Kategoriarkiv: Bloggar

Finansierade Washington med fem miljarder dollar en « statskupp » i Ukraina?

Publicerat av
4

Påståendet att USA spenderat fem miljarder dollar för att ”destabilisera” Ukraina dyker sedan ett år tillbaka regelbundet upp på konspirationssajter. Den 22 juni i år återfinns samma idé i den ryska tidningen Kommersant i en artikel av Nikolai Patrouchev, sekreterare i den Ryska ferderationens säkerhetsråd.

Trogen linjen i Kreml fördömer den ryske höjdaren en ”statskupp” i Ukraina som initierats av USA i syfte att ”försvaga Ryssland”. Som bevis använder han den amerikanska politikern Victoria Nulands medgivande enligt vilken hon ”sagt att USA har spenderat fem miljarder dollar för att organisera händelserna”.

Samma mycket förvanskade version av Victoria Nulands ord publicerades redan tidigare i år på sajten CounterPunch i en artikel av den omstridde journalisten John Pilger som utan omsvep påstår att i Ukraina ”har Obamas administration satt sprätt på 5 miljarder dollar under 2014 för att finansiera en statskupp mot en folkvald regering”.

I den version som konspirationsteoretikern Paul Craig Roberts (sedan 2008 kollaboratör i den högerextrema American Free Press) lagt ut blir det till: ”Washington har gjort av med 5 miljarder dollar för att köpa upp ukrainska politiker och finansierat en femte kolonn av vissa ONG” (källa: QuenelPlus, 6 dec. 2014. En antisemitisk kanal med satirikern Diedonné som garant )

I själva verket handlar det om 5 miljarder dollar av amerikansk hjälp till Ukraina under perioden 1992-2013, alltså mer än 20 år.
En verifikation visar snabbt att Nulands tal långt ifrån var ett ”erkännande”. Det hölls 13 december 2013 och finns tillgängligt på U-tube sedan samma dag. Hennes exakta ord går så här:
”Sedan Ukrainas självständighet 1991 har USA stött utvecklingen av demokratiska institutioner och främjat det civila samhället och demokratiskt styre, nödvändiga villkor för att Ukraina ska kunna realisera sina europeiska aspirationer. Vi har investerat 5 miljarder dollar för att hjälpa Ukraina i sin målsättning att garantera ett säkert, rikt och demokratiskt Ukraina”.

Man kan tycka vad man vill om Nulands blomsterspråk och USA-imperialismens manövrer i det forna Sovjetunionen men Pilgers och andra komplottisters användning av det är nonsens.

Däremot har ingen av de konspirationssajter som förmedlat skrönan om en statskupp för fem miljarder dollar brytt sig om att precisera att under exakt samma period (1991-2013) betalade USA 20 miljarder dollar till Ryssland i samma typ av ”utvecklingshjälp”.
Detaljerna i ”hjälpen” finns i diagrammet här under som den brittiske journalisten Eyuan MacDonald publicerat på Twitter.

PS: Den här artikeln bygger på uppgifter i en fransk sajt som regelbundet övervakar olika konspirationsteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fyra år av blod och krokodiltårar.

Publicerat av
1

I dagarna gick det syriska inbördeskriget in på sitt femte år och i dag står de som rest sig mot diktaturen i Damaskus mer ensamma och övergivna än någonsin. Det är helt ofattbart att det ännu finns människor i landet som kämpar och håller fast vid revolutionens ursprungliga målsättningar om jämlikhet, rättvisa och värdighet.

Det började med ett spontant brett folkligt uppror mot regimens brutalitet, förtryck och korruption. Men redan de allra första fredliga demonstrationerna och protesterna möttes av fullskaligt militärt våld. Att öppna eld rakt in i folkmassorna blev det dagliga svaret från regimen på krav för frihet.

I dag fyra år senare är det inte de fredliga protesterna som dominerar, inte heller det väpnade motståndet utan den totala humanitära katastrofen som kontrarevolutionen, regimens och jihadisternas, utsatt landet för. Mer än hälften av befolkningen befinner sig på flykt undan våldet varav flera miljoner sökt skydd i flyktinglägren i Turkiet och Jordanien. Varje dag drunknar dussintals i Medelhavet i sökandet efter ett drägligt liv.

Fyra år efter den arabiska resningens start i Tunisien och snabba spridning till Egypten, Syrien, Jemen och Bahrain är det den kontrarevolutionära motvinden som dominerar hela regionen. De demokratiska och revolutionära krafterna befinner sig i en extremt svår situation. De finns där ännu. Protester och demonstrationer förekommer fortfarande om än i mycket mindre skala än våren och hösten 2011 eller som i Raqqa sommaren 2012. Nu senast i Bahrain trots repressionen. Men de är mycket försvagade och färre till antalet jämfört med tidigare och tyvärr är ett totalt nederlag för den folkliga mobiliseringen inte att utesluta. Men ännu kan situationen vändas om utvecklingen tar oväntade språng, som den redan gjort flera gånger sedan upprorens början.

Hur kunde det mäktiga upproret i Syrien, och i Egypten för den delen, vändas till dagens situation där flera kontrarevolutionära krafter dominerar utvecklingen? Närmare bestämt handlar det om tre distinkta kontrarevolutionära krafter bestående av de imperialistiska krafterna inklusive Ryssland, de gamla korrupta eliterna som styrt regionen via civila och militära diktaturer och den islamistiska reaktionen i alla dess former.

När den syriska revolutionen startade våren 2011 utvecklades situationen snabbt mot en väpnad konflikt mellan regimens militära styrkor och de väpnade miliser som försvarade de områden och stadsdelar som reste sig mot diktaturen. Den repression och det militära våld som regimen utövade mot den protesterande befolkningen ledde mycket snabbt till att ett stort antal soldater deserterade och blev stommen i det väpnade självförsvaret mot militärens brutala angrepp.

Om extremt våld mot till en början fredliga demonstranter var kontrarevolutionens mest synliga aspekt antog den också omedelbart ett politiskt propagandistiskt drag som klassiskt kallas att söndra och härska. Den centrala linjen i propagandan från Damaskus pekade ut alla som opponerade sig som ”terrorister” från utlandet. Detta kopplades till påståendet att de, ”terroristerna”, var ute efter att söndra Syrien utefter religiösa kriterier och att regimen var den enda garanten för en fredlig sekulär ordning i landet.

Det är en myt att regimen var en sekulär makt som skyddade de religiösa och etniska minoriteterna mot den sunnitiska majoriteten i landet. Under familjen Assads styre bör i stället staten karaktäriseras som en borgerlig totalitär stat med en social bas i de härskande klasserna. Det är sant att rekryteringen av högre officerare till försvarsmakten och säkerhetstjänsterna skedde från den alawitiska minoriteten men i regeringen, parlamentet och departementen var den sunnitiska borgarklassen högst närvarande.

