Den europeiska vänsterns kris

Av François Sabado, NPA Frankrike
Översättning till svenska av Ronny Åkerberg

… den brutala kapitalistiska krisen och dess följder.

Situationen för vänstern kan inte förstås utan att börja med krisen, dess olika dimensioner och dess effekter på det sociala och politiska området. För att slå huvudet på spiken – i alla organisationer och partier med anknytning till arbetarrörelsens historia, tvingar nya omvälvningar politiska krafter att gruppera runt nya axlar. Berlinmurens fall 1989 och Sovjetblockets kollaps aviserade en ny era: de nuvarande omvälvningarna ger epoken dess innehåll.

Den nuvarande krisen är global. I ekonomiska termer är det en följd av en överackumulation av kapital, en överproduktion av varor och råvaror och en underkonsumtion för massorna. Den ”reala ekonomin” i de imperialistiska staterna fastnar i en långsiktig recessiv logik, och ingen av de ”ortodoxa” ekonomiska experterna satsar på temat ”en väg ut ur krisen”.

Jämförelser görs ofta mellan den nuvarande krisen och 1929. Den senare ledde till fascismen och andra världskriget. För tillfället är den nuvarande krisen innesluten. Vissa människor har använt uttrycket ”1930-talskrisen i slow motion”. Men dagens kris har en dubbel singularitet, som en ”civilisationens kris”, speciellt i dess ekologiska dimension, och som ett uttryck för en ”tippning av världen”. Tyngdpunkten i ekonomin och världspolitiken är skiftande. Krisen slog mot de kapitalistiska samhällena i centrum och deras omedelbara periferi, medan länder som Kina och Indien, och andra i Asien, upplever en varaktig expansion. I mindre utsträckning upplever vissa latinamerikanska länder en lång fas av tillväxt. Denna varaktiga kris för kapitalismen – den tredje av sådan omfattning efter kriserna 1857 och 1929 – kommer sannolikt att leda till ett slut för Europas dominans över världen och en hel historisk period.

Dessa förändringar är inte konjunkturella utan strukturella. De påverkar hela den ekonomiska, sociala och ekologiska jämvikten i världen. Och detta i en situation där den kapitalistiska globaliseringen har satt sina spår i alla delar av världen. Så åtstramningsplaner som drabbar Europa idag är inte bara en i raden av åtstramningsplaner kontinenten har upplevt. Till följd av den internationella kapitalistiska konkurrensen och det allt kraftigare direkta trycket från en enhetlig världsmarknad för arbetskraften, är det ställningen för den europeiska kontinenten som ifrågasätts. Den kapitalistiska globaliseringen kräver att Europa, den svagaste länken i systemet, om man vill säkra sin plats i den globala konkurrensen, måste bryta med det som återstår av dess ”modell”.

De härskande klasserna och de finansiella marknaderna siktar på att minska köpkraften hos de arbetande klasserna med 15 till 20 procent, om inte mer i södra Europa, att förstöra den offentliga välfärden och blåsa arbetslagstiftningen i bitar. Överallt i Europa pekar motreformerna, särskilt de som gäller för arbetsmarknaden, i samma riktning -mer flexibilitet och mer osäkerhet. Brutaliteten i åtstramningspolitiken förstoras av att den är resultat av skilda färdriktningar i Unionens olika ekonomiska zoner -Tyskland och dess satellitstater, Frankrike, Italien, Sydeuropa, Östeuropa … Dessa motsättningar är ännu starkare eftersom det inte finns, till skillnad från i USA eller Kina, en central stat.

I den globala konserten, kombinerar Europa ekonomisk nedgång och politisk svaghet. Spänningarna, de inre motsättningarna, risken för implosion finns i flera traditionella politiska grupperingar i Europa. Detta leder till en fullskalig attack mot rättigheter och demokratiska friheter. ”Pro-åtstramnings” tendenser förstärker regimernas auktoritära drag. Denna ”demokratiska” kris spelar direkt fascistiska eller högerextrema populistiska partier i händerna. Vi kan inte längre utesluta att det, under trycket av krisen, kommer att dyka upp allianser eller politiska omorganisationer som främjar närmanden mellan höger och extremhöger. Den politiska trojkan – EU, ECB och IMF – och de finansiella marknaderna åsidosätter beslut från den klassisk parlamentariska demokratins institutioner.

