Jan Guillou hedras med Myrdals Stalinpris.

Ja, priset heter ju Leninpriset. Men det är till formen. Sett till innehållet borde det kallas Stalinpriset. Priset är instiftat till heder av en man som inte missat ett enda tillfälle i sitt liv att försvara stalinismens brott mot den ryska arbetarklassen, mot den internationella arbetarklassen och till sist mot hela den socialistiska idén om ett samhälle friare och mer demokratiskt än människan någonsin upplevt.

Bilden från Aftonbladets illustration av tacktalet.

I stället har Myrdal upphöjt den stalinistiska sovjetstatens despoti till en progressiv och för mänskligheten historisk nödvändighet. Allt detta vet Jan Guillou och valde ändå att acceptera priset. Det må vara hänt och egentligen berör det bara honom själv. Om det inte vore för en ”liten” detalj i hans tacktal. För där finns en liten mening som är uttalad bara i ett enda syfte, nämligen att stryka Myrdals stalinism medhårs och göra honom nöjd.

”Det var förstås en briljant idé att kalla Jan Myrdals pris för Leninpriset. Och då avser jag inte bara effekterna i publicitet. Ett Leninpris går inte ostraffat Expressen förbi, inte ens Svenska Akademien, som vi har sett. Dock, Svenska Akademien har bara en Leninpristagare, Artur Lundkvist. Så Peter Englund, den gamle trotskisten, gjorde sig mer än lovligt dum när han angrep min företrädare Mattias Gardell med att tala om Pol Pot.”

Läs det citatet från Guillous tacktal en gång till och fråga dig sedan varför den gode Jan tyckte det var viktigt att kalla Peter Englund ”den gamle trotskisten”? Den till synes oförargliga bisatsen är i själva verket en total underkastelse från Guillou i syfte att rättfärdiga Myrdals stalinism. Guillou vet att Leon Trotsky mördades med en ishacka av en sovjetisk agent som sedan hyllades som ”arbetarklassens hjälte”. I de hyllningarna har alltid Myrdal stämt upp.

Guillou hade kunnat nöja sig med att kalla Peter Englund för just, Peter Englund. Men han kände behov av att breda på med ”gamle trotskisten” för att glädja den gamle stalinisten som behöver en hel lagerlokal för att gömma sina lik, en garderob räcker inte till. Jan Guillou inte bara tackar för priset. Han går ner på knä och kysser Myrdals fot.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 svar på ”Jan Guillou hedras med Myrdals Stalinpris.

  1. Jag tycker att ni tolkar Guillou lite väl snålt. Det är snarare så att Englund spelar lite dum när han anammar borgarnas trubbiga leninkritik (t.ex. att lyfta ut Lenin ur sin historiska kontext och/eller likställa honom med Pol Pot). Genom att påtala att Englund har varit trotskist säger Guillou helt enkelt att Englund vet mer än han visar. Guillou angriper inte Englund i egenskap av trotskist utan i som en lätt hycklande kälkborgare på den litterära parnassen.

    Personligen har jag inget emot varken Guillou eller Englund. Inte Jan Myrdal heller. Konsekvens har alltid imponerat.

  2. Peter, det håller jag inte med om. Jeg ser bara en orsak till bisatsen, ”den gamle trotskisten” och det är att stryka Myrdal medhårs. Guillou vet vad han gör och det är ingen bisats som finns där av en tillfälligheter. Vad gäller konsekvens har du rätt: Myrdal har hela sitt liv försvarat stalinismens alla brott utan undantag.

  3. Jag har läst någon Guillou-bok, förmodligen den med det ”bortglömda” gamla KGB-avsnittet på slutet. Han sammanfattar trotskister med att de ”försvårade kampen” genom att alltid bråka om detaljer, historiska eller organisatoriska. De var inte intressanta, de var meningslösa mitt i en karriär. Lite handräckning åt KGB spelade heller ingen roll. Eller hur det nu var. Hursomhelst behövdes det inte i en bok om honom själv av honom själv.