I de ekonomiskt dominerande regionerna som Aleppo och Damaskus stod huvuddelen av de rika sunnitiska handelsmännen och industriägarna på regimens sida. Däremot var upproret nästan uteslutande baserat på fattiga arbetare, hantverkare, jordbrukare och ungdomen i de fattigaste delarna av landet. Det var de fattiga som reste sig mot regimens liberala strukturreformer som bland annat drev massor av fattiga jordbrukare från deras jordar in till de fattiga förorterna runt Damaskus och Aleppo. Det var regimen som med sitt gränslösa våld och sekteristiska propaganda lyckades föra in de religiösa klyftorna i resningen i syfte att splittra och bevara olika minoriteters tillit.

Redan från resningens första dag fick Damaskus villkorslöst stöd från den ryska imperialismen som hade ekonomiska och militära intressen att försvara, bland annat en flottbas som redan Bachar Assads far lät Moskva utnyttja. Irans mullor fanns också med på regimens sida från resningens första dag och är sedan dess den främsta finansiären av Assads krig mot den egna befolkningen.

Men det räckte inte med propaganda om ”terrorister”. Bachar Assad behövde verkliga terrorister i aktion för att ge propagandan lite substans. I regimens fängelser fanns redan ett par tusen jihadister som först Damaskus skickade till Irak efter USA:s invasion för att kriga mot den amerikanska ockupationsmakten och som sedan fängslades när de omkring 2009 återvände till Syrien. Våren 2011 släpptes dessa jihadister ut ur fängelserna samtidigt som de i stället fylldes med tiotusentals unga demonstranter. I januari 2012 proklamerade al-Nusrafronten sin existens. Assad hade skapat de ”terrorister” han behövde.

USA står i spetsen för den imperialistiska kontrarevolutionen i hela regionen. Alltsedan de första dagarnas förvirring då Ben Ali störtades i Tunisien är det en avgrund mellan ord och handling från Vita Husets sida. De vackra talen om demokrati och frihet som symboliserades av Obamas tal i Kairo hade en specifik funktion. Att förhindra att väst såg ut att stå på de regerande despoternas sida. Ben Ali släpptes till vargarna, även om den franska regeringen höll honom under armarna in i det sista.

Efter en viss tvekan ställde sig den imperialistiska diplomatin också bakom kravet på Mubaraks avgång. Det enorma folkliga upproret gjorde det omöjligt att hålla fast vid den åldrande diktatorn. Att kasta allierade potentater på sophögen är ingen nyhet från imperialismens sida.

När den libyska staten föll samman som ett korthus efter Khaddafis död och samtidigt revolten i Jemen ledde till att diktatorn avgick medan statsapparaten och militären blev kvar intakt gav det impuls till vad som skulle bli USA:s strategiska linje fram till i dag. Den så kallade jemenitiska lösningens kärna innebär att USA/EU inte håller fast vid despotiska statschefer som Bachar al-Assad och samtidigt verkar för att den härskande eliten förblir vid makten, att statsapparaten och då framför allt de väpnade styrkorna inte upplöses när man låter regimens huvud falla.

Vis av erfarenheterna från de katastrofala politiska mistagen som USA begick efter invasionen av Irak då hela statsapparaten och armén skrotades vilket ledde till det sekteristiska inbördeskriget mellan sunni och regimen styrs nu allt USA gör av viljan att skapa regimförändring utan att de härskande klasserna tappar makten i ett folkligt uppror.

Den av USA ledda kontrarevolutionen har nu en enda framträdande målsättning som är att sätta stopp för alla folkliga resningar i regionen. Efter fem år av revolutionära processer i land efter land anses nu tiden vara inne för att låta de vackra talen stanna på pappren. Prat om frihet och demokrati är inte bra om folk börjar ta det på allvar.

Vid sidan av den kontrarevolutionära regimen i Damaskus och USA spelar också de auktoritära arabregimerna med Saudi och Gulfstaterna i spetsen en öppen reaktionär roll. Det finns naturligtvis motsättningar mellan exempelvis Saudiarabien och Qatar vilket fallet Egypten visar i och med att Saudi stöder den nya militärdiktaturen och Qatar det muslimska brödraskapet. Men deras gemensamma mål är att till varje pris krossa de folkliga kraven på demokrati och rättvisa. Vilket vi kunde se i det gemensamma agerandet från Saudi och Qatar när det demokratiska upproret i Bahrain krossades.

John Kerrys skandalösa utspel om att Assad kanske är en del i lösningen av inbördeskriget i Syrien och inte en del av problemet som Vita Huset hittills sagt skapar nya spänningar mellan de olika kontrarevolutionära krafterna. Oljeemiraten och Saudiarabien avvisar starkt Kerrys utspel eftersom de ser Assad som Irans starkaste allierade i regionen, vilket inte innebär att de på något sätt stöder kraven på frihet och rättvisa. Tvärtom är målet att definitivt tysta all opposition och återgå till ”business as usual” efter fyra år av uppror och folkliga protester.

John Kerrys utspel är svårt att förstå om det inte sätts i samband med förhandlingarna om en garanti från Irans sida att definitivt avstå från planer på att utveckla kärnvapen. USA:s geostrategiska intressen att bevara Israel som enda kärnvapenmakten i Mellanöstern visar sig väga tungt på vågen där Assads vara eller icke vara ligger i den andra vågskålen. Den jemenitiska lösningen innefattar nu att kobrans huvud inte längre behöver huggas av. Möjligen ska huggtänderna dras ut. Men med kobran kvar vid makten offras fyra års blodig kamp för friheten och släcks med kalla krokodiltårar från självutnämnda ”vänner” av Syrien.

Det folkliga upproret både i sin civila och väpnade form angrips inte bara av Assads regim och dess stöd från Iran och libanesiska Hezbollah utan konfronteras dessutom av en annan form av kontrarevolution som de islamistiska fundamentalisterna i ISIS och al-Nusra utgör. Både dessa jihadistiska arméer angriper i första hand den fria syriska armén FSA och civilas försök att organisera sig demokratiskt i regioner och städer som inte kontrolleras av regimen.

Resultatet av den samlade kontrarevolutionens angrepp på den civila befolkningen och på de som fortsätter att kämpa i revolutionens anda är katastrofalt. Det råder en social och humanitär katastrof i Syrien som inget annat land i regionen upplevt i modern tid och vi måste tyvärr konstatera att den syriska revolutionen i dag befinner sig längre ifrån revolutionens ursprungliga mål om frihet, rättvisa och värdighet än sedan dess början. En ohelig allians mellan kontrarevolutionära regeringar och islamister bär ansvaret för att flera hundra tusen dödats och att halva den syriska befolkningen är på flykt undan död och total misär.

Det råder förvirring kring USA:s roll i den utveckling vi sett sedan våren 2011. Trots allt ingriper ju USA för att hindra massakrer från jihadisternas sida, går argumenten som inte ser att det görs av egenintresse och inte av humanitära skäl. Det mest närstående exemplet är de allierades bombningar av ISIS i och omkring Kobane.

