En mindre vacker sida av Mélenchon.

Jean-Luc Mélenchon och den franska Vänsterfronten hade en stor framgång i det nyligen hållna presidentvalet. Även om resultatet på närmare tolv procent av rösterna inte svarade mot frontens förhoppningar var det ändå en stor framgång och ett uttryck för det breda nejet till Europas åtstramningspolitik.

Jean-Luc Mélenchons personlighet och politiska egenheter kan dock bli till en framtida stor black om foten för den franska vänstern. Allt är verkligen inte vänster i hans agenda.

I artikeln här under analyserar Pierre Rousset den mindre attraktiva sidan i Mélenchons politiska fysionomi. Pierre Rousset är en av de som i decennier deltagit i Ligue Communiste Révolutionnaire och framför allt gjort sig känd för sitt solidaritetsarbete med den vietnamesiska befrielsekampen mot USA. Sedan dess har hans politiska intresse framför allt koncentrerats kring utvecklingen i Asien.

Artikeln här under finns i original på Pierres hemsida. Där finns tusentals artiklar att konsultera. Översättningen till svenska har gjorts av Björn Rossin och texten publicerats på Stigges News Desk.

 

*************************

Jean-Luc Mélenchon, presidentkostymen, kärnvapnen

och den franska vänstern

Pierre Rousset, Europe-Solidaire, 9 maj 2012

Den 27 januari 2012 besvarade Jean-Luc Mélenchon skriftligt en rad frågor från l´Action des citoyens pour le désarmement nucléaire (Medborgaraktionen för kärnvapennedrustning). Avslutningsvis kom han där med följande häpnadsväckande uttalande för någon som kandiderar för Front de Gauche: ”Jag kan inte lova att aldrig använda kärnvapen mot vilket folk det vara månde”.

Har man någonsin läst eller hört något liknande från en företrädare för ”vänstern till vänster om vänstern”?

Jean-Luc Mélenchons svar på frågorna var noga avvägt. De ingår i en helhet som lovsjunger ”kärleken till Frankrike”, som ger en positiv bild av Frankrikes agerande internationellt och som förordar ett stärkande av landets ”självständiga militära kapacitet”.

Denna inriktning är helt främmande för hela spektrumet av traditioner inom ”den militanta vänstern”, av brytning med den etablerade ordningen – från revolutionär antimilitarism till pacifism. Den strider mot en lång tradition av anti-imperialism och anti-kolonialism och som fortfarande går emot vår egen imperialism. Om Jean-Luc Mélenchon i våldsamma ordalag fördömer USA-imperialismen anser han i gengäld att den franska staten inte är imperialistisk och inte utgör något hot mot något folk.

Det här är ingen obetydlig fråga! Den handlar om statens själva karaktär och står i centrum för varje försök till radikal samhällsförändring i ett land som Frankrike. Ändå har inte Jean-Luc Mélenchons uttalanden gett upphov till några mer omfattande reaktioner. Andra synpunkter har förvisso framkommit, inklusive inom Front de Gauche. På Front de Gauche-Finistères (Bretagne) website dundrar exempelvis Yves Jardin (Douarnenez): ”Front de Gauche måste klart och tydligt ta avstånd från ’den livsfarliga heliga alliansen’ bakom kärnvapenkapprustningen, från uppslutningen bakom kärnvapnen och neo-imperialistiska interventioner.” – men den sortens ställningstaganden har bara förekommit ”i marginalen” i debatten inom vänstern till vänster om socialistpartiet.

Presidentkostymen

Inget tvingade Jean-Luc Mélenchon att i kärnvapenavskräckningens namn svinga med hotet om att använda kärnvapen ”mot vilket folk det vara månde”. Inget, om det inte var ett sätt att visa upp ”sin ansvarsmedvetenhet” som kandidat till landets högsta ämbete, ty han siktade verkligen på att bli vald till president och detta är ett viktigt faktum för att förstå hans ställningstaganden. Han satsade på ett bakslag för socialisterna och François Hollande och att detta denna gång skulle leda till ett maktskifte som förde vänstern till vänster om socialistpartiet till makten och inte högern eller extremhögern.