    Mest av allt är Guillou mycket nöjd med sig själv, små detaljer i den egna garderoben är antingen ingenting, eller så har han rätt. Man ska nog läsa Guillou i ljuset av honom själv. Han klev på en flodbåt som visade sig passera Stalinfallen, överlevde dem utan att drunkna, och väl i det lugna vattnen nedströms hälsar han likasinnade med tillrop ur historien, men för honom spelar kanske historien mest en roll som kuliss som han själv skriver på med sin penna.

    Om jag skulle gissa på vilket ord som är vanligast i böcker av både Guillou och Myrdal, så skulle jag gissa på ”jag”, det är den känsla som förmedlas om inget annat. Det känns mycket konsekvent. Om man ska ge varandra klappar på axeln måste man vara överens om en del, tex huvudlinjerna. I detta fallet försöker Guillou placera sig över Englund, och göra anspråk på en roll mer åt Myrdal-hållet, han kanske inte är medveten om Myrdal-skutans prekära politiska kvalitetsproblem, för honom ligger de kanske under vattenlinjen?

    Tänk om det kan vara så att Englund saknar lik i lasten, skriver bättre, och har bättre omdöme än bägge gubbarna? Då måste det till ett minimalt nedsättande epitet för att hantera smärtan, praktiskt nog ser Englund det inte som en förolämpning, och det är ju dumt att skaffa sig fiender. Man kan teoretisera och tolka ganska långtgående, men en sak kan man vara rätt säker på; Guillou skrev inte det där av misstag, det finns där i texten som en hälsning av något slag.

  4. Vill minnas att vi erbjöd Jan Myrdal ett helt uppslag i Internationalen för att belägga någon enda av de stalinistiska historieförfalskningar han gav spridning åt. Hördes förstås inte av.
    Myrdal är ett tragiskt och åskådligt exempel på RMS Right Man Syndrom och har ett mycket stort ansvar för att 60-talsradikaliseringen leddes in i maoismens dystert dogmatiska återvändsgränd. Epigonerna gick till och med så långt att de kopierade Myrdals klädsel och mustasch.
    Var är de nu? Hur har de hanterat sin besvikelse?
    .

  5. Jag läste citatet ur Guillous tacktal tre gånger på raken, och insåg vad det betyder. Det associerar ”trotskist”, Englund och ”dum” med varandra, det är det enda som kan läsas ut av det om man saknar bakgrundsinformation och inte vill teoretisera (vilket man tydligen vill). Ähum 🙂

    Guillou är kvällstidningsreporter i grunden, vet exakt vad han gör, plussar gärna sin folklighet med ”lärdomsåren” på Expressen, i kontrast till sina rena och torra små överklasskonsonanter långt fram i munnen, franska bilar och viner. Sen flyttar han bort sina deckarmiljoner från förlaget som har råd och ambition att ge ut ”nödvändiga men smala” dikter. Nå, det blev enklare att ta ut vinst ur eget bolag, kanske? Och lite mindre vinst hos bokförläggaren med litterära ambitioner men judisk bakgrund som grädde på moset. Praktisk ”solidaritet” i sin prydno, alltid lika rörande. En värdig mottagare av Myrdals Stalinpris.

    Tack för ”Right Man Syndrom”, det har alltså ett namn, åkomman…

  6. I ett kallt krig mellan två stormakter är det ofta så att folk väljer sida.
    Jag har läst en bok om Lenin av Robert Service och jag anser att Lenin, med det han visste, säkert gjorde sitt bästa att skapa en demokrati värd namnet.

    Stalin, som Lenin varnade för på slutet, gjorde säkert också sitt bästa på sitt sätt men hamnade i en tuff tid där han förmodligen hotades inifrån av en möjlig kontrarevolution samtidigt som han attackerades av Tyskland.

    Ryssland under Stalin var det land som avslutade Hitler och kunde ha tagit över hela Europa. Han backade och tog endast hälften. Så här i efterskott, när man ser varthän den representativa demokratin i väst resulterat i… dvs. maffiavälde, med odemokratiska invasioner och annat skit, vetikatten vad som hade varit bäst egentligen. Pest eller kolera?

Lämna ett svar