När jihadisterna startade sitt angrepp på Kobane befann de sig sex mil från den kurdiska staden. Hade USA:s motiv varit humanitära hade de väpnade kolonner som närmade sig Kobane bombats långt innan de nådde fram till staden. I stället kunde ISIS ta över ett hundratal byar runt Kobane som befolkningen flytt och även ta över större delen av Kobane innan amerikanskt och allierat flyg sattes in. Det låg nämligen i USA:s intresse att ISIS inte segrade och därmed ytterligare stärkte bilden av en oövervinnerlig styrka.

Samma sak gäller försvaret av Bagdad och Erbil. Det låg i USA:s strategiska intresse att jihadisterna inte kunde ta sig in i Bagdad och inte heller till den kurdiska huvudstaden Erbil. De humanitära aspekterna, som räddningen av yaziderna, var bara en bieffekt av USA:s strategi även om det var ytterst viktigt för de som slapp undan en säker död. Att ”Syriens vänner” inte lyfter ett finger för att stoppa Bachar al-Assads raserande av kvarter efter kvarter med sina trotylbomber säger allt om den ”humanitära” insatsens begränsningar.

Till det ska också sägas att den traditionella arbetarrörelsen i Europa som ännu har den internationella solidariteten med världens förtryckta inskrivna i sitt program inte lyft ett finger för att stödja upproren mot despoterna och då speciellt revolutionen mot regimen i Damaskus som i ställets uppfattats som ett utslag av ”arabisk barbari”.

Fyra år av blod. Fyra år av krokodiltårar. Den syriska revolutionen står tragiskt ensam, mer än någonsin. Därför behöver den all vår solidaritet. Minsta insamling av pengar och kläder spelar en roll. Minsta protest mot regimens blodiga förtryck, mot de jihadistiska gudsdårarnas barbari och mot den hycklande omvärlden är ett stöd som kan väga till förmån för de tiotusentals som fortsätter sin kamp för revolutionens ursprungliga målsättningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Norska pilotstrejken – ingen soloflygning för lyxlöner. Striden gäller allas vår rätt till trygghet i jobbet

Publicerat av
Svara

”Statsministern tycker att det är fullständigt uselt att sätta in strejkbrytare. Du behöver inte tveka en sekund om detta”.

Rakt och bra svar av Stefan Löfvén i riksdagen på frågan från Jonas Sjöstedt om hur han ser på det faktum att Norwegian Air på ett massivt sätt brukar strejkbrytare i konflikten med sina piloter.

Dessvärre följde han sedan upp svaret med tillägget att ”Bemanningsbolag är dock ett fenomen som måste finnas på arbetsmarknaden”. Vilket i sammanhanget bara kan tolkas som ett stöd för det norska flygbolagets försök att via konstruerade dotterbolag skapa en form av hybrider mellan det egentliga moderbolaget och rena bemanningsföretag. Löfvén har bara kvar gamla fackliga nerver och impulser i ett av sina ben…

Självklart gör Norwegians ägare allt för att blanda bort korten. Vi ska fås att tro att det är ännu en lyxstrejk av en bortskämd höglönegrupp. Media ger oss främst bilder och berättelser av strandade, ilskna resenärer som inte begriper ”varför strejken måste drabba just dem”…

Visst. Den nyliberala revolutionen på arbetsmarknaderna, i Sverige liksom i många andra länder, har inneburit att det fackliga motståndet ofta är så försvagat att det knappt går att urskilja. Det är främst i den fortfarande lite mer trygga offentliga sektorn och bland högutbildade yrkesgrupper i efterfrågade, viktiga nyckelsektorer som människor vågar bjuda motstånd. Mönstret går igen i hela västvärlden. Arbetsgivarna vet att de stora fackliga organisationerna och deras ledare inte har mycket att sätta emot om det blir allvar av.

Så ser det ut. Det är ingenting att hyckla om. Den fackliga organisationsnivån och kampviljan inom det vi i brukar kalla det privata näringslivet är på historiskt låga nivåer.
Men inte minst därför är de norska piloternas kamp alla arbetande människors kamp. Kan de gå segrande ur konflikten hjälper det oss alla. Förlorar de blir det bara värre också för alla andra arbetande människor. Pilotstrejken är ingen egen soloflygning för lyx utan handlar kort och gott om rätten till en rimlig trygghet i jobbet. Så här säger deras fackliga organisation Parat i ett uttalande:

”Piloternas krav är mycket enkelt. Det handlar inte om lönen utan om att ha ett avtal med det företag som är deras verkliga arbetsgivare och det är moderbolaget Norwegian som är detta genom att detta bestämmer tider, plats och hur arbetet ska genomföras. Det är dess representanter piloterna möter i fackliga förhandlingar och det är där den övergripande personalpolitiken bestäms.

Denna strejk har betydelse långt utöver flygbranschen. Vår kristallklara värdering är att det inte ska gå, att via omorganisation, komma bort från avtal som man har med sina egna anställda. Om Bjørn Kjos (vd och störst aktieägare) och Norwegian får bana vägen fri för att, hur som helst utan att fackliga rättigheter och ingångna avtal följer med, föra över arbetare i produktionen till andra bolag så kommer hela Norges arbetsliv att snabbt förändras.”

Bjørn Kjos

Självklart också Sveriges. Uppstyckning av företag i bolag i syfte att också stycka facket, liksom landsplågan med bemanningsföretag är för nyliberalerna bara hållplatser på vägen mot deras ”anglosaxiska dröm” där man är visstidsanställd när, hur och var som helst, och bara får betalt för de timmar när man ”verkligen behövs”. En kassörska får stämpla ut när det är glest med kunder. En sjukvårdsanställd får gå hem de dagar när färre människor söker vård. En nyliberal dröm som redan är en mardröm för miljoner arbetstagande i Storbritannien…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Hård debatt inom Syriza. Regeringens förhandlingslinje får stark kritik från partiets vänster.

Publicerat av
1

Syrizas högsta politiska instans mellan kongresserna höll möte i helgen 28/2 till 1/3. I partiets centralkommitté (ja, det heter så) sitter 199 valda delegater från alla delar av landet. Till debatt stod naturligtvis uppgörelsen mellan regeringen och Bryssel. En stor minoritet inom partiet anser att regeringen gett med sig på ett sätt som direkt strider mot centrala punkter i det program som Syriza vann valet på.

Alexis Tsipras förklarade för centralkommittén att regeringen vunnit ett slag i Bryssel men inte kriget. Att det kan ses som en vinst menar regeringen bevisas av det förhandlingsutrymme som uppnåddes. Det är omöjligt att som utomstående bedöma vad som hade kunnat uppnås i Bryssel oavsett vilken förhandlingstaktik som använts. Nein från Tyskland var Nein.
Alltså ett kraftigt NEIN från Tyskland och ECB stängde alla möjligheter att skapa ett andningshål utom genom att acceptera ett avtal som innehåller klara eftergifter i förhållande till Syrizas valplattform. Om det verkligen ger ett andningshål eller inte återstår att se.