Det är ganska oroväckande att se hur lätt förespråkaren av en Sjätte republik byter om till kostymen hos en president i Femte republiken. Med denna hållning följer en rad åtaganden: framför allt att inta rollen av högste arméchef och en härold för nationen.

Stat, nation, armé

Jean-Luc Mélenchons syn på stat, nation och armé tycks emellertid inte bara ha att göra med rent konjunkturella omständigheter (att skaffa sig en bra position i kapplöpningen inför presidentvalet), utan förefaller även svara mot en mer djupgående vision. Det är den fråga François Sabado lyfter fram i en artikel nyligen: ”Den reformistiska hållningen hos ledningen för Front de Gauche på det historiska och politiska planet har sällskap med Mélenchons ’republikanska’ hållning. Inte den kommunarderna stod för, där en social republik ställdes mot de borgerliga klasserna, utan de republikaner som i sitt försvar av republiken blandade samman ’nation’, ’republik’ och ’Stat’. Detta synsätt underordnar ’medborgarrevolutionen’ eller ’en revolution via valurnorna’ till respekt för de härskande klassernas statliga institutioner.”

I sitt Brev till fransmännen utomlands beklagar Jean-Luc Mélenchon således ”nedrustningen” av Frankrikes ”diplomatiska nätverk”. I sitt svar till Medborgaraktionen lägger han fram grunderna till sin hållning: ”Det handlar om att åter hävda legitimiteten hos nationernas suveränitet utrikespolitiskt. Denna syn på internationella relationer, som grundas på nationalstater, gör det nödvändigt att stärka Frankrikes makt, det vill säga dess förmåga att få andra att vika sig. Det är resultatet inte bara av landets ekonomiska kapacitet, dess vetenskapliga och teknologiska potential utan också av dess militära kapacitet.”

Ett stärkande av Frankrikes militära kapacitet är också en av ledtrådarna i hans bidrag till tidskriften Revue Défense nationale: ”Ett Frankrike i fredens tjänst kan inte göra sig av med sin förmåga att försvara sig. Mitt förslag går inte ut på att öka Frankrikes militärbudget. Men jag är heller inte ute efter att minska den. Det skulle förhindra våra möjligheter att agera. Jag kommer att fatta beslut om ett moratorium på minskningen av resurserna.”

Det är särskilt fråga om att stärka det franska försvarets insatskapacitet: ”Insatserna i Afghanistan och i Libyen har visat vårt försvars begränsningar vad gäller organisation och resurser. Det är oacceptabelt att skicka ut dåligt utrustade soldater, att vara beroende av andra för trupptransporter eller för spaning eller att kunna tanka flygplan i luften. De olika arméernas storlek och programmen för deras utrustning ska värderas från fall till fall och anpassas efter ett nytt strategiskt tänkande. Under alla omständigheter är upprättande av en gemensam brigad för de olika försvarsgrenarna ett rimligt mål. Det förutsätter en ökad kapacitet vad gäller underrättelseverksamhet och understöd. Men också beslut om att förse sig med nödvändiga resurser för insatser såväl i luften som till havs.”

Det handlar också om att stärka sambandet mellan ”nationen”, ”det republikanska fosterlandet” och ”dess” försvar: ”Jag vill påminna om att värnplikten inte avskaffats för gott utan bara tills vidare. Banden mellan det republikanska fosterlandet och dess försvar får således aldrig ifrågasättas! Jag kommer också att ta initiativ till en granskning av civilförsvaret både vad gäller medborgarnas engagemang och dess operationella kapacitet. Det utgör förbindelsen mellan armén och nationen. Det är också en reservoar av kompetens och kunskap. Det är orsaken till att jag lovar att utveckla det.”

Kärnvapenarsenalen

Det är för att trygga Frankrikes maktställning som Jean-Luc Mélenchon motsätter sig varje tanke på ensidig nedrustning, ty ”i nuvarande läge är kärnvapenavskräckningen det bärande inslaget i vår strategi för att kunna skydda oss”. Om han vill avskaffa ”den flygburna delen” är det bara på grund av att han bedömer den som ”föråldrad idag”.

Mélenchon förespråkar förvisso en multilateral nedrustning, men detta har varken något originellt eller radikalt över sig. Talet om en värld som gjort sig av med kärnvapnen har varit ett av de centrala inslagen i Barack Obamas försök att profilera sig efter sitt makttillträde. Alla statschefer i de imperialistiska länderna hävdar att de förbereder sig på krig för att kunna försvara freden bättre. Alla svär på att deras politik är ”enbart defensiv”.

