Hollande i Amerika

Rubriken inbjuder till en vits. Hollande anlöper i Nya Amsterdam. För så hette kolonin som holländare grundade 1621 på ön Manhattan. Sedan blev det ett nytt York när de engelska kolonialisterna tog över.

Men det var länge sedan och inget som dryftades mellan Barack Obama och François Hollande. I stället besökte han sin kollega Barack Obama för att presentera sig. Tillsammans med Angela Merkel, David Cameron och andra statschefer för de rikaste och mäktigaste staterna i världen samlades de till ett G8-möte.

Slipslösa riddare kring runda bordet.

Den grekiska krisen dominerade mötet. Det är nog första gången ett så litet lands ekonomiska problem stått i centrum för G8. Vilket bara bevisar vad den grekiska vänsteralliansen Syriza säger, att det inte är ett grekiskt problem utan ett internationellt problem.

Det finns flera saker att peka ut som viktiga. Alla var eniga om att ”tillväxt och jobbskapande” är nödvändigt för att saneringen av statsskulderna och budgetunderskotten ska lyckas.

Alla var också eniga om att andra länder ska stå för stimulansen till tillväxt, inte det egna. Barack Obama uppmanade hela EU att utveckla en tillväxtplan och inte bara mera svångremspolitik. Han ser om sitt eget hus och vill ha draghjälp för den amerikanska exportindustrin som inte lyckats få igång hjulen riktigt trots dollarns fall, lönernas stagnation och det stora utbudet på arbetsmarknaden.

Tandlös krispolitik kräver avslappnad samvaro

Inför det franska presidentvalet sa många att Hollande skulle stå isolerad i EU med sitt krav på klausuler om tillväxt i den budgetpakt som Tyskland mer eller mindre tvingat på resten av Europa. Nu var det i stället Merkel som plötsligt befann sig isolerad sedan många ledare i EU plötsligt backar upp Hollandes krav. Kakafonin visar att alla är rädda för följderna av en generaliserad recession men att ingen vet vad som krävs för att undvika den.

För David Cameron är kravet på stimulans för tillväxten välkommet bara det inte drabbar världens största finanscentrum –City. Därför ställde han sig totalt avvisande till Frankrikes förslag till en beskattning av kapitalrörelser. Enligt Hollande skulle det ge 57 miljarder euro per år att använda till investeringar i forskning och produktutveckling.

Plötsligt är det då Angela Merkel som ensamt bär den finansiella ortodoxins fana. Ja till tillväxt, sa dock också Merkel men menar att det ska ske enbart via motreformer på arbetsmarknaden så att svaga länders konkurrenskraft ökas. Under tiden speglar hon den tyska exportindustrins glädje över underskotten i Europa, det vill säga det egna överskottet.

-Tillväxt och budgetsanering är två sidor av samma sak, sa Angela Merkel som om det vore en självklarhet. Ännu en av dessa grodor som politiker är kapabla till i parti och minut. Ingen har undgått att se vilken effekt Trojkans åtstramningspolitik har på tillväxten i Europa. Man måste antagligen vara statschef för att mynta något liknande.

Vad har Obama i handen bakom Angelas rygg?

Trots de slipslösa luncherna och de glada minerna avslutades ännu ett G8 med ett berg som födde en mus. Inga konkreta beslut, bara vaga önskningar om tillväxt och jobb, om att Grekland ska stanna i EU och att balans ska uppnås i medlemsstaternas finanser.

Redan nu på onsdag får vi bekräftat att det inte finns någon plan för stimulans av den ekonomiska tillväxten i EU. Då möts EUs statschefer för att hålla mer konkreta diskussioner om en tillväxtpakt som komplement till den budgetpakt som lagts. Då kommer slipsarna att sitta stramt om halsen igen och Merkel, utan slips men med handbroms, göra allt för att de ”lata” staternas skulder betalas av till de kapitalägare som villigt spekulerat i grekiska, spanska, portugisiska och italienska statsobligationer MED pengar de fått låna av ECB till en procents ränta.

Det katastrofala i situationen är att ingen förespråkar en politik som verkligen kan vända situationen. Vare sig den ortodoxa svångremspolitiken eller Hollandes ”stimulanspakt” kan få horisonten att ljusna för Europas arbetande befolkning. För att inse det måste vi först titta lite i backspegeln och se hur dagens offentliga skulder och budgetunderskott skapades.

Syriza har skapat hopp om en lösning på de arbetandes villkor.

Fram till 2008 ökade de offentliga skulderna främst på grund av den skattepolitik som varit nyliberalismens honnörstecken. Den bäst ställda femtedelen av befolkningen inom OECD har sedan årtionden sett sina skatter sjunka till historiskt låga nivåer. För att kompensera inkomstbortfallet ökade staterna sin upplåning från just de som fått lägre skatter och därmed mera pengar att röra sig med. Det var bingo två gånger om på en och samma bricka.