Med krisen för nationalstaten och den parlamentariska demokratin, fångas de traditionella partierna upp i ett kaos som undergräver deras sociala och politiska bas. Den politiska jordbävning som just har drabbat Italien är en bra demonstration. Berlusconis höger förlorade mer än sju miljoner röster. Vänstern förlorade 4,7 miljoner röster. De organisationer som är knutna till ex-kommunistiska Rifonazione kollapsade. Och upp dök Beppe Grillo och hans 8 miljoner röster – en röst från människor som tröttnat på åtstramning, på korruption och på Europeiska unionen, men också för en ledare med problematiska politiska ståndpunkter när det gäller de fackliga organisationerna och invandrares rättigheter och vars bana är svår att förutse.

…kapitalistisk kris och försvagad arbetarrörelse

Imponerande sociala protester, men tillbakagång för arbetarrörelsen

Hur skulle ”vänstern”, under dessa förhållanden, kunna undvika att påverkas? Under de första månaderna av krisen, omkring 2008, hoppades man att krisen skulle orsaka reaktioner, storskaliga sociala strider och stärka arbetarrörelsen. Fem år senare, är det ett annat scenario som har spelats upp. Det har funnits och det finns motstånd och sociala kamper. Sydeuropa – först av allt Grekland, med sina 8 endagars generalstrejker, men även Portugal och på ett imponerande sätt Spanien – med sina Indignados, dess strejker och demonstrationer – har upplevt en våg av kamper.

Radikala krafter har uppnått goda valresultat i Grekland med Syriza, en exceptionell företeelse, och i mindre utsträckning i Spanien och Frankrike, med Izquierda Unida och Front de Gauche. Men denna verklighet kan också uttrycka sig i en rörelse som ”Five Stars” i Italien. Inte i något av Europas länder har ett betydande slag levererats mot angrepp från regeringar och arbetsgivare, trots exceptionell kamp i Sydeuropa. Dessutom producerar dessa strider inte en fas av organisk tillväxt för arbetarrörelsen: det finns inga stora vågor av människor som ansluter sig till partier eller fackföreningar.

Ingen reformistisk, vänsterreformistisk, anti-liberal eller revolutionär strömning har upplevt en kraftig tillväxt, förutom kanske i Grekland, med ett stort antal rekryter till Syriza som, trots brister i sin implantation och organisation, vid sin senaste riksstämma hade nästan 35 000 medlemmar. Men i allmänhet fortsätter organisationsgraden att minska, efter att ha minskat kraftigt under 1980- och 1990-talen.

Endast IG Metall behåller sin position i Tyskland. Partierna upplever en stadig urholkning av sina medlemstal, och tenderar, i bästa fall, alltmer att reduceras till stora val-maskiner. Även den mäktiga tyska socialdemokratin har sjunkit från en miljon medlemmar under 1970-talet till mindre än 500 000 medlemmar. Och nästan ingenting finns kvar av det stora italienska kommunistpartiet!

Ett parti som PCF, som kontrollerat sin kris efter valresultatet för Front de Gauche, har sett en betydande nedgång i sitt medlemskap. Antalet medlemmar minskade från 78 779 till 64 184 mellan de två senaste kongresserna. Antalet ledamöter som röstade till den sista kongressen (februari 2013) var 34 000, medan 48 000 röstade för att välja kandidat till presidentvalet i juni 2011. ”34 000 är den lägsta siffran under de senaste åren”, konstaterade Roger Martelli, historiker för PCF och själv före detta medlem i partiet.

