Grekerna är väl bevandrade i sin egen dramatiska mytologi och vill därför inte se sig själva som dagens arvtagare till den Kung Sisyfos,  som av Zeus straffats med att i dödsriket Hades slita i en grotta med att försöka få upp ett väldigt stenblock från djupet. Först när denne Sisyfos får upp bumlingen kan han bli fri. Men än i dag sliter alltså den stackars kungen med detta sisyfosarbete eftersom han varje gång, nästan uppe, slinter på sista steget och störtar tillbaka ner i avgrunden…

Det är denna insikt som gjorde att grekerna vid valurnorna fick den gamla parlamentariska ordningen att bryta samman efter det sensationella valet den 6:e maj. Varken högerns Ny demokrati eller socialdemokraternas PASOK, vilka alltsedan militärjuntans fall 1974 har varit bärande hörnstenar i ett korrupt och inavlat tvåpartisystem, kunde längre bära pressen från väljarnas missnöje.

Vare sig var och en för sig eller tillsammans kunde de bilda regering. Detta trots att Ny demokrati i kraft av att fortfarande vara största parti fick 50 extra riksdagsplatser i bonus. Väljarnas förakt för sina gamla regeringspartier och deras samsyn med den europeiska trojkan om en depressiv åtstramningspolitik, hand i hand med reaktionära angrepp på arbetarnas rättigheter, visade sig vara så stort att inte heller det mindre partiet Demokratisk vänster vågade bistå med sina mandat för att tillsammans med de gamla storheterna bilda ”en nationell räddningsregering”.

Valresultatet i stort kunde bara tolkas som ett rungande nej till fortsatt åtstramningspolitik. Väljarnas omtumlande massflykt från PASOK till förmån för den uttalat antikapitalistiska valkoalitionen Syriza innebar att Grekland blev en brännpunkt för krisens Europa. Här handlar det inte bara om en besvärlig regeringskris utan om en kris för kapitalismen som system. För första gången sedan i Portugal 1975 har dörren öppnats för en situation där ”allting kan bli möjligt”.

Människorna vägrar helt enkelt att om och om igen fortsätta med att betala en kris som de själva inte skapat. För en ny ung generation står det klart att det inte ens finns något ljus i slutet på tunneln, detta därför att tunneln helt enkelt inte har något slut. Den fortsätter bara rakt in i mörkret. Deras framtid är ett evigt sisyfosarbete.

–

Grekerna har därför sagt ett tvärt nej till mer åtstramningar. Inför valet nu på söndag och dess fortsättning ryser hela det gamla Europa och fasar inför tanken på att dess makt kan komma att ifrågasättas. I vårt gamla jordbrukssamhälle hette det att en liten tuva stjälper ofta ett stort lass. Ska denna visdom i dag betyda att ett litet land i Europas ekonomiska marginaler med en BNP på bara några procent av hela regionen, att dess upproriska folk ska kunna få hela det stolta EU-projektet att gå omkull med sitt väldiga lass av glaspalats fyllda med välgödda byråkrater?

Bara tanken på att det i verkligheten skulle kunna installeras en vänsterregering i ett EU-land som verkligen vågar börja bryta upp från kapitalismen har skapat panik i många läger. ”Smittorisken” till ungdomen och arbetande människor i Europas andra länder är uppenbar. Kampanjen mot landets uppstudsiga väljare och Syriza är därför våldsam. Inte bara i Grekland utan i hela Europa attackerar politiker som Tysklands Angela Merkel eller vår Anders Borg de som vågat ifrågasätta bankernas herravälde. ”Grekerna är lata”; ”när vi arbetar mer och mer går de i tidig pension”, heter det när folkföraktet sprids.