Det konkreta alternativet var kanske ett direkt brott med EU och euron, vilket lika gärna kan bli ett hopp ur askan i elden som en positiv lösning. Det finns inget teoretiskt svar på vad som skulle ske om Grekland hoppar av från euron. Det finns bara mer eller mindre kvalificerade gissningar.

-Bevare mig för dessa extremister.

Oppositionen inom Syriza som finns samlad i Vänsterplattformen presenterade en text under mötet som finns här i sin totalitet. Det är som synes en kritisk text som varnar för att förhandlingslinjen som följts hittills pekar åt fel håll. I diskussionen var kritiken hård mot regeringen för att den presenterade de stora eftergifterna i Bryssel som en seger och att det riskerar att snabbt förstöra Syrizas stöd bland befolkningen om regeringens deklarationer börjar uppfattas som ”politikerprat” i gammal stil.

Vid senaste partikongressen fick Vänsterplattformen 30 % av rösterna. Därför ska det ses som en stor framgång för dem att de i centralkommitténs omröstning fick 41 % för texten som jag länkat till ovan. Majoriteten fick 55 % och 4 % la ned sin röst. Mötet valde också en ny partstyrelse på 11 medlemmar. Majoritetsblocket fick 110 röster (av 199) och tillsatte 6 ordinarie medlemmar i partistyrelsen. Vänsterplattformen fick 63 röster och därmed 4 ordinarie poster i styrelsen. KOE (före detta maoister) fick 21 röster och en ordinarie post.

I grekisk borgarpress sägs nu att Syriza är splittrat. Men det är en propaganda som glömmer bort att oppositionen i Syriza alltid varit en lojal opposition som är de mest aktiva i partiets arbete på basplanet och i partiet. I stället visar helgens möte att Syriza har en utvecklad interndemokrati där politiska plattformar ställs mot varandra i omröstningar. Inte heller diskrimineras minoriteterna, vilket sammansättningen av partistyrelsen visar.

Det är en svår period som väntar för alla i Grekland som vill driva igenom en förändring. Hela den europeiska eliten av borgare och socialdemokrater agerar skamlöst för att stoppa ett uppror mot den nyliberala åtstramningspolitiken.
Inget säger att den nuvarande regeringen medvetet kommer att förråda et mandat som folket gett den.

Mycket kommer att handla om styrkeförhållanden både i Grekland och i förhållande till Berlin/Bryssel. Den nyliberala eliten har inte alla trumf på handen. Den måste väga riskerna för det finansiella systemet vid en ”grexit” mot den politiska målsättningen att kväsa Syriza och regeringen. Vår solidaritet med grekernas kamp kan bidra till en seger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Olaglig kapitalflykt från Grekland.

Publicerat av
Svara

I går publicerade jag en blogg om Global Financial Integritys (GFI) beräkningar av vilka belopp som olagligt förs ut från fattiga utvecklingsländer till rika länder inom OECD. (läs här…).

I den databas som GFI producerat finns det också uppgifter om belopp som illegalt lämnat Grekland under perioden 2003-2009, det vill säga innan den aktuella skuldkrisen uppstod. De belopp som illegalt försvunnit ur landet täcker en mycket stor del av den aktuella statsskulden på 320 miljarder euro.
Enligt GFI är siffrorna för den berörda perioden följande:

Tyvärr ger inte GFI uppgifter om åren efter 2009. Men inget antyder att kapitalflykten varit mindre. Tvärtom. LuxLeak och andra källor visar att grekiska storbolag och rika individer fortsatt att föra ut stora kapitalmängder till Schweiz, Luxemburg och andra skatteparadis.

Men i stället för att ECB/IMF och EU ställer stenhårda krav på Schweiz och de andra skatteparadisen att offentliggöra minsta euro som greker placerat i deras banker vänder man sig i stället till den grekiska befolkningen och kräver att nu är det dags att betala tillbaka påstådda sötebrödsdagar.

-Det pågår ett klasskrig, sa den berömde finansgurun Warren Buffet om situationen i USA och konstaterade dessutom lakoniskt att ”det är vi som vinner det”.
Det gäller också i Europa. Men vi måste se till att han får fel om utgången.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från de fattiga till de rika

Publicerat av
Svara

I en värld där klyftorna mellan rika och fattiga länder minskar sker det en överföring av kapital och teknologi till de fattiga från de rika, från Nord till Syd.
Den världen lever vi inte i. Alltsedan det nya seklets början strömmar i stället kapital från fattiga utvecklingsländer till de rika länderna samlade i OECD.

Global Financial Integrity heter en tankesmedja som varje år publicerar data över illegal kapitalflykt från den ”tredje världen”, som det hette förr.
För att spåra de illegala transaktionerna jämför GFI den statistik som IMF publicerar över officiellt deklarerad kapitalexport från landet X med importen av kapital från X. Skillnaden mellan de två storheterna kan sammanfattas under rubriken illegal kapitalflykt från X.

GFI preciserar också att deras uppgifter är minimisiffror för den illegala kapitalflyktens omfattning eftersom deras siffror inte inberäknar belopp för droghandel och andra direkt kriminella aktiviteter. Inte heller ingår storbolagens skatteplanering via finansparadisen. Ändå blir det fråga om hundratals miljarder dollar varje år.

I diagrammet här under sammanfattar GFI de globala siffrorna för de två viktigaste ”metoderna” för kapitalflykten. GER (Trade Misinvoicing Outflows) visar beloppen som försvinner ut ur utvecklingsländerna genom ett system av överfakturering som skyler över kapitalflykten. HMN (Illicit Hot Money Outflows) är som titeln anger ”heta pengar”, resultat av direkt kriminell aktivitet.

Det är GER som svarar för huvuddelen av kapitalströmmen till de rika länderna, nämligen 77,8 % av den totala summan på 6 587 miljarder dollar mellan 2003-2012.
Men de rikas hjälp då? Jämnar det inte ut sig? Nej det gör det inte eftersom summan av direkta investeringar i utvecklingsländerna år 2012 var 789 miljarder dollar och utvecklingshjälpen 89,7 miljarder dollar medan den illegala kapitalflykten ut ur utvecklingsländerna var 991,2 miljarder dollar 2012.

Glöm inte att GFI publicerar en mycket försiktig uppskattning som inte tar med hundratals miljarder dollar från droghandel och annan kriminalitet som är svår att mäta eftersom betalningar ofta sker med kontanta medel. Ändå går strömmen av kapital från fattiga länder till de rika. Det är långt ifrån den värld som vi borde leva i.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solidaritet med Greklands folk

Publicerat av
2

Kända europeiska personligheter protesterar mot Bryssels krispolitik. Åtstramningspolitiken är trettiotalspolitik med trettiotalsresultat. Att visa solidaritet med den grekiska befolkningens vägran att underkasta sig Bryssels diktat är också att visa solidaritet med Europas arbetande människor som också drabbas av marknadsextremisternas absurda krispolitik. Här under följer det uttalande som publicerats av signatärerna.