Så det råder en märklig situation, som kombinerar en av de djupaste kriserna i det kapitalistiska systemet med en mycket försvagad europeisk arbetarrörelse. Detta är en märkbar skillnad mot andra krissituationer och i synnerhet jämfört med 1930-talet, när alla organisationer och strömningar upplevde imponerande tillväxt, både på den politiska och den fackliga nivån …

 

”…är redan inte längre och ännu inte”

Arbetarklassen är idag större än någonsin, men mera splittrad

Denna försvagning av arbetarrörelsen har djupa orsaker. Det är för det första resultatet av trettio års nyliberal kapitalistisk offensiv som har rivit upp, demonterat och sedan likviderat en rad sociala landvinningar. Krisen kommer vid en tidpunkt då arbetarrörelsen under åratal har drivits på defensiven. De förändringar som har gjorts av arbetsprocesserna har formats av dessa ogynnsamma förhållanden av tvång.

Medan arbetarklassen aldrig varit så stor (mellan 85 och 90 procent av den aktiva befolkningen), är den segmenterad, splittrad, individualiserad, och i betydande proportioner hänvisad till otryggt arbete. Detta hämmar otvivelaktigt utvecklingen av klassmedvetande och av fackföreningar eller arbetarklassens politiska organisationer. Slutligen, även i länderna i södra Europa som visar stor kämpaglöd, finns en mycket stor eftersläpning mellan sociala explosioner och socialistiskt medvetande. Frånvaron av ett alternativ sätter en broms på varje projekt av revolutionär socialistisk omvandling.

Dessa avvikelser förekommer i andra regioner i världen, som till exempel i den arabiska världen som idag destabiliseras av utbrott av revolutioner för demokrati och social rättvisa. Diktaturer har störtats av de folkliga klasserna och genom koalitioner som samlar demokrater, sekularister, nationalister, religiösa människor och revolutionärer. De revolutionära processerna fortsätter, men som framgår av utvecklingen av situationen i Tunisien och Egypten, kommer de dominerande politiska krafterna från den islamistiska rörelsen, även om den är mångsidig och splittrad.

Om, som Gilbert Achcar förklarar, ”Vi måste gå igenom erfarenheterna av islamism vid makten”, så förklarar det inte svagheten hos de progressiva och revolutionära strömningarna idag. Balansräkningen från den arabiska nationalismen under 1950- och 60-talen och stalinismens på den internationella nivån tynger plågsamt på bildandet av en socialistisk medvetenhet.

För att komma tillbaka till Europa så förstärktes drivkraften hos arbetarrörelsen parallellt med utbyggnaden av det kapitalistiska Europa, även om arbetarrörelsen kontrollerades av stalinistiska och socialdemokratiska byråkratier. Europas nedgång på socio-ekonomisk nivå har åtföljts av kulturell och politisk försvagning, det minskar också påverkan av arbetarrörelsen på kontinenten …

Naturligtvis kompenserar vissa mottendenser denna nedgång: socialt motstånd mot attacker från kapitalet, nya sociala rörelser som den globala rättviserörelsen, Indignados, och nya radikala strömningar bland ungdomar. Nya socio-politiska erfarenheter som blockerar åtstramningspolitiken kan orsaka skarpa svängar i Europa, vilket framgår av exemplet Syriza i Grekland.

Från en geopolitisk synvinkel är potentialen för arbetarrörelsen och sociala rörelser betydande i de nya framväxande stormakterna, särskilt Kina. Den sociala vikten av det kinesiska proletariatet, dess framsteg i kampen för löneökningar, social trygghet, dess förmåga att bygga fackföreningar, föreningar för demokratiska rättigheter och oberoende politiska rörelser kan spela en nyckelroll i en reorganisering av vänstern …

I en situation där den traditionella arbetarrörelsen ”är redan inte längre”, så är nya rörelser – de unga indignerade och kinesiska och indiska arbetare och aktörer i andra länder i Asien och Latinamerika … ”ännu inte”, – detta är det mest lovande för den nya epok som väntar oss… Samtidigt plockar kapitalet poäng. Vi måste därför vara klarsynta om realiteterna i de globala relationerna mellan olika krafter, och för att stå emot, veta hur man försvarar ett politiskt projekt som kan svara på skarpa förändringar i situationen.