För vår del måste det därför vara högsta beredskap som gäller! Vi måste vara beredda för att snabbt kunna bygga upp solidariteten med Greklands folk. I alla politiska och sociala skrymslen och vrår. På alla möjliga och omöjliga sätt. Med Syriza, med de revolutionära socialisterna i Antarsya, med fackliga organisationer och folkliga kommittéer, med kooperativ. Oavsett valutgången väntar i landet nya våldsamma konfrontationer med sociala och politiska strider. För att försvara Syriza behövs inget fribrev för allt de sagt eller säger, det räcker med att se de krav de formulerat (Se Röda Rummet i veckans tidning) och att de lyft den explosiva frågan om en verklig vänsterregering som säger sig vilja förverkliga dessa krav. Att regeringsparollen kröner programmet har fått ett enormt gensvar hos den arbetarrörelse, som trots 17 generalstrejker stampar still eller får vika sig i sin fackliga kamp. Oavsett hur koalitionens olika politiska komponenter ser på realismen när det gäller de egna kraven och oavsett hur man resonerar om EU:s institutioner är den plattform man gått till val på fullständigt oacceptabel för ”det gamla Europa”. Vad man gjort är att lämna över ”Svarte Petter” till de finansherrar och de borgerliga politiker som styr över unionen. En inställning som väl motsvarar medvetenheten hos den stora majoritet av Greklands befolkning som fortfarande vill vara kvar i eurosamarbetet. De tror inte på en isolerad nationell kapitalism. Det ser ingen framtid i en liten olivrepublik med drakman som skräpvaluta, solbadande tyskar och svenskar som turister samt dålig tobak som exportprodukt.

****************************

.

För att inte den spanska statens kreditvärdighet helt ska dränkas vid en eventuell valseger för Syriza i det grekiska valet har EMU-länderna i veckan hastigt kastat upp en skyddsvall med den runda summan av tio biljoner kronor. ”Pengar som bara ska gå till bankerna”, säger man som vore detta en tröst. Samtidigt står det klart att Spanien är inne i en recession och gör då sällskap med Belgien, Cypern, Tjeckien, Danmark, Grekland, Italien, Nederländerna, Irland, Portugal, Slovenien och Storbritannien. Uppenbart är det många länder där folken i Europa latar sig och inte har förstått det här med arbetslinjen…

Att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så länge har kunnat sjunga depressionspolitikens höga visa och vara med om att hetsa upp ett folkhat mot grekerna är en skandal. Till stor del beror det på att socialdemokratins nya toppskikt konsekvent sluter upp bakom vansinnet. Någon opposition är det sannerligen inte fråga om. På samma sätt har de fackliga ledarskapen blivit kvar i nationella fåror – samtidigt som deras motparter agerar över alla nationsgränser.

Både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bär ansvar för depressionspolitiken

De bär också ansvar för att sprida ett folkhat mot grekerna

Många till vänster om socialdemokratin har däremot varit kritiska men är samtidigt nationellt inskränkta och saknar ofta helt ett europeiskt klassmässigt och solidariskt perspektiv. De tycks faktiskt på allvar mena att allt skulle bli frid och fröjd om Grekland och de andra krisande staterna bara helt sonika kapade banden med euron och EU och lät de nationella kapitalen devalvera sig ur krisen. Kapitalismen är i kris och en hel värld ser att marknaden kollapsat när det gäller att tillgodose människan behov på vår planet. Överallt diskuterar människor det orimliga med att det är bankerna som ska styra vår tillvaro. Samtidigt ser stora delar av vänstern – på samma sätt som extremhögern – nationell självständighet och protektionism som sitt svar på EU:s motsättningar. Få eller inga diskussioner förs om de gemensamma program för arbetarrörelsen som kan överskrida både nationalstaten och EU.

I sig märkligt men i sammanhanget föga överraskande är det därför Dagens Nyheters Peter Wolodarski som slagit för fullt på alarmklockan. I ledare efter ledare samt i sina söndagskrönikor, på samma sätt som Finacial Times` ledande ekonom Martin Wolf eller New York Times` Paul Krügman, varnar han för det dårskap som härskar i Europa, trummar på och gisslar både alliansregering och socialdemokrater, Han har naturligtvis sin egen borgerliga agenda och letar efter ett sätt att få ett mer federalt EU. Hans inlägg retar säkert upp Anders Borg som gett sig själv rollen som Angela Merkels försvarare ute i Europa. Nedan har jag lagt ihop några av hans blandade beska karameller:

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Grekiskt nyval, Syriza, Antarsya, KKE;Ny Demokrati, PASOK,

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD4,SVD5,DN8,

DN9,DN10,