När finanskrisen exploderade 2008-2009 tog statsskulderna ett nytt jätteskutt. Som alla numera vet användes tusentals miljarder dollar till att rädda banker och försäkringsbolag från att gå omkull. Som parantes sagt är det ju groteskt att ett hundratal miljarder euro i grekiska statsskulder inte kan avskrivas medan privata banker får tillgång till 1 200 miljarder euro i lån från ECB med 1 procents ränta utan några som helst krav på att använda dem till produktiva investeringar.

Detta är de två källorna till de offentliga skuldernas explosion sedan det nya seklets början. Det handlar inte om någon europeisk Svensson som levt över sina knapra tillgångar. Det är de rikas bingo på skattesänkningarna och det offentligas nödhjälp till de privata bankerna som grävt de enorma gropar som den arbetande befolkningen nu ska skyffla igen.

Därför är det absolut nonsens att det går att sanera skulderna genom att dra åt svångremmen. Parallellen med en ansvarsfull familjeförsörjare som anpassar utgifterna till inkomsterna är frapperande men helt vilseledande. När staten drar in på den offentliga verksamheten och minskar sina utgifter sanerar det ingenting eftersom ekonomin går in i allt djupare recession i takt med sparprogrammen. Det friger inga pengar till investeringar i produktiv verksamhet. Det ger bara mer pengar till de som redan spekulerar i statsskulderna och mindre skatteintäkter till det offentliga.

Den nedåtgående spiralen blir allt brantare och driver nu Grekland in i en situation ingen upplevt i Europa sedan den stora depressionens trettiotal. Andra länder kommer att följa efter om inte de härskandes svångremspolitik stoppas upp och rullas tillbaka av en enad motståndsfront över hela kontinenten.

Syriza framgång i valet skakar om Bryssel.

Det är också absolut nonsens att det går att skapa nyttig tillväxt med ännu mer av den sorts stimulans som använts hittills, det vill säga mer pengar till bankerna. François Hollande vill att en speciell investeringsbank ska skapas för att pengar ska kunna nå fram till småföretagen. Men samtidigt är han lika bestämd som Sarkozy i att underskotten ska saneras innan 2017. Det är det senare som kommer att dominera hans politik och redan nu står det klart att han kommer att stå helt på Trojkans sida i utpressningen mot den grekiska befolkningen.

Det går inte att skapa en jobbskapande tillväxt genom att bara ge mer pengar till bankerna. Den flod av pengar som ECB öst över kontinentens banker går inte till investeringar. Fakta visar att det i stället gett bankerna möjlighet att fortsätta spekulationen mot de svaga staternas obligationer. De får låna pengar till 1 procents ränta och kan omedelbart låna ut dem till 5-7 procents ränta i södra Europa. Den är vacker ”europatanken” –den starke skinnar de svaga.

Vem har för övrigt fått för sig att det saknas likvida privata medel till investeringar. Kan kapitalägare satsa tiotals miljarder på en oskriven bok som Facebook borde det också finnas pengar till skola och vård. Men si det är liksom en annan sak, tycker Marknaden.

Facebooks introduktion på börsen blev ingen höjdare.

Vare sig Hollandes ”stimulanspaket” eller Merkels ”åtstramningspaket” kommer att slita Europa ur recessionens allt hårdare grepp. För det krävs något helt annat som kan sammanfattas i en enda mening: Ta tillbaka lönernas förlorade andel av de producerade rikedomarna. Det kan låta pompöst men är en absolut nödvändighet för att sätta stopp för kapitalägarnas allt mer destruktiva jakt på profiter, profiter och ännu mer profiter. Som sedan inte används till investeringar och nya jobb.

Men hur sak det gå till? Den traditionella arbetarrörelsens första reflex är att vara resonabel och begära lite mer balans i fördelningen av inkomsterna. Lite mindre för de rika, lite mer för de fattiga. Låt oss förhandla. Problemet är bara att det inte längre finns någon att förhandla med. Det är de rika i samhället som bestämt sig för att föra ett öppet klasskrig mot den arbetande befolkningen. Hela det system av välfärd som byggts upp under decennier ska skalas ned till ett absolut minimum.

Det är den utmaningen som måste antas och den kan bara antas om de som angrips säger nej och i stället kräver åtgärder som bryter med kapitalägarnas race mot botten. Kort sagt måste en antikapitalistisk politik med konkreta åtgärder bli dagens melodi. Saltsjöbadsanda är lika ute som Snoddas.

I dag står Grekland i centrum för kampen mot svångremspolitiken. Inför utpressningen från Trojkan och de inhemska borgarnas kapitalflykt till Schweiz, Luxemburg och andra skatteparadis finns det inte en uppsjö av effektiva motåtgärder. Problemen är inte bara grekiska. De gäller lika mycket för alla i Europa om krisen ska kunna bekämpas.