 

…Socialdemokratin är mer och mer borgerlig och mindre och mindre arbetarklass

Banden till den sociala basen försvagas allt mer

Utvecklingen av socialdemokratin är en bra indikator för tendenser i situationen. Krisen på 1930-talet inträffade i en situation med en ökande dynamik i arbetarrörelsen efter den ryska revolutionen 1917, och själva krisen orsakade en radikalisering av arbetarklassen och dess organisationer. Alla strömningar av arbetarrörelsen, från reformisterna till revolutionärerna, polariserade miljoner arbetare. Tillsammans med fascismens uppgång, sköt krisen stora bataljoner av socialdemokratin åt vänster, vilket ledde betydande delar att inta mer radikala positioner.

Idag rör sig socialdemokratin i motsatt riktning: ju mer krisen fördjupas, desto mer anpassar sig socialdemokratin till nyliberal kapitalism. Hur kan vi förklara denna omvandling? Vissa människor trodde att, under påverkan av krisen, sektorer av de härskande klasserna, och följande i deras spår partierna i Socialistinternationalen i Europa, skulle gå mot keynesiansk eller nykeynesiansk politik och stimulera efterfrågan med starkare offentliga ingripanden. Tvärtom har de socialdemokratiska partierna fortsatt åtstramningspolitiken, och ibland även initierat den, som i södra Europa och i Frankrike idag.

Ingen härskande klass eller stat har slagit in på en keynesiansk politik eller sådan som bygger på sociala kompromisser. Tvärtom använder dessa sektorer krisen för att öka graden av exploatering och mervärde. Inomkapitalistisk konkurrens leder till en påtvingad marsch för att sänka levnadsstandarden för miljontals människor. Men bortom den ekonomiska trenden finns ett politiskt problem: valet av en keynesiansk politik är produkten av relationer mellan krafter som skapats genom klasstrider. Det var den ryska revolutionen, effekterna av kampen under 30-talet och efterkrigstidens samt 60-talets strider som gav upphov till sådana åtgärder från borgarklasserna och deras stater.

Idag tvingar försämringen av styrkeförhållandena till nackdel för de folkliga klasserna på inget sätt dem i toppen att göra politiska eftergifter eller sociala kompromisser. Tvärtom, de fördubblar sina attacker genom att införa åtstramning och de dikterar denna politik till sina socialdemokratiska ”löjtnanter”. Från Pasok i Grekland till andra socialistpartier i södra Europa, involverande hela Socialistinternationalen, härskar en politik av underkastelse för statsskulden, av respekt för den ”gyllene regeln” av budgetåtstramningar, till försvar för arbetsgivarnas intressen.

Denna anpassningsprocess beror också på en ökad integration av socialdemokratin i statliga institutioner och i de övre lagren av dessa partier i miljöer i de finansiella marknaderna och som kaptener för industrin. Ankomsten av en sådan som Strauss-Kahn som chef för IMF illustrerar denna process. Lenin, på sin tid, definierade de socialdemokratiska partierna som ”borgerliga arbetarpartier”. Dessa partier är nu ”mindre och mindre arbetarklass och mer och mer borgerliga”. De förblir, med sitt historiska ursprung, knutna till arbetarrörelsen, men deras band till sin sociala och politiska bas blir mer och mer försvagad.

Varje parti har sin historia och skillnaderna är stora mellan, å ena sidan, de band som förenar tyska socialdemokratin med arbetarrörelsen, och, å andra sidan, det franska socialistpartiets mer avlägsna länkar till arbetarnas rörelse. Men totalt sett, deras relationer med den folkliga rörelsen blir allt svagare och undermineras av deras stöd till åtstramningspolitiken. Vissa har upplevt en massiv förlust av medlemmar, som i Tyskland på 1990-talet, medan andra, såsom Pasok i Grekland, kan drabbas av en kollaps eller, som i Spanien, ställas inför kriser som hotar deras existens. Denna kvalitativa förändring, om den når till sin slutpunkt, skulle förvandla dessa partier till ”demokratiska partier av amerikansk modell”.