”Den Europeiska Unionens krav på Grekland att fortsätta med de senaste fem årens katastrofala åtstramningspolitik är en skymf mot demokratin och sund ekonomisk politik. Det grekiska folket sa ett skarpt nej till den politik som lett till 26 procents ekonomisk nergång, till 27 procents arbetslöshet och drivit 40 procent av befolkningen över fattigdomsstrecket.

Fortsatt åtstramning är ett hot mot EU:s framtid och ett brott mot principer om demokrati, välstånd och solidaritet. Det hotar underlätta tillväxten av extrema antidemokratiska krafter i Grekland och på andra håll.

Vi uppmanar Europas ledare att respektera det grekiska folkets beslut och att ge den nya regeringen andrum för att vända den humanitära krisen och påbörja den nödvändiga återuppbyggnaden av landets ruinerade ekonomi.”

Costas Douzinas, Jacqueline Rose, Giorgio Agamben, Slavoj Zizek, Lynne Segal, Gayatri Spivak, Etienne Balibar, Judith Butler, Jean-Luc Nancy, Chantal Mouffe, David Harvey, Eric Fassin, Joanna Bourke, Immanuel Wallerstein, Wendy Brown, Sandro Mezzadra, Marina Warner, Drucilla Cornell

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bryssel säger Nein till Tsipras

Publicerat av
4

Sent i går kväll, måndag 16 februari, bröt förhandlingarna samman mellan EU och den grekiska regeringen. Med ett dramatiskt ultimatum visar ledarna i Berlin och Bryssel att deras mål är att göra det omöjligt för Syriza att hålla de löften som partiet kom till makten på.
Eurogruppens ledare, holländaren Jeroen Dijsselbloem, lät som Margaret Thatcher när han högtravande proklamerade att det finns ”bara en väg” –fortsatt nedrustning av det grekiska samhället.

Nein, non, nee, nie. På alla språk sa gruppens finansministrar nej i tyskt tonläge. Ultimatumet med nej till minsta förändring i den plan som EU, IMF och ECB körde ner i halsen på Grekland bekräftar vad grekerna vetat sedan 2010. Det är trojkan som beslutar om inrikespolitiken i Grekland, som dikterar löner, pensionsålder, nedrustningen av sjukvården och all annan offentlig verksamhet.

Syrizas stora ”misstag” är att det fått mandat att sätta stopp för åtstramningspolitiken som redan visat att den är förödande, skapar misär, kort och gott inte fungerar. Eller egentligen har den fungerat om vi inte ser till de officiella målsättningarna. Tysklands finansminister säger att Grekland har levt över sina tillgångar och att de tyska skattebetalarna inte vill betala för de ”lata” grekerna.

I själva verket har nästan vartenda öre som lånats ut till Grekland omedelbart lämnat landet för att lösa ut privata tyska och franska bankers innehav av grekiska statsobligationer. Nu har de privata bankerna nästan inga fordringar kvar på den grekiska staten. Alla skulder har tagits över av offentliga institutioner som ECB, IMF och enskilda medlemsstater. Lånen till Grekland har räddat franskt och tyskt kapital medan befolkningen i Grekland drivits till ruinens rand.

Den totalt oförsonliga tonen i Bryssel motiveras inte av oro över den ekonomiska situation, över vad en nedskrivning av den grekiska statsskulden skulle kunna föra med sig eller vad en ”grexit” skull leda till. Det handlar inte om ekonomi utan om politik.

Syriza är ett politiskt hot mot den härskande nyliberala eliten i Europa. Det är deras brott. Inte nog med att partiet visat att det går att vinna val i Europa på ett radikalt program som säger nej till nedskärningar, privatiseringar av det offentliga och avregleringar på arbetsmarknaden. Dessutom vågar de sätta sig upp mot övermakten i Bryssel.

Risken att befolkningen i andra länder ska inse att det finns alternativa vägar är för stor. Redan Podemos framväxt i Spanien bekräftar farhågorna i Bryssel. Därför ska alla möjligheter för Syriza att genomföra sitt program blockeras om det så ska leda till att landet tvingas ut ur euron och EU.

Situationen för Tsipras och hans regering är minst sagt svår. Men hittills har den visat att den inte är beredd att vika ned sig och svika sina vallöften. I en artikel i New York Times skriver den färgstarke finansministern Yanis Varoufakis att hans regering inte tänker svika sina löften:
”Trogen principen att jag inte har rätt att bluffa blir mitt svar: De linjer vi har benämnt röda kommer vi inte att korsa. De skulle i så fall inte vara riktigt röda utan bara en bluff”.

Att spå vad som kommer att ske de närmaste veckorna är inte givet. Men rent konkret går det existerande lånet till Grekland ut den 28 februari. Vad sker sedan? Om ECB står fast vid sina hot och om Syriza fortsätter att vägra förlänga den aktuella krediten, det vill säga vägrar fortsätta att skuldsätta landet, är det troligt att ECB stoppar krediterna till den grekiska riksbanken som i sin tur då kommer att tvingas stoppa krediterna till de grekiska privatbankerna med nästan säker konkurs för dem som följd.

Då kommer Tsipras regering att tvingas ta ställning till bankernas situation och konkret besluta om deras nationalisering eller inte. Utan en nationalisering och utan krediter från ECB finns det inga möjligheter att stoppa de rikas kapitalflykt till säkrare hamnar. Stora belopp finns redan undangömda i bland annat Schweiz. Bara under december månad fördes 54 miljarder euro in i Tyskland, varav en stor del sägs vara grekiskt kapital. Det har Merkel inte klagat över.

Det är en gigantisk kraftmätning som väntar. Å ena sidan det europeiska etablissemangets marknadsfundamentalister. Å andra sidan en radikal regering med ett starkt folkligt stöd för en ny politik, en politik som ser till människornas behov inte till bankirernas profiter.

I den senaste gallupen fick Syriza inte mindre än 45,4 % medan alla andra partier backar. Så många som 79,9% säger att partiets program är bra. Stödet för en radikal politik finns där. Enbart om regeringen behåller sin förankring i den folkliga mobiliseringen finns det en möjlighet att stoppa den nyliberala politiken som redan lett till en social katastrof.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vinner vänstern i det grekiska valet?

Publicerat av
5

På söndag är det val i Grekland, ett val som kan bli historiskt i flera avseenden. För första gången i Europas efterkrigshistoria kan ett radikalt vänsterparti vinna ett parlamentsval och bilda en vänsterregering. För det andra är valet slutet för ett av Europas starkaste socialdemokratiska partier, Pasok. För inte så många år sedan hade Pasok egen majoritet i parlamentet. På söndag hänger partiets plats i parlamentet i en tunn tråd.

Mycket står på spel för den grekiska arbetarrörelsen och den politiska vänstern. En seger i valet och bildande av en vänsterregering som med en massmobilisering i ryggen kan stå upp emot Merkel och Bryssel och sätta stopp för den krispolitik som på mindre än fem år drivit snart halva befolkningen i misär och nöd är ett hopp inför framtiden som kan försätta berg.
För att ge närmare insikt i vad som sker dagarna inför valet nu till söndag har jag översatt en intervju med Sotiris Martalis, som är medlem i Syriza ledning och representant för en strömning inom Syriza som kallar sig Vänsterplattformen. Sotiris är också medlem i DEA (Internationalistiska arbetarvänstern) som arbetar inom Syrizas ramar som en öppen fraktion.
Jag har också lagt in en del rutor i texten för att ge information om olika detaljer i det politiskt/ekonomiska landskapet. Jag hoppas att den här bloggen blir till nytta för att förstå vad som sker just nu och vad som står på spel om några dagar.