Frankrike är ett av få länder som inlett en ”modernisering” av kärnvapenarsenalen; man deltar aktivt i kapprustningen. Genom att tala om ”taktiska” eller ”rena” kärnvapen försöker kärnvapenmakterna göra användningen av dem politiskt acceptabel. De kom verkligen till användning 1945 och de kommer att göra det igen förr eller senare om inte folkliga rörelser driver igenom förstörelsen av dem.

Doktrinen om kärnvapenavskräckning har alltid varit det fikonlöv maktpolitiken dolts bakom. Den ger en bedräglig bild av balans eller nedfrysning men genom att rättfärdiga att några har rätt att inneha kärnvapen rättfärdigas också att andra skaffar sig dem. ”Avskräckningen” har bidragit till spridning på samma sätt som den gett näring åt en oupphörlig kapprustning. Den är på intet vis någon vänsterdoktrin eller progressiv sådan …

Utträde ur Nato

Samma gäller Jean-Luc Mélenchons syn på att Frankrike måste lämna Natos integrerade militära kommando. ”Det grundläggande i denna hållning är ett utträde ur Nato och en vägran att underställa sig all europeisk försvarspolitik som går ut på vara en underleverantör till USA, att låta någon annan kontrollera våra beslut, våra handlingsramar eller begränsa vår egen suveränitet.”

Om man undantar den centrala roll han tillmäter FN är hans argumentation mycket gaullistisk. ”Nato är inte längre något annat än USA:s väpnade redskap. Dess omvandling till en global allians måste klart stoppas.” ”Hur önskvärd den än kan vara är upprättandet av ett europeiskt försvar självständigt från Nato idag en chimär. Det skulle vara oansvarigt att för detta offra vår egen självständiga förmåga att försvara oss.”

Antiglobaliseringen som diplomatiskt vapen?

Den försvarspolitik jag förordar”, skriver Jean-Luc Mélenchon i sitt inlägg i tidskriften Révue Défense nationale, ”handlar om antiglobalisering: den stöder framväxten av en multipolär värd, fri från all hegemoni. Frankrike måste ställa sig i spetsen för en ny internationell allians. Jag kommer därför att förorda gemensamma aktioner med utvecklingsländerna. Förutsättningen för en sådan politik är att vi återerövrar vår suveränitet på det militära området.”

I detta sammanhang vill vi påminna om ett redan citerat stycke ur hans svar till Medborgaraktionen: ”Det gäller att återta staternas suveränitet vad gäller utrikespolitiken. Detta sätt att se på internationella relationer grundade på nationalstaterna innebär att Frankrikes styrka måste förstärkas …

Antiglobaliseringsrörelsen har sett en ny rörelse växa fram utifrån de sociala rörelserna och som just vägrat att identifiera sig med den logik som representeras av ”deras” respektive nationalstater. Mélenchon däremot – och där är han inte ensam – framställer antiglobaliseringsrörelsen som en ram för diplomatiskt ”multipolärt” samarbete mellan olika stater och där Frankrike skulle inta ”sin” plats. Den stora förloraren på detta skulle givetvis vara internationalismen. Är då antiglobaliseringsrörelsen då inget annat än summan av olika nationalismer och nationalstater?

Den franska vänstern

Givetvis handlar Front de Gauches valkampanj framför allt om samhälleliga frågor. Jag är på intet vis ute efter någon total bedömning av de politiska följderna av framgångarna för Mélenchons kandidatur.

Men hans hänvisningar under valkampanjen till ”Frankrike”, ”Mitt land”, ”Min nation”, dess så kallade ”storhet” och dess ”framträdande roll” internationellt har upprepats tusentals gånger och tills man tröttnat. Men Jean-Luc Mélenchon är inte den ende som ägnat sig åt lovsånger till nationen. Man kan fråga sig om detta är det mest effektiva sättet att bekämpa Front National, som idag vänder sig till ”alla patrioter till höger och till vänster”. Värre är att det inom vänstern – inklusive vänstern till vänster om socialistpartiet – gör nationalismen till något vardagligt. Och det är något ytterst farligt.