Detta är den typ av förändring som har upplevts, inte av ett socialdemokratiskt parti utan av det italienska kommunistpartiet, vilket har blivit ett borgerligt center-vänsterparti. Denna bana kan bromsas på grund av nödvändig alternering i regeringen, vilket uppmuntrar dessa partier att inte vara borgerliga partier som de andra. I länder där historien om arbetarrörelsen är levande och där socialdemokratin fortfarande är stark, kan den senare endast spela en viktig roll i det politiska livet och i de politiska institutionerna, om den är ”socialdemokratisk”. Detta är anledningen till underhåll av historiska referenser, även om de socialdemokratiska partierna i början av det tjugoförsta århundradet inte längre har mycket att göra med desamma av de nittonde och tjugonde århundradena.

 …vänsterreformister och revolutionärer

Franska Vänsterfronten – knappast ett revolutionärt alternativ

Denna förskjutning av socialdemokratin högerut har skapat ett utrymme för krafter till vänster om de socialdemokratiska partierna. Under de senaste månaderna har krafter såsom Vänsterfronten i Frankrike, Izquierda Unida i Spanien och Syriza ockuperat det.

De vänsterreformistiska krafterna har även lyckats vinna tillbaka en stor del av väljarkåren i den antikapitalistiska eller revolutionära vänstern, särskilt i Frankrike. Sannerligen, utrymmet som ockuperades av ”radikala vänstern” var ett resultat mer av högerutvecklingen av socialdemokratiska partier och krisen för det europeiska politiska etablissemanget än från framsteg av massrörelsen och politisk radikalisering av samhällssektorer, utom i Grekland med erfarenhet av Syriza.

Ett fenomen som Beppe Grillo har även dragit undan inte bara väljare från den radikala vänstern utan även väljare från vänstern och högern. De utrymmen som upptas av Grillo och Syriza kan överlappa varandra, men Grillos parti är inte Syriza, långt därifrån. I det ena fallet, bortom de ambitioner de medborgare har som identifierar sig med Grillo, vilket måste tas i beaktande, har vi att göra med en rörelse vars positioner är problematiska, i fallet med Syriza har vi en politisk rörelse för den radikala vänstern.

I en situation som präglas av motstånd, men också av nederlag, partier (som de kommunistiska partierna) som har en bättre social förankring och positioner i fackföreningarna eller i representativa församlingar är mer motståndskraftiga och utgör ett mer trovärdigt alternativ än de antikapitalistiska krafterna (utom i Grekland där KKE, ett parti som är väldigt stalinistiskt och splittrande, har isolerat sig, även om det fortsätter att ha stridbara aktivister). Men valåterhämtningen av dessa partier har inte åtföljs av en motsvarande organisatorisk och politisk förstärkning, vilket tar oss tillbaka till nedbrytningen av politiska krafters globala relationer.

Men krisen förändrar även relationerna mellan social-liberalism och de kommunistiska partierna. De senare är offer för nya motsättningar mellan, å ena sidan, intressen knutna till de allianser smidda mellan socialdemokratiska och kommunistiska ledare, och å den andra sidan, den åtstramningspolitik som godkänts eller genomförs av de socialdemokratiska partierna, som är av sådan brutalitet att de gör gemensamma regeringskoalitioner svårare. I Spanien leder dessa motsägelser Izquierda Unida att motsätta sig politisk åtstramning, men samtidigt att delta i en regering med PSOE i Andalusien. I Italien har det dunkla ex-kommunistiska Rifondazione förlorat sig på vägen genom att förbli knuten till Demokratiska partiets mitten-vänster.

