svenska i Syrienfrågan. Jag kan tillägga att israel röstade för bashar senast i FN som bevis på deras stöd till mördaren. / mahmoud från Syrien

  4. Mahmoud, tack för berömet. Det värmer och uppmuntrar till ytterligare ansträngning att följa vad som händer i Assads diktatur.
    mvh
    Benny

  5. om det är fredliga protester så varför är de så tungt beväpnade då? då kan man ju lika gärna påstå att regeringen försöker lösa det på ett fredligt sätt också.

  6. Var har du sett att de är ”tungt beväpnade”? För det andra står det tydligt i min text att de fredliga demonstrationerna, efter att många skjutits ihjäl, börjar försvara sig. Vi människor är nämligen så funtade att vi försöker försvara oss när vi utsätts för dödligt våld.

  7. Georg.. Skärpning! Det finns hundratals eller kanske tusentals filmer som visar demonstrationer från det här revolutionsåret. Obeväpnade och fredligt demonstrerande människor! Allt från några hundra till tiotusentals eller hundra tusen eller två. Och dessutom helt fantastiska demonstrationer. Jag blir lika rörd varje gång jag ser dessa modiga människor och de är så otroligt sammansvetsade. Jag fick själv uppleva en minivariant i Göteborg i fredags. Med en flank av kurdiska flaggor i frisk vind. Att dessertörer mfl. bildar ett motstånd till Assads slakt av män, kvinnor och barn är väl inte mer än naturligt. Uthålligheten är ändå helt makalös. Demonstrationerna och kampen för frihet och värdighet fortsätter..

  8. Jag som har tillgång till mer objektiva nyheter, som var i syrien 2 veckor sedan och även kontakter på plats i syrien kan bara säga att det du skriver är en LÖGN!!! Bara en samling av de mest vinklade nyheterna som man kan hitta om konflikten. Nyheter som rapporterats av TT Reuter,, och som syftar på att skapa en opinion mot Syrien. Du är ännu en till persom bland de som inte kan se skillnad på nyhet och propaganda.

  9. Daniel,
    Du påminner om de välvilliga ”observatöter” som besökte Stalins Sovjetunionen under 30-talet, såg ”sanningen” och beskrev paradiset på Jorden när de kom tillbaka. Man ser vad man vill se. Du får mig också att tänka på Jan Myrdals reportage från ”himmelriket” i Kambodja och vissa ledare för KFML som efter fina middager med Broder Kim ”avslöjade” att svält och förtryck i Nordkorea var ”västpropaganda”.
    Köp nya glasögon nästa gång du besöker dina vänner i Syrien.

  10. Jag blev kallad Sionistlakej och skulle outas offentligt på Jinges blogg när jag skickade länken av detta blogginlägg(ett års uppror i Syrien) till honom. Är det ínte uppenbart att Israel och Bashar är goda vänner?

    Här är ett litet smakprov ifrån Kanada. http://www.youtube.com/watch?v=njtQYhfiQS8

  11. Mahmoud,
    Det förvånar mig inte. Det är dåligt med kunskaper och lågt i taket på många bloggar
    mvh
    Benny

  12. Från WSJ
    Russia’s Stake in Syria and Iran
    If Tehran returns to a pro-Western orientation, Moscow’s stranglehold on the central Asian republics will be over

    By MELIK KAYLAN

    Now that Vladimir Putin has allowed the Russian electorate to rubber-stamp him back into power, he can return with redoubled purpose to his consistently regressive interference in world affairs. That nobody is surprised at his obdurate defense of the regimes in Tehran and Damascus speaks volumes. Dictators support dictators, don’t they?

    At this point Mr. Putin apparently doesn’t mind much that anyone should include him in that category. After all, if Putinism could be defined by any single principle, if it had a formula, it would have at its core the ”power now people later” approach common to all strongmen. Less than 10 years before he ordered the 2008 invasion of Georgia in order to ”protect” the separatist South Ossetians, he ”solved” the Chechnya problem by ordering the scorched-earth obliteration of its capital, Grozny, where more civilians were killed than at Sreberniza and Homs combined.

    And yet one shouldn’t suspect Mr. Putin of sentimentality. He doesn’t favor dictators for mere principle’s sake. Iron-hard strategic calculations underpin his support for the Syria-Iran axis.

    Russia is rebuilding its Soviet-era naval base in the Syrian port of Tartus, which allows Moscow to reassert a plausible Mediterranean threat to NATO. Syria also provides Iran with a front line against Israel via Hezbollah in Lebanon, and that too can be a most effective anti-Western arrowhead for Russia. When I covered the Russian invasion of Georgia in 2008, I learned that a year earlier Israel had stopped providing Tbilisi with antitank and anti-aircraft missiles because the Russians had threatened to supply Hezbollah with the same.