*********

Intervju med Sotiris Martalis

Kan du beskriva stämningen i Grekland just nu?

Sotiris Martalis: Vi kan säga att det råder en förväntans stämning och förberedelse för en förändring. Under de senaste fyra åren, sedan krisplanen 2010, har alla arbetare fört ett stort antal strider: mer än trettio dagar av nationell mobilisering, ockupation av offentliga byggnader som finansministeriet, hälsoministeriet och undervisningsministeriet, parlamentet har omringats flera gånger trots polisens närvaro, en rörelse av ”indignados” har ockuperat offentliga platser, folk har vägrat betala vägavgifter i protest mot höjda avgifter och stängda vägar och så vidare.

Men ändå har inte alla dessa ansträngningar lyckats fälla regeringen och sätta stopp för dess brutala åtstramningspolitik. Därför uttrycks längtan efter förändring nu på det parlamentariska planet, vilket förklarar den starka ökningen av de som säger sig vilja rösta på Syriza. Kom ihåg att i parlamentsvalet valet 2009 fick Syriza 4,6 %, parlamentsvalet i juni 2012 fick partiet 26,89 % och 26,5 % i valet till Europaparlamentet i maj 2014. Just nu indikerar valprognoserna en skillnad på 5 procentenheter mellan Ny Demokrati (ND) och Syriza (30,5 % mot 35,5 %).

De härskande klassernas politik består i att sprida ett budskap av panik, nästan terror, utifall Syriza vinner. Den grekiska ekonomin kommer att krascha och situation bli värre än i dag, speciellt som en påstådd återhämtning pågår. Huvudsakligen riktar attacken in sig på den fara som Greklands utträde ur eurozonen (så kallad ”Grexit”) utgör.

För tre dagar sedan påstod de stora medierna att Syriza kommer att lägga vantarna på insatta sparkapital i bankerna. I går gjordes ett försök att skapa panik då två av de fyra viktigaste bankerna begärde speciell hjälp med likviditeten, en mekanism som förutsetts av Europeiska Centralbanken, ECB. Liknande begäran om hjälp har redan lagts in om större summor. Tidpunkten som Eurobank Ergaisia och Alpha Bank valt för att vända sig till ECB är ingen slump. Det sker en vecka innan valet den 25 januari.

Men dessa hot har använts till leda sedan lång tid och efter valet 2012 tror folk allt mindre på dem. Vi måste insistera på den sociala dimensionen av hur folk avser rösta: i de folkliga kvarteren i Aten och Pireus är skillnaden mellan Ny Demokrati och Syriza 20 % eller mer till Syrizas fördel. När en före detta minister från Pasok tillfrågades om vad den största risken är vid en eventuell seger för Syriza svarade han att det är förväntningarna som en vänsterkoalition kommer att skapa hos befolkningen. Det är helt enkelt deras största skräck och för vår del är det vårt största hopp.

De senaste dagarna går det rykten att de anställda som avskedats på ERT (1) (tv-station, se not) vid en seger för Syriza redan valkvällen kommer att återockupera tv-stationens byggnad. Det visar, om än i ett specialfall, att de arbetslösa, lönearbetarna och pensionärerna har ett starkt hopp om att Syriza kommer att skrota åtstramningspolitiken.

Hur går det i kampanjen för Syriza?

Syriza använder som samlande slogan i valkampanjen att: ”Hoppet är här”. Men det viktigaste är de konkreta löften som Syriza förbundit sig till. Att minimilönen ska ökas till 586 euro för ungdomar under 25 år och till 751 euro för vuxna. Att återinföra en trettonde månad för pensionärerna. Att avskaffa inkomstskatten för årsinkomster under 12 000 euro, vilket innebär att en totalt orättvis skatt som förkortas ENFIA avskaffas. Det är en skatt som baseras på bostadsytan oavsett om bostaden är bebodd eller inte och många greker har ett familjehus på landet. Den skatten kan inte betalas av personer med låg inkomst, speciellt inte av det stora antalet arbetslösa. Skatten sades vara tillfällig. Men nu är den blivit en permanent skatt.

Momsen ska också sänkas på livsmedel och eldningsolja från nuvarande 23 % (för vissa varor varierar den mellan 6 till 13 %). Och ännu viktigare: återinförande av kollektivavtal som avskaffades av regeringen Antonis Samars (NS) och Evangelos Venizelos (Pasok).

Valkampanjen är kort, bara 20 dagar. Det för med sig en intensiv ton i de politiska diskussionerna som äger rum överallt, på arbetsplatserna, på universiteten, i caféerna och på alla andra platser. Det är en blandning av verkliga frågor och vinklade teman under medias inflytande. Så ställs vi inför frågor av typen: kommer Syriza att stå upp mot trojkan eller ska den nya regeringen kväsas på samma sätt som skedde på Cypern?

Vad kommer Syriza att göra med statsskulden? Var ska vi hitta pengar som garanterar de sociala försäkringarna? Kommer Syriza att få egen majoritet i parlamentet, det vill säga 151 ledamöter av 300? Och om det inte blir fallet, med vilka ska partiet samarbeta? Syrizas lokalavdelningar och dess medlemmar är aktiva från morgon till kväll att organisera turnéer, möten på arbetsplatserna, sammankomster varje kväll i bostadskvarteren, i de större städerna och i byarna på landsbygden. Där förklaras Syrizas ställning och de politiska debatterna är talrika.

Samtidigt pågår en strid om valet av kandidater att presentera på Syrizas listor. Vissa ledare har inte underlättat en representation för kandidater från Vänsterplattformen, eller för Vänsterströmningen och Red Network. Det handlar om att kunna kryssa för enskilda kandidater, så att politiska preferenser speglas för politiska strömningar och enskilda medlemmar vilka tillsammans utgör den koalition som Syriza är. Valet av kandidater från Vänsterplattformen är viktigt därför att det är nödvändigt att stödja de aktivister som deltar i och stöder de arbetandes kamp och för att bevara en solid radikal vänsterorientering för att i morgon Syrizas parlamentsgrupp ska kunna engagera sig i en strid för konkreta mål.

Antonis Ntavanellos och du själv insisterade på punkten i Vänsterplattformen som framhåller vikten av att en vänsterregering måste stödja sig på de arbetande massorna och deras mobilisering. Finns det tecken på en sådan inriktning i valkampanjen?