I Frankrike uppfattas Vänsterfronten av folkopinionen vara emot Hollande, men vilka krumbukter får den inte ta till för att tydligt ange att den är en del av vänsteroppositionen mot denna regering! Hur många tveksamma och motsägelsefulla röster i parlamentet om regeringens politik …. Och det är ingen hemlighet för någon att PCF vid nästa kommunalval i 2014 kommer att slitas mellan de som vill fortsätta allianser med socialisterna och de som vill vara en del av Vänsterfrontens listor. Och dessa motsättningar kommer inte att försvinna, inte ens med hjälp av goda valresultat.

I Frankrike har Vänsterpartiet, som leds av Jean-Luc Mélenchon, kunnat, tack vare sin allians med PCF, ge verklig dynamik åt Vänsterfronten. De fyra miljoner som röstade för Mélenchon och tiotusentals deltagare i mötena under valkampanjen har varit ett stöd för åtgärder och debatt mot åtstramningspolitiken. Men åter igen den här gången har dynamiken inte resulterat i en förstärkning av organisationerna i Vänsterfronten.

I Frankrike representerar Jean-Luc Mélenchon, inom spektrumet för den europeiska radikala vänstern, det franska undantaget, med sin kamp för ”Republiken”. I många avseenden är han en av de mest giftiga mot regeringens politik, men han kombinerar sina hänvisningar till klasskampen med en ”nationalistisk republikanism” som bidrar till begreppsförvirring om idéer och program. På den politiska och historiska nivån, är hans hänvisning inte till kommunardernas republik, som satte den sociala republiken i opposition till borgarklassen, utan till republikaner som i sitt försvar av republiken, sammanfogar orden ”nation”, ”republik” och ”stat”.

På den strategiska nivån underordnar denna föreställning ”medborgarnas revolution” eller ”revolution genom valurnorna” respekten för de härskande klassernas statliga institutioner. Men dessa referenser, långt ifrån att vara ideologiskt koketteri, är inte utan politiska implikationer. Således, under presidentkampanjen, bekräftade han i Cahiers de la revue de la Défense Nationale ”att i den nuvarande situationen, förblir nukleär avskräckning en väsentlig del av vår försvarsstrategi”. Dessutom är det förvånande att en supporter av ekosocialism försvarar den franska atombomben.

Men det är framför allt i en viktig politisk fråga som den franska interventionen i Mali som Mélenchons uppfattningar om staten och republiken får konsekvenser. Hans försvar av republiken får honom att undra om ”franska intressen” är eller  inte är hotade. Även om han förkastar ”varje nykolonial intervention”, ”noterar” han i första hand, för den militära interventionen, ”önskemål om seger för de franska styrkorna i norra Mali”. Hans vägran att definiera François Hollandes politik som en del av den franska imperialismen hindrar honom från att begära upphörande av bombningarna och tillbakadragande av franska trupper från Mali.

Återigen, dessa skillnader är inte utan politiska implikationer. Vägran att delta i Hollandes regering, en del röstningar i parlamentet mot åtstramningspolitik och  stöd till sociala kamper skapar förutsättningar för gemensamma aktioner med Vänsterfronten. Men dess otydligheter när det gäller den socialistiska parlamentariska majoriteten, vägran att bejaka sig själv som en vänsteropposition mot regeringen, de institutionella förbindelser som binder den till PS är en broms på utbyggnad av ett alternativt. Desto mer eftersom Vänsterfronten för närvarande kontrolleras av PCF och Mélenchon, trots några avvikande röster som är oförmögna att ändra relationerna mellan krafter inom den.

…kampen för ett brott med åtstramningspolitiken

Syriza är ett uttryck för rörelsen mot åtstramningspolitiken

 

En helt annan sak är den grekiska konfigurationen. Vi kan inte förstå Syriza utan att börja med den grekiska krisen, vilken har resulterat i social förstörelse utan motstycke i Europa sedan andra världskriget. Socioekonomisk demolering går hand i hand med politiskt sönderfall av de traditionella partierna, i synnerhet PASOK.