Kapitalflykten kan bara bemötas effektivt om det finansiella systemet socialiseras och ställs under samhällets kontroll. Då kan också olika länders statsskulder genomgå en fullständig revision som visar vilka delar av statsskulderna som är illegitima och därför ska avskrivas till 100 procent. De extremt små belopp som ägs av småsparare ska naturligtvis skyddas och betalas tillbaka. Men för de stora kapitalägarna och fonderna som redan tjänat stora pengar på statsskulderna ska allt avskrivas. Det finns inga andra alternativ om inte hela befolkningar ska drivas ut i ren misär. Exempelvis har experter räknat fram att Grekland måste nå en tillväxt på 8 procent per år i 20 år för att statsskulden ska hamna på en normal nivå. Vilket naturligtvis är helt otänkbart.

De som säger att enda sättet för Grekland att ta sig ur krisen är att lämna euron och återinföra en nationell valuta förstår nog inte riktigt konsekvenserna av vad de förespråkar. För det är i första hand de sämst lottade i samhället som kommer att drabbas. De som hade kapitalreserver har redan tagit ut sina euro från de grekiska bankerna och placerat dem utomlands eller i madrassen. När en ny drachm införs kommer den omedelbart att devalveras kraftigt. Då stiger eurosedlarna i madrassen kraftigt i lokal köpkraft medan de svaga i samhället som inga reserver alls har får nöja sig med en drachm som faller drastiskt i värde.

När vinsternas andel av BNP ökar och investeringarna minskar blir det allt mer plats över för finanskapitalets spekulationer. Diagrammet visar ett genomsnitt för USA,EU17 och Japan.

Greklands sak är vår sak, hela den arbetande befolkningens sak. Den 17 juni ska Grekland på nytt rösta om parlamentets sammansättning. Den enda större kraft som har ett program mot åtstramningen och som inte faller tillbaka på nationalistiska lösningar är just nu den radikala alliansen Syriza. De säger nej till Trojkans åtstramning, säger att Greklands kamp är alla europeiska löntagares kamp, att de rikas kapitalflykt ska stoppas och de stora bankerna nationaliseras. De vägrar att låsa in sig i fällan –ja eller nej till euron.

Det är ett nödvändigt om än inte ett komplett program för att ta strid mot det europeiska och inhemska kapitalets försök att krossa allt motstånd i Europa. I den kampen står just nu Grekland i frontlinjen. Vår solidaritet är nödvändig och kan bidra till att den nyliberala offensiven lider nederlag i Grekland. Det vore också en seger för oss.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SR1,DN4,ETC1,SVT1,DN5,DN6,SVD2,SR2,SR3,SVT2,

DN7,SVD3,SR4,DN8,SVD4,SR5,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

6 reaktion på “Hollande i Amerika

  1. Finns det/har ni statistik över den ”globala” löneutvecklingen…en del ”nyliberala” menar ju att lön i europa o amerika gått ned medans globalt har den gått upp. Och att det sker en global utjämning. Skulle vara tacksam om ni kan reda ut begreppen för mig. Tack för övrigt för en bra blog…

  2. Pingback: Sönderfallet – Eurozonen splittrad om Austerity | Nemokrati

  3. Hej Anon,

    Jag har skrivit en del om löneutvecklingen i olika länder och de artiklarna hittar du i vår blogg. I flikarna om krisen och nyliberala offensiven finns det data.
    Men det enklaste är att kolla OECDs eller/och Eurostats databaser. Det är gratis.
    Kort kan jag bara säga att det ”tyska exportundret” bygger på att lönekostnaden per timme i den tyska tillverkningsindustrin legat still i 10 år sedan Schröder antog sin ”Agenda 2010″. Nu ser det dock ut som att IG Metall och andra tar igen en del eftersom de fick ett avtal med närmare 5% löneökning häromdagen.

  4. Roliga bilder som påminde mig om den amerikanska TV-serien Love Boat från 70-talet som gick på svensk TV i slutet av1990-talet. Serien utspelade sig på ett lyxigt kryssningsfartyg som gick mellan Los Angeles och olika mexikanska semesterorter och seriens skapare Aron Spelling hade lyckats få med alla de minoriteter som tidigare varit tillbakatryckta i det amerikanska samhället. Där fanns den svarta bartendern Isaac, värdinnan Julie, bögstewarden Gopher och dr Adam Bricker som hade det medicinska ansvaret för passagerarna. Tillsammans tog de varje vecka med sig tittarna på en lättsam kryssningsresa som alltid slutade med att de älskande försonades/fick varandra. Denna politiska Love Boat verkar dock inte lika lovande när det gäller trion Merkel, Obama och Hollande (älskare av Love Boat noterar snart att Gopher fattas). Obama har tagit över kapten Stubings roll som befälhavare men lyckas inte rätta upp skutan med den bestämda vicekapten Merkel (Julie) som styrman. Och Hollande (Adam Bricker) lyckas inte ens hjälpligt sy igen såren efter de våldsamma skador som de gratisåkande finansvalparna orsakat. I stället för det avslutande pusskalaset i hamnen verkar båten sluta som Costa Concordia, ett vrak på ett skär med ett stort antal oskyldiga offer.

  5. Verkar vara en serie som man kan titta på när tillfälle bjuds.

Kommentera