Vänsterplattforman lägger i själva verket tyngden på en central punkt, nämligen att en vänsterregerings framgång är avhängig löntagarnas och den folkliga rörelsens mobilisering. Trots nedgången i den sociala kampen från 2010 till 2012 har striderna aldrig upphört i Grekland. Det senaste året har vi sett nio månaders oavbruten kamp av städpersonalen på Finansministeriet som hade avskedats. Samma sak gäller ordningsvakterna på skolorna, lärarna och den administrativa personalen på universiteten.

Kampen mot lagen om att placera anställda i en ”reserv” har lett till att den inte satts i verket. Det handlade om en sorts ”förtidsavsked” för 15 % av alla offentligt anställda. Den senaste nationella kampdagen hölls den 24 november. Under trycket från mobiliseringen och det tilltagande missnöjet i samhället kunde inte regeringen Venizelos-Samaras annat än falla.

Trots det äger valet inte rum i en situation av tilltagande sociala strider. Tvärtom råder det en stämning som vi kan beskriva så här: en valseger kommer att sätta stopp för åtstramningspolitiken, det är vad befolkningen ställer ett stort hopp till. Om människornas förtroende stärks så kan en seger för vänstern –som vi hoppas på- öppna en ny kampvåg som sätter press på regeringen.

Att sätta stopp för åtstramningen kan uppmuntra en radikaliseringsvåg och ge Syrizas program en karaktär av nydaning och göra en regering bildad av Syriza till en genuin vänsterregering som slår in på en väg till ett brott med det etablerade. Syrizas inriktning måste basera sig på besluten från partiets kongress 2013 som uttalade sig för en nationalisering av bankerna, ett stopp för privatiseringarna, för en offentlig demokratisk kontroll under de anställdas översyn av de stora statliga företagen, som elproduktionen, telekommunikationen och rikslotteriet med flera. En sådan inriktning kan i sin dynamik leda till en konflikt med de så kallade fria kapitalrörelserna såsom de existerar och försvaras i eurozonen.

Finns det en klar övertygelse om att Syriza uppnår en seger som ger partiet möjlighet att ensamt bilda regering?

Syrizas mål är att uppnå en parlamentarisk majoritet på 151 ledamöter. Men detta beror inte bara på en första plats för partiet, vilket ger en ”bonus” på 50 ledamöter, inte heller bara på hur stor röstandelen blir. Enligt prognoserna ser fördelningen av platserna i parlamentet ut så här: 144 för Syriza, 81 för Ny Demokrati, 18 för kommunistpartiet KKE, etc. En majoritet i parlamentet beror på två faktorer. För det första om Syriza uppnår över 35 % av rösterna. För det andra hur många procent som alla partierna får tillsammans och hur stor del som hamnar under 3 % av rösterna. Vi hoppas att 36 % kan nås eller i närheten. Men ingen kan säga med säkerhet att Syriza kommer att få en majoritet i parlamentet.

Om det fattas några deputerade för Syriza för att uppnå en majoritet vad tror du kommer att hända? Kommer KKE om än under tvekan att stödja en regering bildad av Syriza? Om de håller fast vid sin nuvarande ultrasekteristiska attityd vad sker då?

Ett av den dominerande elitens och medias främsta argument är att Syriza saknar en allierad eftersom KKE inte bara vägrar allt samarbete med Syriza utan också angriper det systematiskt. Så ett av argumenten i den borgerliga propagandan är att de två små borgerliga partierna To Potami (bildat i mars 2014 av tv-journalisten Stavros Theodorakis) och Pasok måste förstärkas och ha en dubbel målsättning: å ena sidan för att begränsa Syrizas handlingsfrihet och för det andra tvinga Syriza att bilda en koalitionsregering med en av dem vilket antas kväva Syrizas ”extrema inriktning”.

Om Syrizas program ska omsättas i handling hänger på en nyckelfaktor –folkets mobilisering. Valresultatet kommer till en del att bestämma den kommande regeringens karaktär. En valseger med absolut majoritet hindrar att partiet blir gisslan till allierade utanför vänstern. Dessutom krävs en ökad kampnivå för att Syriza ska tvingas att omsätta sitt program i verkligheten.

Det är anledningen till att en stor del av medlemmarna i Syriza, inte enbart de som gillar Vänsterplattformen som representerar 35-40 % av medlemmarna, är helt för en aktionsenhet mellan Syriza, KKE och Antarsya (en antikapitalistisk front mellan ett tiotal organisationer med 1,4 % i prognoserna). En sådan linje för en enhetsfront är den enda vägen som kan säkra en möjlig seger för de arbetande och de folkliga krafterna. Det är uppenbart för alla att det politiska landskapet som gäller efter valet inte blir detsamma och att ett stort tryck på KKE och dess medlemmar blir följden om de vägrar att samarbeta.

Om vi hamnar i en situation som innebär en otillräcklig parlamentarisk fraktion för att uppnå en absolut majoritet är det tre lösningar som presenterar sig. Först, ett försök att bilda en vänsterregering. Endera med KKE:s samverkan, eller stöd utifrån av KKE (röstar inte emot regeringen bildad av Syriza). Andra möjligheten är ett nyval inom en månad. Det tredje alternativet är en allians med flera borgerliga partier för att bilda en nationell samlingsregering, något som vore helt oacceptabelt inte bara för Vänsterplattformen utan också för majoriteten av Syrizas medlemmar.

Vilka är de huvudsakliga debatterna inom Syriza och med andra vänsterkrafter?

Den senaste tiden är det två frågor som dominerat debatten inom Syriza. Den första handlar om allianspolitiken. Vänsterplattformen lägger tyngdpunkten på ett kriterium: våra allianser ska ingås med partier och organisationer som befinner sig till vänster, det vill säga KKE och Antarsya. Den andra frågan gäller att prioritet ska ges till medlemmarna och partiinstanser (partistyrelse, centralkommittén, kongressen och nationella konferenser) och inte till partifraktionen i parlamentet även om det bildats en vänsterregering.

Tyvärr ökar inte KKE:s liksom Antarsyas sekterism trycket till förmån för vänstern inom Syriza. Kamraterna i KKE och Antarsya har bara en inriktning och som består i att spekulera om Syrizas möjliga integrering i systemet och på det sättet undvika en aktiv enhetsfrontspolitik som kan modifiera styrkeförhållandena inom vänstern. De stänger in sig i en propagandistisk linje, i en helt ny situation som var otänkbar för några år sedan, som skjuter brottet med åtstramningspolitiken och systemet till en osäker framtid.

Solidariteten på bland annat europeisk nivå framstår för oss som viktig. Hur ser du på det?

Under de senaste veckorna har vi organiserat internationella möten med aktivister i flera länder. En stödappell har också signerats av personligheter som stöder Syriza. Allt det är positivt. Efter en seger för Syriza måste vi lägga tonvikten på en effektiv solidaritet i syfte att bryta den relativa isoleringen av den grekiska vänstern och av en Syrizaregering som organiseras av olika instanser i EU.

För vår del hoppas vi på en seger för Syriza som leder till en stärkt kamp mot åtstramningen och ett ifrågasättande av betalningen av statsskulden och de antisociala budgetnedskärningarna och att det ska stimulera liknande rörelser i andra länder i Europa. För oss står det klart att de avgörande striderna inte ännu ägt rum. Vi borde om så möjligt föra dem tillsammans.

