Från lokomotiv till släpvagn.

Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen. Bilder på förlorare med tomma ögon rullas ut i världspressen som talar om en krasch med många förlorare. Enligt finansmedia finns det omkring nittio miljoner småsparare som spelat på börsen. Som alltid när det uppstår en spekulationsbubbla är det de som sist hoppar in i virveln som kommer ut först, knäckt och med tomma fickor. Ändå är den kinesiska börsen av liten betydelse för landets ekonomi. Det är mindre än tio procent av hushållen som innehar aktier medan det är över sextio procent i exempelvis USA.

Den verkliga krisen som har stor betydelse för världsekonomin och som håller byråkraterna i Peking vakna finns i den reella ekonomin. Missförstå mig rätt. Finans och börser är också reella men i fallet Kina är börsens betydelse som sagt liten jämfört med i USA eller Sverige för delen. Den varuproducerande industrin finansierar sig på andra sätt än via aktieemissioner.

I snart trettio år har landets ekonomiska tillväxt varit tvåsiffrig och genomgått en historisk omvandling från ett extremt fattigt land med den stora majoriteten av befolkningen boende på landsbygden till att över hälften av befolkningen sedan ifjol är bosatt i urbana industricentra och megapoler som Shanghai med sina 22 miljoner människor.

Det är den snabba omvandlingsprocessen som nu verkar gå in i en långvarig kris där ekonomiska motsättningar och ekologiska barriärer reser sig. Ekonomisk expertis hävdar sedan länge att landets tillväxt måste ligga över sju procent av bruttonationalproduktion för att de 80 miljoner ungdomar som varje år stiger in på arbetsmarknaden ska kunna sysselsättas. Pekings prognos för 2015 ligger på sju procents tillväxt. Men mycket talar för att det är långt över den verkliga tillväxten som enligt finanspressen snarare kommer att ligga mellan fyra till fem procent.

Sett till regimens extremt expansiva ekonomiska politik under och efter den internationella finanskraschen 2007-2008 är ett slutresultat på en för Kina så medioker tillväxt ett nederlag för den enväldiga partiledningen som är beroende av att ses som garanten för stabilitet och ekonomiska förbättringar.

Den expansiva politiken, med låga räntor, i det närmaste obegränsad tillgång till lån för lokala regeringar och statliga industrier ledde till en investeringsboom utan like, allt för att hindra den internationella finanskrisen att slå hårt i Kina. Den av regimen oönskade baksidan av stimulanspaketen är den enorma överproduktionskris som formades, framför allt i byggbranschen och nära beroende industrier som cement-, stål- och annat byggmaterial. Sedan början av 2015 har också bilbranschen stora svårigheter med starkt sjunkande försäljning.

Inte mindre än 24 nya städer har byggts per år sedan krisen 2008. Men köpare av lägenheter och villor finns inte där och seriösa beräkningar antyder att närmare 50 miljoner lägenheter står tomma eller halvfärdiga i de ”spökstäder” som regionala regeringar byggt. Lyxprojekt som ”Jingjin New City” i närheten av den numera ökända hamnstaden Tianjin står tomma. Två tusen villor har redan byggts och fyra tusen till är planerade. Om de blir av verkar inte troligt eftersom en stor del av de redan färdiga villorna är tomma eller övergivna. De generösa krediterna som finansierat de regionala myndigheternas byggboom har getts av de statliga investeringsbankerna.

Resultatet av den ohämmade kreditgivningen är ett skuldberg i samhället som saknar motstycke. De samlade skulderna i landet, privata och offentliga, har fyrdubblats från 2007 till 2014, upp från 7 tusen miljarder dollar till 28 tusen miljarder dollar vilket är 244 % av BNP. Ett skuldberg som kan ge skrämselhicka för fler än tyske finansministern Schäuble.