    But in the end, the pivotal consideration in Mr. Putin’s efforts to re-establish his country’s superpower status centers on Iran. Syria is a domino. Without its Syrian ally, Iran would be almost totally isolated and crucially weakened. That Moscow cannot allow.

    Why is Iran so central to Mr. Putin’s global pretensions? Take a look at the Caspian Sea area map and the strategic equations come into relief. Iran acts as a southern bottleneck to the geography of Central Asia. It could offer the West access to the region’s resources that would bypass Russia. If Iran reverted to pro-Western alignment, the huge reserves of oil and gas landlocked in Kazakhstan and Turkmenistan and the like could flow directly out to the world without a veto from Moscow.

    According to an Oct. 16, 2008, Wall Street Journal report, Turkmenistan is ”one of the world’s hydrocarbon provinces” with enough natural gas to supply Europe’s annual needs three times over. Similarly, Kazakhstan’s Tengiz oil field is considered one of the world’s largest. As things stand, these countries depend on Russian pipelines for their national income.

    At stake here is not merely the liberation of a vast landmass from the Kremlin’s yoke. The damage to Russian leverage would amount to a seismic shift in the global balance of power equal to the collapse of the Warsaw Pact.

    Russia’s gas and oil leverage over Turkey, Ukraine and much of Europe would evaporate. The Silk Road countries would finally reclaim their history since it was diverted forcibly toward Moscow in the 19th century. Their nominal post-Soviet independence would become a reality. Perhaps most irksome for Mr. Putin and his kind, large swaths of the non-Russian zone would prosper disproportionately in comparison to neighboring Russian Federation provinces.

    After some 12 years in the Kremlin, Mr. Putin has failed to deliver prosperity and a hopeful future to much of his population. In return for their sacrifice, he has fed them inflated dreams of empire and superpower nostalgia which he has deliberately identified with his own judoka personality cult.

    This is not a scenario in which free peoples voluntarily choose their destinies and alliances. They bow to what’s good for them as determined by a kind of paternal supreme power.

    If the mystique of Russian hegemony were to deflate, if formerly subject colonies suddenly rose to stability and affluence—as is happening in Georgia—Mr. Putin’s threadbare illusionism would fall apart entirely. He would never recover from the triumph of freedom in Syria and Iran.

    Mr. Kaylan is a writer in New York.

    A version of this article appeared Mar. 19, 2012, on page A17 in some U.S. editions of The Wall Street Journal, with the headline: Russia’s Stake in Syria and Iran.

  13. Hej Eva,
    Jag måste fråga om du är samma Eva som bor i Israel och brukar kommentera våra bloggar?
    mvh
    Benny

  14. Mycket bra inlägg! Äntligen någon som förstått situationen.

    Ville bara tillägga lite information ang Syriens historia.

    Hafez al Assad har en bror Rifat Al Assad som numera badar i pengar som han stulit från det syriska folket, han befinner sig i Frankrike och verkar inte oroa sig över att Haag borde ställa honom inför rätta för den massakern som skedde i Hama på 80talet där mellan 20 000-40 000 människor sägs ha avrättats. Även i Aleppo 1981 skedde en massaker under hans order på Hay Al Masharqa under en muslimsk högtid då alla män i ett kvarter avrättades framför sina familjer på självaste Eid.

    Hela Al Assad familjen har blod på sina händer och alla borde ställas till svars för allt dödande.

    Under Hafez al Assads tid på 80 talet var det inte så vanligt att kvinnor bar slöja, oftast bara äldre kvinnor som bar slöjan. Det var inte förrän efter att Hafez Al Assad skickat kvinnliga soldater att rycka av beslöjade kvinnor sina slöjor i Damascus som ”slöjvågen” kom, då tusentals syriska kvinnor satte på sig slöjor för att visa sitt missnöje och stöd till dem som utsatts.

    Nyligen brändes den största textilfabriken i hela mellanöstern ner i Aleppo, varav ägaren från familjen Olabi brändes inne av milisen med sin fabrik, hans fabrik brändes för att han utlyst en strejk bland sina anställda till stöd för oppositionen. Om även så förmögna familjer som driver in miljontals syriska pund varje vecka blir påverkade (dödade) av milisen så visar det på att Assad inte bryr sig om pengar längre utan är desperatare än någonsin att döda allt motstånd..

  15. Pingback: Stoppa bombningarna i Syrien! – 371karlsson

Lämna ett svar