Tretton år i Syriens fängelser.

-De kom mitt på dagen, inför allas åsyn. Tre bilar fyllda med agenter från den politiska polisen. De omringade kontoret på mitt jobb och trängde sig in. De grävde i mina pärmar, böcker och pennor.

Så börjar Aram Karabet sin berättelse om de tretton år han satt i den syriska diktaturens fängelser. Tretton år i helvetet. Aram är syrisk medborgare med armeniskt ursprung. Han var 29 år då säkerhetspolisen grep honom 1987. Civilt var den unge mannen biträdande ingenjör. Men vad hade han begått för brott? I Syrien under Hazaf al-Assad, liksom i dagens Syrien, är det ett brott att tänka annorlunda.
Aram var medlem i Kommunistiska partiet (politiska byrån), en falang av det forna kommunispartiet. Det var hans enda brott. Att vara organiserad. Ingen annan anklagelse mot Aram restes i domstolen när han efter sju år fångenskap till slut åtalades. Medlemskap i ett förbjudet parti var allt han anklagades för. För det ”brottet” förlorade den unge mannen tretton år av sitt liv i ett helvete av förnedring och tortyr. Han vägde 40 kilo när han släpptes år 2000. Men han levde. Tusentals andra oppositionella dog i regimens tortyrkammare 1980 till 2000.

I sin ”faderliga godhet” erbjöd regimen alla politiska fångar frihet i utbyte mot en underskrift på ett papper. Ge ett löfte om att aldrig mer organisera dig i ett förbjudet parti och acceptera att bli tjallare åt regimen. En del fångar accepterade. De klarade inte av fängelset och tortyren och skrev under i hopp att slippa undan med livet i behåll. Aram och dussintals av hans partikamrater vägrade att samarbeta och fick betala för det med fem år av daglig tortyr.

Efter sju år i statsfängelset i Adra, i närheten av Damaskus, ställdes Aram inför rätta. Han och hans kamrater vägrade erkänna något brott och vägrade att be om nåd i utbyte mot ett liv som tjallare, ett liv utan frihet i ständig förnedring och skam.

Ett år efter domstolens beslut att ge den trilskande kommunisten Aram tretton års fängelse inträffade vad alla fångar i Adras fängelse fruktade mest –en förflyttning till det beryktade militärfängelset i Palmyre omkring 200 km nordost om Damaskus. Aram skulle snart lära sig in på bara skinnet att alla rykten om fängelset var amsagor jämfört med det helvete han hamnade i.

-Klockan var fyra på eftermiddagen. Militärerna omringade oss som hungriga vargar. En av dem röt mig upp i ansiktet att ta min väska i ena handen, ta tag i byxbaken på fången framför mig med min andra kedjade hand och avancera.

-Vi rörde oss framåt, med böjda huvuden och krökta ryggar. Slagen från elkablar regnade över oss och slet sönder skinnet. Slagen mot våra huvuden kom från alla håll, från höger, från vänster, utan uppehåll. Kvädesorden haglade över oss. Oförskämdheter som vi inte var vana vid. Var hittar de alla dessa obsceniteter och vidrigheter? Var har de lärt sig att så djupt förnedra det egna landets barn? Hur har detta idiotiska hat mot andra växt fram inom dem? Hur har dessa känslor mot oss slagit rot i deras hjärtan bara för att vi är fångar och motståndare till regimen?

-Slagen haglade över mitt ansikte och huvud, elkablarna bet i ryggen. ”Böj huvudet, horunge!”, ”Lyft på fötterna, rövhål!” och så vidare. Med förbundna ögon rörde vi oss framåt, steg för steg. Vi marscherade utan att veta vart. Utan att veta vad de skulle göra med oss. Utan att veta vart de förde oss.

Så mötte Aram och de andra fångarna helvetet i Palmyre. Efter det varma mottagandet fick Aram svar på vart de fördes. Fängelset är en ombyggnad av ett gammalt franskt sjukhus från den koloniala tiden. Gruppen av fångar föstes under slag och sparkar in i en stor sal med cementgolv, kala väggar, sju meter höga. I taket fanns ett stort fyrkantigt hål där regn och den isande vinterkylan trängde in. Välkommen till ert nya boende, hälsade väktarna. Runt väggarna stod ”sängarna”, närmare bestämt plastskynken på golvet.

Genom tiderna har de härskandes bödlar raffinerat sina metoder.

I denna betongbunker utan tak var varje dag de kommande fem åren en kamp för att överleva. Överleva kylan, svälten, förnedringen och sjukdomar. Den som sa sig vara sjuk fick som behandling en extra tur i tortyrsalarna. En extra tur som lades ovanpå den dagliga misshandel och grov tortyr som fångarna utsattes för. Här fick Aram stifta bekantskap med Palmyres specialitet –Däcket.

