Historiskt val i Libyen

 I dag hålls det första fria nationella valet i Libyen på fyra decennier. Nio månader efter diktatorns fall ska befolkningen välja en Konstituerande församling som får till uppgift att skriva en ny författning och utse en regering som ersätter det misstrodda nationella övergångsrådet.

Tvärtemot vad många väntat sig råder det entusiasm inför valet och stora förhoppningar ställs på framtiden. Inte mindre än två miljoner åttahundra tusen medborgare har skrivit in sig på vallängderna vilket motsvarar åttio procent av alla röstberättigade. Hur stort valdeltagandet verkligen blir vet vi inte ännu men med så många inskrivna finns det anledning att vänta ett större valdeltagande än i Egypten och Tunisien.

Det kanske beror på att det är första gången sedan Khaddafis militärkupp 1969 som ett demokratiskt val organiseras. I Egypten och Tunisien hölls ”välorganiserade” val av regimerna med bara erkända lojala kandidater vars uppgift var att ge ett sken av legitimitet åt diktaturerna.

När fria val äntligen kunde hållas efter Ben Alis och Mubaraks fall var visserligen entusiasmen stor men ett omfattande soffliggeri vittnade ändå om politisk apati och tveksamhet bland skikt av befolkningen, kanske orsakat av tidigare bittra erfarenheter av manipulerade val.

I Libyen skrivs historien i stället på ett blankt blad. Att delta i ett val är redan en nyhet för alla, för att inte tala om ett i huvudsak fritt och demokratiskt val. Under Khaddafis tid förklarades demokratiska val vara borgligt trams och det ersattes av en Potemkinkuliss kallad ”revolutionär folkmakt” vars reella innehåll var total makt åt Khaddafi, hans familj och hans närmaste generaler.

Valet i dag hålls självfallet inte under ideala förhållanden. Hur skulle det kunna vara så med tanke på att det rådde fullt inbördeskrig för mindre än ett år sedan. Landet står inför enorma problem som inte kommer att lösas snabbt efter valet även om lyckat val kan bidra till deras lösning.

När Khaddafis polis och militär föll samman föll också diktaturens statsapparat samman. Den civila administrationen byggde till hundra procent på det skådespel till ”folkmakt” som Khaddafi uppförde. Det fanns inga statliga departement för den civila administrationen och när regimen föll samman stod den segrande revolutionen inför att enormt vacuum både politiskt och civilt.

Delvis till följd av det föregående skapades redan tidigt under revolten flera maktcentra. I Misrata stred befolkningen desperat mot den reguljära arméns belägring och den starka milis som växte fram under motståndets gång blev en självständig makt tillsammans med de lokala råd som skapades överallt. Samma sak gällde miliserna i Zintan, som till stor del befriade de berbiska bergsområdena i väster och senare spelade en avgörande roll i Tripolis fall. Samma sak gäller de större väpnade miliserna i Benghazi och andra städer i öst.

Likaså stod revolutionen inför problemet att det saknades en juridisk myndighet. Den hade helt enkelt varit ett bihang till diktaturen och upplöstes av sig självt när revolutionen segrade. Domare och lojala advokater som inte anslutit till revolutionen i dess tidiga skede bara försvann i naturen eller fängslades för sitt aktiva deltagande i förtryckarapparaten. Det kaotiska rättsväsende som existerat det senaste året måste ses mot den bakgrunden. Bland de cirka åtta tusen fångar som FN säger hålls ännu i dag finns säkert många oskyldiga som aldrig borde ha tagits till fånga. Men den stora majoriteten av dem stred aktivt i Khaddafis specialstyrkor och milis. Antalet lojala soldater var inte några hundra. Hans styrkor kunde räknas i flera tio tusen soldater. Många bytte till civila kläder. Men tusentals gav också upp och fängslades.

Centrala Misrata förstördes totalt av Khaddafis artilleri.