Samtidigt förkastas trojkans åtstramningsplaner massivt av befolkningen. Grekland har under de senaste månaderna upplevt åtta endagars generalstrejker. Längst till höger, mot en bakgrund av rasism, har det nazistiska partiet ”Gyllene Gryning” gjort ett genombrott. Under dessa exceptionella omständigheter, en ”global nationell kris” har Syriza drivits till att bli vänsterns första parti: dess valresultat har gått från 4,6 procent till 26.8 procent!

Syriza, ursprungligen en koalition, har förvandlats till ett parti. Det kommer från den grekiska vänsterns historia, krisen i den kommunistiska rörelsen, dess splittring: Synaspismos, majoritetsströmningen, kommer från 1970-talets eurokommunistiska riktning och har haft interna kriser och skiften till vänster, framför allt under trycket från de yngre generationerna. Syriza har också arbetat med den globala rättviserörelsen.

KKE, ett djupt stalinistiskt parti, bättre organiserade än Syriza, står utanför Syriza. Vid den senaste nationella konferensen för Syriza, presenterade vänsterströmningen och den vänstra polen en separat lista som erhöll 25 procent av rösterna. Även om majoriteten av Synaspismos är kvar på vänsterreformistiska ståndpunkter, så gör instabiliteten i koalitionen, dess känslighet för massrörelsen, dess attraktionskraft på anti-åtstramningskrafter, den till en plats för den revolutionära vänstern inom partiet och bidrar till att ge Syriza en radikal roll som skiljer sig mycket från Vänsterfronten i Frankrike.

Syrizas grundläggande styrka och dess dynamik kommer både från den radikala oppositionen mot trojkans (EU, IMF, ECB) räddningspaket, dess förkastande av åtstramningspolitik, och dess verkliga försvar av ett program till förmån för social rättigheter, offentliga tjänster, ogiltigförklaring av illegitima skulder, nationalisering av bankerna under social kontroll. I denna situation av akut konfrontation har dessa krav en övergångsroll. Syriza har eftersträvat en politik med enhetliga förslag till KKE och Antarsya, som har avvisat dem.

Slutligen är partiet praktiskt engagerat tillsammans med sektorer i kamp. Syriza är ett uttryck för ”anti-åtstramnings-rörelsen”. Det har också populariserat förslaget om en vänsterregering med ett anti-åtstramningsprogram, vars innehåll är en fråga mellan vänstern och högern i partiet. För hittills är det helt klart en fråga om en ”vänsterregering”, en regering som bryter med åtstramningar och inte en regering för ”nationell samling eller frälsning”, som har sagts här och där av några ledande medlemmar av Syriza.

Naturligtvis är ingenting oföränderligt. Det sociala sönderfallet ökar dag för dag. Mycket står på spel för Syriza under en nivå av betydande påtryckningar från EU och de grekiska kapitalisterna. Den vänsterreformistiska orientering, som är dominerande inom Syriza, och även klyftan mellan dess väljarstöds styrka och dess organiska svagheter, begränsar förmågan att agera. Frestelserna för Syrizas höger att försöka nå överenskommelser med delar av de härskande klasserna för en kompromiss med EU är verkliga.

Andra sektorer av vänstern, utanför Syriza, diskuterar möjligheten av ett projekt för nationell återuppbyggnad. Men i nuläget är EU fortfarande obevekligt om det finns ingen frälsning utanför ”åtstramningspaketen”! Så, inför attackerna från trojkan och Samaras regering, finns det inget annat perspektiv än konfrontation, mobilisering för att störta denna regering, kampen för en ”vänsterregering”, och från förkastandet av åtstramningpolitiken skapa ett första brott med det kapitalistiska systemet.

Den revolutionära vänstern

…en svår mutation

Inom ramen för den övergripande politiska nedgång som den sociala rörelsen upplever, har den revolutionära vänstern drabbats hårdare. Utan tvekan finns historiska förklaringar: alltför präglade av formen, innehållet och idéerna hos de nittonde och tjugonde århundradena, klarar de inte att ta tillräcklig hänsyn till de krav som den nya epoken ställer och behovet av en fundamental mutation.