Den förda ekonomiska politiken kan verka irrationell sett till den enorma överproduktionen i vissa branscher och de gigantiska investeringarna i infrastruktur som i många fall är ”motorvägar till ingenstans”. Förklaringen är politisk. Kommunistpartiets byråkratiska envälde är beroende av tillväxt till varje pris. I det oskrivna avtal mellan befolkningen och diktauren som fungerat i ett par decennier gäller principen –ni håller käften och vi levererar höjd levnadsstandard. Det är källan till den stabilitet som omvärldens maktelit beundrat och hyllat.

Därför är den stagnation som överproduktionen skapar ett starkt hot mot härskarna i Peking. Det hotar deras legitimitet och kapacitet att leverera vad som befolkningen förväntar sig. Så har exempelvis lönerna i genomsnitt ökat med 10 procent per år vilket den ekonomiska krisen nu kan sätta stopp för.

Krisen 2007-08 kunde regimen möta med det enorma stimulanspaket som sattes in. Det fick även internationella följder. På grund av den kinesiska ekonomins storlek och den samtidiga recessionen i USA och Europa tog Kina för första gången i historien över rollen som världsekonomins lokomotiv. Kinas import av råvaror höll uppe världshandeln och gav för ett tag länder som Brasilien, Ryssland och Sydafrika draghjälp och förhoppningar om en lysande framtid. Brasiliens industrier stagnerade medan regimen och landets kapitalister satsade stort på råvarusektorn för export till Kina som tycktes kunna sluka hur stora volymer som helst.

De förhoppningarna är nu grusade. Kinas import av råvaror har minskat drastiskt sedan mitten av 2014 och investeringarna i byggsektorn ligger nere. Det är i första hand Brasilien som drabbats när nu det kinesiska lokomotivet stannat av och självt är i behov av draghjälp. Vad det kommer att betyda för världsekonomin återstår att se. Det är inte givet att USA eller Europa kan hålla uppe farten på tåget.

Den senaste tidens drastiska utveckling på börserna i Kina och byråkratins ekonomiskt politiska zig-zag-svar visar att en rad oförenliga målsättningar omfattas av den härskande eliten i Peking och ”mandarinerna” i landets regioner.

Centralmakten är beroende av en stark tillväxt för att bevara sin politiska legitimitet. Därför har landets statliga banker gett i stort sett obegränsade billiga krediter till de regionala regeringarna och de statliga industrierna. Men eftersom i många fall personer i den lokala makteliten samtidigt är de största kapitalisterna blir det vinstgivande att investera i projekt som inte skulle genomföras utan överflödet av statliga krediter som lagras på skuldberget.

Det är också en klar motsättning mellan partiapparatens behov av att kontrollera allt i samhället samtidigt som den säger att marknaden ska styra produktion och konsumtion. Sättet att hantera börskrisen är ett tydligt exempel på partiledningens zig-zag mellan oförenliga mål. Så sent som i april i år hyllade regeringen börsernas luftfärd och manade befolkningen att ”spara” på börsen. –Vi har bara sett början på uppgången, hävdade premiärministern.

Två månader senare börjad bubblan spricka och de av propagandan stimulerade småspararna som hoppat på tåget sist att tappa alla sina ”besparingar”. I ren panik beordrade Peking statliga banker och aktiemäklare att stödköpa aktier, det vill säga hålla trycket uppe i spekulationsbubblan. Flera hundra miljarder dollar lyckades stoppa raset i ett par dagar. Sedan började det på nytt pysa ur bubblan, med ett lappkast i Peking som följd.

Stora aktieägare förbjöds att sälja och ett tusental börsnoterade bolags aktier drogs tillfälligt bort från marknaden. Det bestående resultatet av regeringens motsägelsefulla agerande är kanske inte ekonomiskt i första hand. Börsens roll i Kina är som sagt inte stor. Men en politisk myt har delvis raserats, nämligen den att den kinesiska statsledningen är en skicklig administratör med överblick av vad den gör. Att samtidigt stimulera de ”fria marknadskrafterna” och behålla en stark kontroll över allt som sker i samhället är inte möjligt i längden.