Utan en statsapparat, speciellt en armé och en polis, är det inte speciellt märkligt att ett litet antal av de hundratals miliser som bildades lokalt och ofta på klanbasis utvecklats till rena gangstergäng. Vissa mindre grupper av islamska extremister skapar också säkerhetsproblem eftersom de aktivt försökt sabotera genomförandet av dagens val. Bland annat genom attacker mot vallokaler där valsedlar och urnor förstörts. Det gäller framför allt i Benghazi med omnejd där islamisternas aggressivitet mot valet får medvind av en ”federalistisk” rörelse som kräver större representation för östra delen av landet i den Konstituerande församlingen. Hur många som stöder kravet på ett federalt Libyen med stor självständighet för regionerna får vi nu svar på.

Trots de stora problemen hålls ändå valen enligt många direktrapporter under positiva förhållanden där befolkningen entusiastiskt ser fram mot ett demokratiskt val som inger förväntningar och hopp inför framtiden. Att åttio procent av alla röstberättigade skrivit in sig på vallängderna vittnar om detta. Att fyrtiotre procent av alla inskrivna är kvinnor vittnar om öppningar som många säger inte existerade.

Ett problem ur revolutions synpunkt är att många unga som deltog i det väpnade upproret inte har rösträtt. Den existerande vallagen sätter rösträtten till arton år. En kandidat ska ha fyllt 21 år. Samtidigt ska vi veta att inte mindre än hälften av befolkningen är under arton år. Ett demografiskt faktum  som också har stor betydelse i Egypten och Tunisien. Har man rätt att delta med vapen i hand i ett uppror mot diktatur och förtryck borde man också ha rätt att delta i de politiska besluten. En rösträtt vid sexton år kanske skulle ge ett annat utslag i urnorna.

130 partier och 2500 individuella kandidater konkurrerar om platserna.

Vad ska väljas? Till den Konstituerande församlingen ska 200 delegater utses av medborgarna. Valkommissionen har fördelat platserna proportionellt till befolkningen i de tre regionerna. Hundra platser besätts av västra delen av landet med Tripoli som centrum, sextio platser besätts av den östra delen kring Benghazi och de resterande fyrtio platserna av den södra landsänden. I den nya Konstituerande församlingen krävs kvalificerad majoritet i viktiga beslut, detta för att inte Tripoli med sina hundra platser ska kunna diktera beslut med enkel majoritet.

Vilka som är kandidater i detta första val är inte lätt att hålla reda på. Av de två hundra platserna besätts 120 av individuella kandidater, vilka i de flesta fall är personer kända lokalt men inte nationellt. Det speglar det faktum att det under fyra decennier inte existerat vare sig politiska partier eller civila organisationer. Många av kandidaterna är akademiskt utbildade och ofta hemkomna efter en mer eller mindre lång exil i utlandet. Det finns exakt 2501 individuella kandidater varav bara 85 är kvinnor.

Amal Bayou, 54 år, är kandidat i Benghazi. Innan revolutionen doktorerade hon i mikrobiologi vid ett tyskt universitet.

De resterande åttio platserna går till representanter för nybildade politiska partier, eller ”enheter” som de kallas eftersom det inte ännu finns en lagstiftning som definierar vad ett parti är. Hundratrettio partier ställer upp i valet, men av dem är det bara tio som har en nationell utbredning, det vill säga närvaro i de tretton valdistrikten. Sammanlagt presenterar partierna 1 202 kandidater varav 540 är kvinnor. Partilistorna måste presenteras med varannan man varannan kvinna och också med en ”horisontell” fördelning mellan man och kvinna. Om ett parti presenterar en man som första namn i Tripoli ska partiet presentera en kvinna som första namn i Benghazi och omvänt. Att kvinnornas deltagande inte är symboliskt visar det lokala val som hölls tidigare i våras i Benghazi då en kvinnlig kandidat fick flest röster av alla.

Bland de politiska partierna är det tre som står ut som möjliga segrare. Störst av dem blir antagligen Rättvise och Framstegspartiet under ledning av Mohamed Sowan som satt fängslad under Khaddafis tid och är känd i hela landet. Partiet står det muslimska brödraskapet nära.

Mohamed Sowan satt fängslad under Khaddafi för sina politiska idéer.