Utan tvekan är NPA  inte det enda exemplet i Europa, eller ens i världen, på att revolutionärer och antikapitalister inte lyckas bryta med tillvaron som ”organisation” till ett  ”litet folkligt parti”. Utan tvekan finns också en svårighet för organisationer som, i årtionden, gick ”mot strömmen” eller var ”i opposition”, att bli en del av ett verkligt globalt politiskt alternativ och upplever den politiska handlingens svårigheter!

Dessa svagheter tillät inte NPA att ta tillräcklig hänsyn till framväxten av en kraft som Vänsterfronten och justera den politiska taktiken till att kombinera enhetsförslag med politisk kamp. Så har det lidit under en dubbel frestelse: anpassning, i namn av enighet, till dynamiken i Vänsterfronten, och politik i form av sekteristisk propaganda. Denna dubbla frestelse väntar andra antikapitalistiska och revolutionära krafter. En detaljerad balansräkning för NPA är inte ämnet för denna artikel, men en omgruppering av den antikapitalistiska vänstern växer fram ur denna dubbla frestelse. Denna omgruppering är möjlig eftersom även i reducerade proportioner finns det alltid en social och politisk bas för antikapitalism.

Detta innebär att klargöra tre frågor:

(1) Frågan om enhet, enhet i handling av alla sociala, fackliga och politiska krafter för en konvergens av kamp mot åtstramningspolitik. Detta är avgörande, men det måste också åtföljas av en politisk enhetsfront, byggandet av ett politiskt alternativ mot åtstramning och, i synnerhet, med en orientering för att bygga en vänsteropposition till socialliberala regeringar. I Frankrike innebär detta förslag till Vänsterfronten för handling, kamp och debatter.

(2) Frågan om ett antikapitalistiskt handlingsprogram är också grundläggande. Hur man kombinerar de omedelbara kraven i den pågående klasskampen, för jobben – förbud mot uppsägningar, med början i företag som gör vinster -, löner, försvar av offentliga tjänster och förslag till övergångsåtgärder för en brytning med den nyliberala kapitalistiska logiken: revision och annullering av skulden, expropriering av bankerna och upprättande av en enhetlig offentlig banktjänst, nationalisering av viktiga sektorer av ekonomin under arbetarkontroll, en brytning med den femte republiken och en konstituerande process för verklig social och politisk demokrati baserad på social självförvaltning. Detta program är inte en nödvändig förutsättning för handling. I en situation med exceptionell kris, kan grundläggande krav mot åtstramningar ha en övergångsdynamik för att bryta systemet. Varje steg framåt är att stödja dessa krav fullt ut.

(3) Slutligen byggandet av en anti-kapitalistisk kraft kräver framläggandet av ett politiskt perspektiv med en regering baserad på avgörande åtgärder mot åtstramningar och den nyliberala kapitalistiska logiken. ”Arbetarregering”, ”folklig regering”, ”regering mot åtstramning ”; detta är några allmänna formler. ”Vänsterregering” i Grekland, eftersom den konkreta situationen kräver ett konkret svar Dessa formler är emot allt politiskt deltagande i eller stöd till regeringar som förvaltar den kapitalistiska ekonomin och dess institutioner. Under den nuvarande krisen, är det politiskt viktigt att förklara konturerna av ett politiskt alternativ till social liberalism och som visar att det inte finns något oundvikligt med den.

De politiska allianserna för den radikala vänstern är olika. Så är också erfarenheterna. Vänsterfronten är inte Syriza. Förhållandet mellan dynamiken i massrörelsen och dessa allianser, liksom tillståndet för de interna relationerna mellan krafter inom den eller den koalitionen är viktiga faktorer för att fastställa en politisk taktik. Sociala kampers dynamik och deras kombination med politiska kriser kommer att vara avgörande för framväxten av nya politiska generationer. Det är upp till revolutionärer att lära sig och att bli en del av dessa verkliga rörelser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Lämna ett svar