Samma motsättning kommer till uttryck i de ständiga kampanjerna mot korruption och maktmissbruk. Det finns många skildringar av hur korruptionen är en del av vardagen i hela samhället, ifrån minsta by upp till toppen av statsapparaten. I den speciella form av kapitalism som utvecklats i Kina är den lokala kapitalisten oftast också den lokala chefsbyråkraten och så vidare upp i toppen där partichefernas söner och döttrar är familjernas kapitalister. President Xi-Jinpings pågående kampanj mot korruptionen ska mer ses som en intern partistrid mellan olika fraktioner inom partieliten än som ett seriöst försök att stoppa korruptionen.

Så länge Kina förblir en diktatur styrd av ett partis envälde kommer korruptionen och maktmissbruket att bestå och göra det allt svårare för Deng Xiaopings efterföljare att framstå som garanter för ökad välfärd och social stabilitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 svar på ”Från lokomotiv till släpvagn.

  1. ”Fyra tusen miljarder dollar har gått upp i rök på den kinesiska börsen.”

    En aktie har det värde marknaden är beredd att betala och att aktier vid en börstopp ligger högt är alls inte samma sak som att alla aktier kan säljas för toppriset. Därför är påståendet om att fyra tusen miljarder dollar gått upp i rök en sanning med modifikation.

    Exempel:
    Tiden t0: Aktiekurs 1000 dollar
    Tiden t1: Aktiekurs 100000 dollar
    Tiden t2: Aktiekurs 10000 dollar
    Tiden t3: Aktiekurs 1000 dollar

    Tiden t0:
    Spekulant A och spekulant B sätter in 1000 dollar vardera
    Reellt insatt kapital (A+B): 2000 dollar
    Börsvärde (A+B): 2000 dollar

    Tiden t1:
    Spekulant A och spekulant B behåller insatt kapital
    Reellt insatt kapital (A+B): 2000 dollar
    Börsvärde (A+B): 200 000 dollar

    Tiden t2
    Spekulant A behåller Spekulant B säljer sina aktier till Spekulant C
    Reellt insatt kapital (A+C): 11 000 dollar
    Börsvärde (A+C): 20 000 dollar
    Reellt uttaget kapital (B): 10000 dollar

    Tiden t3
    Spekulant A och spekulant C säljer
    Reellt uttaget kapital (A): 1000 dollar
    Reellt uttaget kapital (C): -9000 dollar

    Ser vi till det reellt insatta och reellt uttagna kapitalet under cykeln t0->t3 har inte en cent ”gått upp i rök”.

    Ser vi på börsvärdet under cykeln t0->t3 har inte en cent gått upp i rök.

    Ser vi däremot på börsvärdet t1->t2 har 180 000 dollar gått upp i rök men det är då inte frågan om reellt insatt kapital.

    Det enda som skett i exemplet är att 9000 ”reella” dollar överförts från spekulant C till spekulant B.

    Slutsatsen är att några ”reella” fyra tusen miljarder dollar inte alls ”gått upp i rök” på den kinesiska börsen.

  2. Självklart är det en ”sanning med moderation”. Men ditt tekniska exempel är inget att publicera i en artikel.Det hör hemma i diskussion mellan börsinsatta. Däremot är din slutsats att ”det enda som skett är…” också en sanning med moderation. De miljoner småsparare som ”lurades” av staten att låna pengar och köpa aktier (redan när toppen var nådd) har tappat mer än halva börsvärdet och sitter dessutom med lån på halsen. Sedan vet vi alla att mycket verkliga ekonomiska kriser, som den stora depressionen 1929-33 utlöstes av en börskrasch där också tiotals miljarder gick ”upp i rök”. Det var inte bara en ”överföring” mellan spekulanter utan också orsaken till en direkt krasch i den ”reella” ekonomin. Reella inom citattecken eftersom den finansiella världen är lika mycket reell som tillverkning av spik.

  3. ”Men ditt tekniska exempel är inget att publicera i en artikel.”