-Jag var omringad av väktare och isolerad från de övriga fångarna. På marken såg jag ett däck, ett antal svarta elastiska kablar och ett järnrör fastsatt i ett rep. ”Ligg ner!” Helt naken la jag mig ner på sanden och de spetsiga småstenarna. ”Sätt dig i däcket!” När jag följt ordern och satt mig i däcket band de fast mig. ”Lyft på fötterna mera! Håll ihop dem!” När mina fötter lyfts upp var min kropp böjd som ett U. Inklämd i däcket. Det kändes som att min bröstkorg skulle krossas mot mina lår. Jag kunde knappt andas.

-Jag satt fast och ett antal väktare stod runt mig. De knöt repet som satt fast i järnröret runt mina fotleder. Sedan snodde de repet några varav runt benen och drog tills mina fötter var högt uppe i luften och satt fast. Repet gnagde in i fotlederna och det blödde. På tecken från chefen steg två väktare fram till mig med varsin meterlång kabel i handen. Vid första slaget mot mina fotsulor kände jag en brinnande smärta genom kroppen som om ett vitglödgat spjut körts in i kroppen. ”Vad är det? Brinner det i mina fötter? ”, tänkte jag innan jag tappade medvetandet.

Alla fångarna turades om att göra bekantskap med Däcket. Det är märkligt att alla diktaturer utvecklar sina egna specialvarianter av tortyr. Från den brasilianska militärens ”papegoja”-pinne på vilken fångarna hängdes upp i knävecken, till elchocker av olika slag med fördel riktad mot fångens könsdelar. Det senare utsattes Aram också för under de inledande förhören efter att de tre bilarna förde bort honom 1987.-Frihet, värdighet och rättvisa. Det har varit resningens paroller från första dagen.

Även under sömnen utsattes Aram och hans kamrater för en sorts tortyr. Alla skulle ligga mellan 19.00 till 07.00 dagen efter. Det var absolut förbjudet att röra på sig. Alla fångar skulle ligga still på en sida och vakterna på taket som kikade in genom hålet i taket noterade vilka som rört på sig. Det kallades att vara ”utpekad” och belönades med en extra omgång tortyr omedelbart på morgonen.

Många fångar gick under i detta inferno av grymhet och utstuderad förnedring. Bara regeln att fångarna alltid skulle stå med huvudet nedböjt inför de sadistiska väktarna knäckte moralen. Hur överlever man under sådana förhållanden? Kanske genom att spela schack. Inga prylar, böcker och andra privata saker fick fångarna ha i sin bunker och naturligtvis inget tidsfördriv som schack. Men nöden är uppfinningarnas moder. På en undertröja ristade man in ett schackbräde och pjäserna klipptes ut ur tobakspapper. Så kunde flera timmar av flykt från verkligheten avnjutas i strävan efter att sätta motståndaren matt. Schackbrädet upptäcktes självfallet efter ett tag och belönades med slag och sparkar som nästan släckte Arams liv. Han var ”cellchef” och skulle enligt reglerna anmäla allt som fångarna sysslade med. Vilket han inte gjorde.

Speciellt en händelse under tiden i Palmyre visar att människans värdighet kan stå ut med det mesta. Som cellchef fick Aram order att spotta en gammal man bland fångarna i ansiktet. En maktkamp mellan väktaren och Aram följde då Aram envetet vägrade att spotta gamlingen i ansiktet, trots att den gamle bad honom göra det för att Aram skulle slippa undan konsekvenserna av uppstudsigheten.

Diktatorns öde är redan utstakat.

Ursinnig över Arams vägran rusade vakten ut efter förstärkning. Den specialbehandling som Aram utsattes för var mycket nära att kosta honom livet. Detaljerna i tortyren passar inte på papper.

Aram släpptes ut fängelset år 2000, ett par månader innan straffet var avtjänat. Bachar Assad hade tagit över efter sin bortgångne far och som vanligt åtföljdes det av en amnesti för att visa upp den nye landsfaderns godhet. De tiotusentals oppositionella som i dag fyller landets fängelser vet vad den godheten består av och har inget att vänta från regimen –bara Assads död.

Efter frigivningen lämnade Aram Karabet Syrien för att så småningom hamna i Sverige där hans syster funnit en fristad och nu han själv. Hans bok ”Tretton år i Syriens fängelser” kom ut på arabiska år 2009 och i fransk översättning i januari 2013 på förlaget Actes Sud. Det är ur den som citaten ovan hämtats och översatts av mig själv.

