Vinner vänstern i det grekiska valet?

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

5 svar på ”Vinner vänstern i det grekiska valet?

  1. Sällan har man sett så effektiv kampanj mot införandet av euron i Sverige som det grekiska fiaskot. T.o.m. Carl B Hamilton håller käften, inte mig emot.

    Grekerna sitter helt i rävsaxen. För att betala utlovade belopp måste en Syriza-regering antingen falskmynta euron eller återstarta drachman som parallella valuta. Antagandet att andra länders invånare ska betala för att grekerna inte ska sluta lura sig själva kommer inte att passera vare sig Merkel eller ECB. Nya äkta euro får Grekland bara mot inrikes skattehöjningar och minskade offentliga utgifter.

    Förstatligat bankväsen verkar kongruent med att införa en valuta för att hoppa av statsskulden, om det är skattebetalarna som ska befrias. Om de grekiska bankerna har en avgörande roll i krisskapandet och består av bara skulder och belånade tillgångar kan man lika gärna passa på. Annars blir det privata greker som springer från skulden, medan de grekiska skattebetalarna står kvar med kostnaden. Om korruption är huvudorsak till krisen, så är förstatligande är ingen metod mot korruption, den trivs allra bäst i världar där man slarvar bort andras pengar. Staten är själva brottsplatsen.

    Det går som i Argentina. Grekiska staten vägrar betala, därför att den inte kan. Skulden nollas, de utländska banker som skulle gått omkull får nya digitalpengar från ECB istället. Samtidigt tvingas grekiska staten betala ut löner och pensioner och köpa energi i valuta som inte är fixerad till euron. Energikostnaden fördubblas, lönerna halveras, samtidigt. När krisen består, består dess uttryck.

    Det finns ett grekiskt motdrag; trycka euro-identiska sedlar på i den utsträckning som behövs för att infria vallöftena. Eftersom Grekland är en så liten ekonomi inom EU får inte det sättet att föra över kostnaden på andra länders skattebetalare konsekvenser för inflationen, som ändå anses för låg, men det skulle vara en ren krigsförklaring mot europrojektet, och latin-europa skulle vilja göra samma sak.

    Nu ser jag en satirbild. Två gubbar står mittemot varandra, med sina skägg i samma brevlåda; bägge har tagit ett rejält tag om den andres skägg, för att hindra denne från att dra sitt skägg ur brevlådan. Om jag publicerar den, blir jag stämd för förtal? Egentligen skulle EU må bättre utan Grekland, och Grekland må bättre utan EU, ändå håller de fast; satir är av nöden. Antagligen har någon redan gjort bilden.

  2. Knappt har man skrivit något så åtgärdar ECB problemet lite grann, men målet verkar inte vara Grekland, utan hela unionen. Merkel tvingas backa; vem ska köpa maskiner från tyskarna utan pengar när alla amorterar? Nu får Syriza kanske pengar till sina vallöften, under en period. Eller ska Greklands andel fylla igen skuldhålen i grannarnas banker?

    Vid närmare eftertanke kanske 1000miljarderprojektet sjösatts precis i synk med att andra grekiska partier ska kunna lova samma sak som Syriza. Om nu Grekland är stort nog att vara en särskild målvariabel. Syriza lär ju bli största parti.

  3. Pingback: Går Syriza mot seger? | Svensson

  4. hej, jag har nyss lagt in er bland mina favoriter. Det är svårt att hitta en sajt som fungerar väl som altern nyhetssajt. Jag ska pröva er ett tag.
    Jag föreslår att ni till era länkade media lägger libanesiska Daily Star som har stora likheter med Haaretz. Båda är fria journalistkoop. Eftersom de är libanesiska frifräsare så har de goda kanaler till Hizbullah och in i Syrien. Tillsammans bildar Haa + DS två säkra källor in i MellanÖsterns mörker.

  5. Hej, Anders. Vi kanske inte skriver så ofta som förr om åren, men då och då blir det fart på tangenterna. Använder du dig av Facebook, är vi mycket aktiva där, med korta kommentarer, intressanta länkar mm. Tack för tipsen. Inte regelbundet, men ofta, följer vi dessa tidningar.

Lämna ett svar