    Jag har ingen ambition att publicera någon artikel. Min enda avsikt är att peka på att den finansiella världen är oändligt komplex och svårligen låter sig beskrivas genom generaliseringar, som att pengar ”går upp i rök”. Det finns alltid någon som är vinnare precis som det är lika säkert finns förlorare.

    ”De miljoner småsparare som ”lurades” av staten att låna pengar och köpa aktier (redan när toppen var nådd) har tappat mer än halva börsvärdet och sitter dessutom med lån på halsen.”

    Absolut, men dessa småsparare köpte sina aktier av någon som därigenom fick deras pengar – pengar vilka till råga på allt ofta var lånade. Hur vi än vänder och vrider på detta är säljaren av aktierna vinnare.

    ”Sedan vet vi alla att mycket verkliga ekonomiska kriser, som den stora depressionen 1929-33 utlöstes av en börskrasch där också tiotals miljarder gick ”upp i rök”.”

    Alla börskrascher har vinnare och förlorare. I Sverige kunde exempelvis Wallenbergsfären kraftigt stärka sin ställning i efterdyningarna av Kreugerkraschen.

    Tendensen är väl också ofta den att småsparare (som kan vara många till antalet) hör till dem som går in senast och köper dyrast vilket gör dem till förlorare. Förlorarna blir därigenom många till antalet och konsekvensen för dessa blir stor då de i grunden är allt annat än kapitalstarka. De ”stora drakar”, som har förstånd att dra sig ur i tid, hör alltid till vinnarna.

    Dessutom har en inte oväsentlig del av börskraschers negativa konsekvenser ”psykologiska” orsaker, alla är försiktiga ingen vare sig vågar eller vill investera (även om kapitalet finns) innan situationen stabiliserats, följden blir recession. Kraschens vinnare gör inget förhastat…

    ”Reella inom citattecken eftersom den finansiella världen är lika mycket reell som tillverkning av spik.”

    Det beror nu på vad man lägger i ordet ”reell”. Det finns en mycket stor skillnad mellan den ”finansiella industrin” och tillverkningsindustrin. Hela grunden för den ”finansiella industrin” är det FÖRVÄNTADE RESULTATET. Grunden för tillverkningsindustrin är det REELLA RESULTATET.

    Antag att vi har två spiktillverkare Spiken AB och Superspiken AB.

    Spiken AB tillverkar traditionell spik med väl beprövade och mogna metoder. Vi kan här anta att den traditionella spiken tillhör en mogen bransch som genomgått ett antal strukturrationaliseringar. Verksamhetens resultat (mervärde) är därigenom inte så stort, kanske en avkastning på mindre än 5 procent. Det resulterar dock i ett visst mervärde, som hanteras på ett mer eller mindre klokt sätt, men ändock det kommer mer resurser ur verksamheten än vad som stoppas in i den. Börsmässigt är Spiken AB ett ganska ointressant bolag med en börskurs, som det inte händer särskilt mycket med.

    Superspiken AB utvecklar en ny spik med revolutionerande egenskaper. Mycket resurser sätts in i forskning och utveckling. Produktionen befinner sig på prototypstadiet och produktionsmetoderna är allt annat än optimerade. Dock gör förväntningarna på bolaget, som i sin tidiga fas visar röda siffror på grund av R&D-satsningar och obefintlig försäljning, att börskursen rasar i höjden. När det till slut visar sig att den nya superspiken alls inte har de egenskaper, som förväntats går Superspiken AB i konkurs och aktien blir värdelös. Även i detta fall finns det förstås vinnare och förlorare. Till förlorarna hör de som satsat pengar i bolaget och inte dragit sig ur i tid. Till vinnarna hör de som sålt sina aktier efter värdestegring, högbetalda forskare och konsulter, som arbetat med spikutvecklingen och produktionsmetoder samt företag som sålt utrusning och annat till bolaget. Alltid – vinnare och förlorare.

    Nog finns det en skillnad mellan reellt och finansiellt…

Lämna ett svar