Man kan inte bara förlita sig på ”dynamiken” kring ”en revolution via valurnorna” eller att sociala protester skulle kunna utplåna den nationalism som lovsångerna till nationen ger näring åt. Vi kommer inte att komma undan den politiska strid försvaret av internationalismen handlar om.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

14 reaktion på “En mindre vacker sida av Mélenchon.

  1. Man ska ha klart för sig, när det gäller fransmän, att det finns ett begrepp som kallas ”la gloire”. Denna åkomma är mycket äldre än vare sig franska revolutionen eller pariskommunen. Den franska storheten, stoltheten och äran bor enligt min erfarenhet i huvudet på varje fransman, oavsett hur obetydlig. I konflikt med andra värdegrunder visar det sig att det är ”la gloire” som gäller i grunden. Melenchons ställningstagande är det förväntade, och om man skrapar på ytan på mången frasradikal kommer detta upp igen. Sören Gylls revolt mot Renaultövertagandet av Volvo hade säkert ”la gloire” som underliggande huvudorsak, även om ingen kunde säga det rakt ut. Denna värdegrund har den egenheten att den inte kan påpekas, fransmän kan inte observera den hos sig själva, utan ställer sig helt oförstående när man petar i det mentala såret. Det är nämligen inget sår, utan verkligheten. I fransmannens värld görs överenskommelser på franska villkor, dvs ”la gloire” är själva basen för ”samarbete”. Därför blir det ofta inget. I den franska idévärlden ingår inte att britterna vann striden om världsherravälde, de tror fortfarande att de är födda till att styra. Givet globala relativa styrkeförhållanden ter det sig bisarrt för utomstående. Tyskarna har mitt i eländet den roligaste tolkningen; ”fransmännen vann kriget”. Levereras som ett underförstått citat med snett leende. EU-samarbetet är i franska ögon hur Frankrike styr Europa, medan Tysklands uppgift är att hjälpa till. Och betala förstås.

    Melenchon representerar majoriteten med gigantisk marginal. Själva klasserna ”borgare” och ”arbetare” har en sak gemensam; det är ”la gloire” som gäller i grunden. Överallt.

  2. Hej sl,
    Nu tycker jag du tar i så det hörs ända hit till Bryssel. Jag håller inte med dig att denna ”monokausala” förklaring om ”la gloire” bestämmer det mesta. Om du hade skrivit en kommentar med samma ”anklagelser” mot ett annat folk hade du kanske till och med kallats ”rasist” eller ”landet-x hatare”. Nu vet jag att det inte är sant, men som sagt jag hör ända hit hur du tar i.

  3. jag tänkte på dig när jag skrev det, eftersom du är närmre det, och tänkte att jag får nog svar. Alla har sina sidor, jag var bara extremt explicit och fördomsfull. Men du har rätt, man kan inte ens uttala detta.

    Har du hört begreppet?

  4. Hej sl,

    Självklart. La Gloire, Äran. Men är det begreppet verkligen franskt? Eller är det inte alla militaristers, rojalisters och nationalisters honörsord?
    mvh
    Benny

  5. Jag är benägen att hålla med sl. ”La gloire” har fyllt en historisk funktion för en nation med Frankrikes förutsättningar i ständig konkurrens med England och Tyskland och andra grannländer.
    ”La gloire” är en komponent som ingår i alla socioekonomiska gemenskaper och är en viktig komponent i nationell identitet. Men i Frankrikes del har just den komponenten en mer framskjuten roll än tex i England och i Tyskland, som jag tror har med deras olika konkurrensfördelar att göra.
    För att förstå hur det internationella proletariatet ska kunna nå bortom nationalismen och bygga en internationell gemenskap och identitet tror jag att det är viktigt att förstå hur ”la gloire” fungerar och verkar, och hur man kan använda den känslan/komponenten till att bygga en internationell proletär gemenskap som inte går av för hackor.
    Jag tror att ”la gloire” är en konstitutionell del av människan som social varelse, varken ”god” eller ”ond” – en funktion som under många förhållanden ökar gruppens överlevnad.
    Däremot tror jag att vi (och andra) medvetet kan påverka vilka vi väljer att dela denna sociala identitetsmarkör med, och även påverka dess intensitet – den konfliktfyllda nationella identiteten verkar vara ett tydligt exempel på detta.
    Kanske ”la gloire” är besläktat med det psykologiska begreppet ”bonding”?