Aram överlevde regimens tortyr. Många gick under. Han vägde bara 40 kilo när han släpptes ut och ingen kände igen honom när han återkom till sin hemstad Hassakeh. I dag har Aram bara en önskan –att den bestialiska regimen faller. Hans berättelse om en individs öde i regimens tortyrhålor säger mer om diktaturens karaktär än alla akademiska avhandlingar tillsammans. En bok att läsa för alla som i dag tvivlar över det berättigade i upproret mot Bachar Assad. Den borde översättas till svenska å det snaraste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

11 svar på ”Tretton år i Syriens fängelser.

  1. Ja, och vad vill ni med detta?
    Att det är för jävlit i Syrien och alla andra är goda…
    Som i gamla Sovjet.
    Eller i Sverige….
    Det tro fasicken att det inte har varit någon lekstuga, men att fokusera på problem i andra länder långt bort och glömma hur det ser utanför sin egen dörr har man upplevt alldeles för länge i den svenska debatten.

  2. Vad vi vill? Märklig fråga. Det är en recension av en viktig bok som visar hur livet inne i Syriens fängelser är tortyr, bryter ner och dödar människor pga deras åsikter. Att samma sak sker i andra länder är ju inget argument, bara ytterligare bevis för hur den omänskliga behandlingen av fångar är vanlig. Saknar du helt empati?

  3. Inte precis.
    Problemet för vänstern har alltid varit att man sett så långt bort att man inte sett problemet utanför dörren…
    Själv så räckte det med att säga ”Song My” när jag gjorde lumpen, för att hamna på malajkompaniet…
    Jag hade en kurskamrat från Libanon som emigrerat hit…
    ”Varför Sverige”?, frågade jag..
    ”NI har haft fred i tvåhundra år. I Libanon är det alltid krig.”
    Men på ert sätt så verkar det inte finnas några problem här hemma och finns de så är det nuvarande regerings fel…
    Självkritik är inte vänsterns starka sida (och inte högerns heller iofs..)

  4. Thomas verkar inte läskunnig… Kilde’n och Åsman håller ett skarpt öga på ”hemma”… Det är ju bara att läsa bloggen inslag efter inslag för att se att vi talar om äkta internationalister med mycket goda och grundade åsikter om svenska förhållanden. Också. Och kritiken mot svensk socialdemokrati, inte i regering, är ju skoningslös… vad vill karl’n ? Dags för självkritik, Thomas…

  5. Hej Thomas, rekommenderar dig och Någon att läsa Pierre Broués biografi om Trotskij. Finns på svenska hos Carlssons förlag. Lite mer än knappologin i Wiki. Själv var jag anställd på Volvo Lastvagnar i 27 år och fackordförande för tung montering i tjugo. Där pysslade jag med många frågor ”innanför dörren” men insåg också att dessa, på samma sätt som för Volvo, var sammanflätade med en global klasskamp…

  6. Göte..
    Som son till en sömmerska i Borås så vet jag i ryggmärgen hur det funkar…
    Jag har sett korruptionen inom facket…
    Skitsnacket inom politiken..
    Jag har sett starkt ”röda” bli blå…
    Människor springer i flock och de som står som solitärer de knäcks…
    Socialister krattar manegen åt kapitalister (typ Ryssland)
    Även i Sverige.

  7. Väldigt bra skrivet Thomas…. Precis så är det…

    Tyvärr…. 🙁

    När saken ställs på sin spets är det alltid egenintresset som styr och det tycks gälla *socialisten* likväl som övriga.

    Alla strävar de att mötas i politikens ”mittfåra” utom somliga som inte får vara med.

  8. Hur tänker Någon nu då ? Socialister brukar alltid hävda att vanligt folk, om de ska ta tillvara just sina egenintressen, INTE ska placera sej i den politiska ”mittfåran” utan istället driva på för sina intressen: Bygga demokratiska fackföreningar som kämpar militant för sina medlemmars intressen mot de rikas välde, stärka eller bygga arbetarpartier som på riktigt bekämpar klassorättvisor. Osv. Det finns ingen annan väg för oss….Om vanligt folk ska skydda sina intressen hamnar de aldrig i den politiska ”Mittfåran”… Hur tänker du ?

  9. Tim…
    Alla organisationer drar till sig opportunister och psykopater….
    Det är därför jag inte tror på utopier.
    Allt sedan människan lämnade jägar- och samlarsamhället har psykopaterna gynnats och då detta är en ärftlig egenskap så blir mänskligheten allt mer psykopatisk.

  10. Thomas… Jag tror inte heller på utopier. Men psykopater och strebrar kan hållas tillbaka om medvetenheten finns, och alternativet till Socialism är idag Barbari… dit vi är på väg med stormsteg.

Lämna ett svar