Därefter kommer Hemlandspartiet (Al Watan) som är grundat av den omstridde milischefen Abdel Belhadj. Båda partierna säger sig stå för en moderat islam. Det betyder också att de i förhållande till omvärlden kan beskrivas som borgerligt nationalistiska. Medan det tredje stora partiet, Nationella Alliansen, är ett klart nyliberalt parti som leds av den förre ministern Mahmoud Jibril, känd för sin ”provästliga” agenda.

Hur väl dessa tre kommer att lyckas får vi veta om några dagar. Vad vi redan vet är att de inte representerar en radikal social politik. Samtidigt representerar de inte en kontrarevolution med syfte att rädda vad som räddas kan av den gamla regimen, på det sätt som generalerna i Egypten söker rädda ”mubarakismen”. Det finns inga betydande krafter som vill återupprätta det gamla och det innebär att kontrarevolutionen måste klä sig i ”demokratiska” kläder, vilket eventuellt kan ta sig formen av en demokratisk regim med begränsade demokratiska fri- och rättigheter motiverade av islamsk sharialag.

Det finns ingen socialistisk strömning i landet och inte heller en radikal sekulär rörelse. Det hindrar inte att valet är ett viktigt steg på vägen mot ett samhälle med normala demokratiska fri- och rättigheter där en radikal social rörelse kan andas fritt och utvecklas utan att krossas i sin linda av en blodig diktatur. Dagens val kan därför lägga grunden till en mer normalt fungerande borgerlig statsbildning med en regim som inte blir den lakejregim som vissa anser redan existerar. Den hjälp att störta Khaddafi som upproret fick av Nato har inte fått befolkningen att glömma USAs och Europas intima relation med Khaddafis diktatur. NTC:s agerande i förhållande till ICC i Haag och i förhandlingar med olika oljebolag visar att besluten i Tripoli inte är dikterade i Vita Huset.

Den Konstituerande församlingen (General National Council) utser omedelbart en ny regering som ersätter det nationella övergångsrådet NTC. Särskilda val ska i sin tur utse 60 personer som inom 150 dagar ska presentera ett förslag till ny författning som måste antas med två tredjedels majoritet i en folkomröstning. När den processen är avslutad och landet fått en ny författning ska nyval till ett parlament hållas inom 180 dagar.

Misrata överlevde två månaders belägring tack vare att Khaddafis försök att blockera stadens hamn förhindrades av Natos marina enheter.

Många okända faktorer kan dyka upp på den väg som stakats ut för bygget av en normal borgerlig parlamentarism. Vad som händer i Syrien har en stor betydelse för processen i Libyen liksom hur stora framgångar den pågående kontrarevolutionen i Egypten når. Balansen mellan regionerna i Libyen kan också leda till kraftmätningar. De stora lokala miliserna har i mycket fyllt ut avsaknaden av en nationell armé, på gott och ont.

Det val som hålls i Libyen i dag är kanske inte det mest demokratiska i världshistorien. Men det öppnar vägen för en process som var omöjlig så länge Khaddafi var enväldig härskare. En nationalistisk borgerlig demokrati där de förtryckta kan finna en väg att uttrycka sig är på väg att födas. Den kommer säkert att ställa sig i vägen för de fattigas och förtrycktas slutliga befrielse. Men under Khaddafis diktatur aborterades rörelsen redan i fosterstadiet.

De som i dag förfasar sig över ”kaoset” i Libyen och som i indirekta eller direkta ordalag målar Khaddafis regim i ljusa färger har inte förstått ett jota av vad som skett sedan upprorets första dag i Benghazi. Valet i dag är bara en viktig etapp i en process där kanske de arbetande i landet kan börja göra sin röst hörd. Utan diktaturens fall hade inget av detta varit möjligt. Det totala mörkret hade fortfarande härskat. Det är uppenbarligen något som inte bekymrar vissa som gör anspråk på att representera de fattigas och förtrycktas intressen. De kommer att dömas hårt av historien.

Bloggare: Röda Malmö,

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 svar på ”Historiskt val i Libyen

  1. Hmmm, var Libyen verkligen en demokrati med fria nationella val under kung Idris tid? Om det var det så kan man undra om alla analfabeter förstod vad de röstade om…jag tvivlar.

  2. Nej, verkligen inte. Du säger det själv. Det var en absolut monarki. Och innan dess en koloni.

Lämna ett svar