    I Frankrikes fall verkar ”la gloire” ha stärkt nationens förmåga att konkurrera i en kapitalistisk kontext. Men det är i längden ohållbart med makthavare som påstår sig vara vänster men som är mer solidarisk med nationen än med den egendomslösa klassen. Historien är full av avskräckande exempel på detta.
    Om man inte gör upp med sin nationella ”bonding”, är man dömd att när det verkligen gäller – tolka världen utifrån ett nationalistiskt perspektiv. Vilket får den konsekvensen att man gör sig blind för de konstruktiva möjligheter bortom nationalismen och alltid slutligen oemotståndligt dras in den militära upprustningens destruktiva ekorrhjul.

  6. hej Katia

    min åsikt är att ”la gloire” kommer allra senast ur feodalismen. Det är tillsammans med att språket själva stommen i att vara fransk. Man måste upphäva franskheten för att eliminera denna värdegrund. I konkurrens mellan företag från olika länder aktiveras ”la gloire” mycket lätt, men den härrör inte ur internationell konkurrens, den är äldre.

    Andra folk har motsvarande idé; tyskarna skäms för sin sen femtio år, britterna vårdar sina segrar ömt. Andras benägenhet att tala engelska är ett stort plåster på såren. Fransmännen, katoliker, har ömma tår i vissa frågor. Då kan man få se ”la gloire” aktiverad. En sådan öm tå är anglosaxarnas oerhörda och segerrika militära överlägsenhet. Frankrike har inte sin kärnvapenarsenal mot ryssarna, tyskarna eller nordafrika, utan för att UK har en motsvarande. Äran kräver att Frankrike har en likadan, oavsett användbarhet. Jämför gärna med grundligt besegrade bonniga Sverige; vi hade inga problem att avstå.

    Äran är inte höger eller vänster. Den är fransk. Melenchon är fransk. Att han bryter mot ”la gloire” är otänkbart. Det må finnas en fransk arbetarklass som eventuellt omhuldar revolutionära traditioner. Den är ändå i grunden fransk, ”la gloire” ingår i grunden. Man kan inte riva grunden till ett hus utan att riva huset. Antag ett socialistiskt maktövertagande i Frankrike. De skulle genast försöka inkorporera den senaste landvinningen i ”la gloire”, så att företeelsen växte. Precis som de gjort med 1789 och Napoleon. Tyskarna skäms för Hitler, fransmännen är stolta över Napoleon. Bägge eldade upp Europa. Vad är skillnaden?

    ”La gloire”. Framskjuten position är bara förnamnet.

  7. sl,Katia,
    Det här börjar bli ren metafysik. Vad är ”la Gloire”? Pratar ni om något annat än ”äran”? Det betyder i alla fall inget annat. Jag undrar vad de miljoner av franska fotsoldater(arbetare) som fick sätta livet till i skyttegravarna gav för ”la gloire”. De drevs inte av någon ”gloire”, utan av officerare som satte pistoler i ryggen på dem och av hotet om omedelbar avrättning vid ordervägran.
    Inte heller drevs motståndsrörelsen mot nassarna och kollaboratörerna av samma ”gloire”. Ni formulerar en ”hegeliansk” folksjäl som faller samman i bitar inför minsta titt in i konkreta historiska situationer. Det hela blir till en klasslös ”ande” som styr historien.
    Jag föredrar att hålla mig till den gamla vanliga tråkiga marxismen.

  8. hej Benny

    en artikel om Melenchon har satts i en kontext av mig som du associerar med hegeliansk folksjäl och metafysik. Jag har bara lämnat ett bidrag till en diskussion. Mitt bidrag är fullt av konkretioner som du inte bemöter, istället kallar du dem bara rasism. Jag håller med om att franska soldater tvangs att springa mot kulspruteeld, sannolikt skräckslagna. Det ena utesluter inte det andra. Klasskamp utesluter inte folksjäl. Klasslös ande är inte vad jag talar om, jag talar om en fransk företeelse i verkligheten.

    Marxismen har en tendens att avfärda företeelser som inte passar in i dess världsbild. Religion kallades ett opium för folket. Religion är antagligen ett sätt att hantera vår dödlighet. Idag är fotboll ett opium för folket, om man vill diskutera i såna termer. Det är inte nödvändigt. Gör gärna en marxistisk analys av fotboll. Det finns hos marxister en implicit önskan om att det är något som styr historien, det är mycket viktigt, och avfärdas sannerligen inte. Tänk om historien är en slumpgenerator?

    Du är närmre fransmän än jag. Jag föreslår att du frågar dem (försiktigt), och berättar för mig, jag är idel öra. Jag dömer inte ut fransmän, jag sätter bara Melenchons avvikelser från den rätta läran i en kontext. Han är traditionell fransman. Det finns många kontexter samtidigt.

  9. sl, Jag ville inte alls vara oförskämd på något sätt. Det har jag ingen anledning till eftersom vi har haft många hövliga diskussioner. Men jag ser bara inte vad du pratar om. Skulle denna ”ära” vara något speciellt som fransmännen får med modersmjölken? Och de 10 miljoner fransmän som har utländskt ursprung eller föräldrar av utländskt ursprung är de också ”besmittade” med denna ”la gloire”?
    Jag köper bara inte idén om nationella karaktärsdrag som är gemensamma för alla samhällsklasser och spelar en stor roll för politiken.

  10. sl, Jag glömde en sak. Har jag sagt dina kommentarer är rasism? Hur kan du få det till det? Jag skrev i första kommentaren att om du hade skrivit samma sak om ett annat folk (israeliter exempelvis) hade du omedelbart fått ris från många håll. Jag har inte den minsta misstanke om att du har rasistiska idéer, tvärtom.

  11. hej Benny

    nej, du skrev att andra skulle kalla mig rasist. Jag avstod från att blanda in alla invandrare, ni får massor av tråkiga inlägg då som jag inte alls vill dra till er blogg.

    Är en känsla ett karaktärsdrag? ”La gloire” är en känsla, som jag uppfattar det. Eller en attityd. Bägge samtidigt, och varierar från individ till individ. Det är därför den är svår att ta på, i synnerhet för dem som saknar den. Den finns i fransk verklighet. Den är inte monokausal, men låter sig inte ignoreras.

    Du möter fransmän i jobbet? Fråga dem. Säg ”Melanchon”, ”la gloire” ”force de frappe” och ”royal navy” i en mening med någon slags logiskt innehåll, och se vad svaret blir. Någonting får du veta.

  12. hej Benny

    tyvärr försvinner enstaka inlägg jag gör, jobbigt att skriva om, sa jag sammanfattar:

    1) ingen är ohövlig, bloggen är intressant, så jag läser och kommenterar.
    2) jag slarvade med rasismen, du skrev att andra skulle anklaga mig. Jag instämmer.
    3) ”la gloire” är en känsla och/eller attityd. Ingen monokausal orsak, men kan inte ignoreras.
    4) den har funnits många hundra år, invandrare omfattar den antagligen inte, tvärtom konfronteras de med den.

    Dagens Svd; Schweiz ska köpa stridsflyg. Försvarsministern (tyskt efternamn); ”det är Gripen eller ingenting”, flygvapnets chefsingeniör (franskt efternamn); ”Gripen är en slö kniv som inte går snabbare än mach 1.34″ Det finnns ett franskt alternativ, ”Rafale”. Som av en händelse. Resten kan man föreställa sig.

  13. Hej sl, Jag hittade den ”borttappade” kommentaren. Av någon anledning hade den hamnat i skräpkorgen. Jag måste ha klickat fel utan att veta om det.

    För övrigt kan jag inte inse att detta är ett ”franskt fenomen”. Vad ska man då kalla den amerikanska hybrisen om landet som Gud utsett till att styra i världen?
    mvh
    Benny

  14. hej Benny

    Det ena utesluter inte det andra. Och det är en bra parallell. Amerikaner kallar inte sin attityd hybris, men det kan vi göra. Men, som Katia skriver, så är den franska äran lite speciell. Eller kan uppfattas så utifrån. Jag tog upp den som förklaring till Melenchon, det var det hela. Den är inte hela världen. Utom för fransmän.

Kommentera