Sotiris Martalis är medlem i ledningen för DEA (Internationalistiska arbetarvänstern), och i Syrizas centralkommitté, samt observatör i dess partistyrelse, samt medlem i verkställande utskottet i fackföreningen ADEDY, för de offentligt anställda.

[1] ERT: Nationella Radio-TV, är den enda stationen som täcker hela landet inklusive de grekiska öarna. Kanalen stängdes på ett auktoritärt sätt av Samaras regering våren 2013. De anställda ockuperade stationens byggnad under mer än ett år. De har organiserat politiska debatter, konserter, poesi- och sångaftnar, och liknande. ERT har blivit en populär samlingsplats.

Översättning: Benny Åsman

Källa: L’Encontre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nu är det många som inte vill vara ”Charlie”…

Publicerat av
18

Både i radikala liberala kretsar och bland en del människor som uppfattar sig som vänster har det blivit populärt att inte vara ”Charlie”. Satiren i tidningen Charlie Hebdo sägs ha kantrat och slagit över i islamofobi. ”Yttrandefrihet är bra, men den ska inte missbrukas. Gränser ska dras. Vi ska inte förödmjuka varandra utan i stället ha en fin samtalston. Vi måste ha en återhållsam självcensur”. Ungefär så går tonerna.

I går visade IS upp bilder som visar hur dess krigare i den syriska staden Nineve i veckan avrättar två män genom att kasta ut dem från ett högt torn. Männen hade dömts för homosexualitet eller sodomi.

Nu är jag ingen konnässör på området. Jag har ingen sammanhängande översikt av vad tidningen publicerat. Ingen av de teckningar jag har sett har i och för sig gjort mig särskilt upprörd.

Men, dels är jag själv som person hårdfjällad i sammanhanget, jag är alltsedan barnsben van vid ”rabulism” inom konst, musik, litteratur och politik. Som många andra i vår kulturmiljö är jag uppvuxen i en kritisk, mycket sekulär miljö. Min uppfattning är i sammanhanget alltså mycket subjektiv. Dels berättar en del förnuftiga människor, som sett mer än vad jag har gjort av den galliska satiren, att de ogillat en hel del av det som skapats av Charlie Hebdos redaktion.

Här var det kristna i Zürich 1482 som brände två ”sodomiter” på bål.

Men, med detta i vågskålen kippar jag ändå efter andan inför hur många det är som gjort ett nummer av att häckla Charlie Hebdos avrättade medarbetare. Till och med innan dessa fått sin sista vila.

Jag tappar andan, eftersom jag räds dem som plötsligt vill dra gränser. I dag för vad som är tillbörligt, vi ska rätta oss efter ”det som går an”. I morgon blir det kanske tal om lagstiftning.

Själv är jag en svuren fiende till alla klerikala institutioner. Med några få undantag – som kväkarna – har världens olika trossystem, när de väl blivit institutioner, också blivit en del av en härskande, förtryckande statsmakt. Vi människor må söka tröst i olika religiösa övertygelser men eventuell religion är definitivt en privatsak. Var och en må leva med sina gudar, men kom inte med påbud om hur andra ska leva. Både lagstiftning och vardagsliv ska helt och hållet vara sekulär, den ska alltigenom vara jämlik och rättvis. Dess första budord, ristat i granit, ska givetvis vara: ”Påtvinga ingen annan någon Gud av något slag!”. Nej till identitetspolitik och särlagstiftning. En lokal majoritet ska inte kunna leva med andra regler för exempelvis familjerätten än de som gäller för majoritetssamhället. Om vi vill ska vi också kunna vara byfånar efter eget behag utan att störas av en häcklande mobb.

”Vad ska vi göra med våra pedofila biskopar? Gör film, som Polanski…”

Det sägs att vi inte ska rita karikatyrer av vare sig ”profeten” eller Jesus. Vad mer? Ska vi avstå från blasfemi eller hädelse? Eller andra kätterier? Får man rita en karikatyr av en påve? Av en ayatollah? Av en ärkebiskop? Av en rabbin? Av Dalai Lama? ”Om man visar bilder som religionen förbjuder är det inte religionen som utsätts för övergrepp, det är religionen som utsätter samhället för övergrepp. Bildförbud genomdrivet med våld, det är själva övergreppet”, skriver en av mina läsare. Bättre kan det inte uttryckas.

Ska kvinnorna ”tiga i församlingen”, alltså i offentligheten, som Paulus hävdade i Första Korinthierbrevet? Vidare, ska vi säga åt våra bögar att rusa tillbaka in i sina garderober? I de flesta stora trossystem ses homosexualitet, som straffbar, det sägs vara ”sodomi”, eller en handling som skändar skapelsen.

Ja, vad är det mer som kan få andra att ta illa upp. Får man skriva en roman om en kvinna som sliter sig loss från den patriarkaliska, religiösa miljö som fjättrar hennes liv? Var det verkligen rätt av Salman Rushdie att skriva sin ”Satansverserna”? Borde han inte ha redigerat om de delar där hundratals miljoner muslimer tyckte att han gav en provokativ och felaktig bild av deras profet? Eftersom han inte gjorde det, var det inte då rätt med fatwan om dödsstraff? Eller Carl Jonas Love Almqvist som på sin tid skrev romanen ”Det går an” där han ifrågasatte äktenskapet. Var det inte egentligen en patriotisk och bra sak att driva honom i landsflykt?

Symboliskt bränns här Salman Ruschdie på bål

Ja, frågorna hopar sig inför alla gränsdragningar som måste göras. För att inte tala om alla dem som kan komma sedan om vi börjar med denna självvalda censur.

Tro inte heller att denna konservatism, denna reaktion, kravet på återhållsamhet, skulle stanna vid den religiösa sfären om denna får genomslag. Varför ska man få förödmjuka konungen? Är inte detta i grunden ett avskyvärt majestätsbrott? Eller statsministern? Ja, ve den som ritar en nidbild av kungen med hans kaffeflickor, eller framställer Göran Persson som en pösig godsägare! Tänk hur många som skulle ta illa vid sig av sådana grova överdrifter. Ja, är inte modernism inom litteratur, konst och musik överhuvudtaget något som gör att människor tar illa vid sig? Tänka sig, att måla kvinnor som både är nakna och ser ut som kuber…

Redan i mina juvenila år vände jag mig emot alla förtryckande auktoriteter. Mitt i 1960-talets väldiga vänstervåg fanns ett väldigt baksug där Josef Stalin och Mao Tse Tung dyrkades som ledare, vilka inte gick att ifrågasätta. Vi som var då var revolutionära marxister och därför vände oss emot både stalinism och maoism utsattes för en förföljelse som kan vara svår att förstå för den som inte var med.

Här gjorde den legendariske satirtecknar Lars Hillersberg ett självporträtt sedan han sparkats ut från FIB/Kulturfront anklagad för ”trotskism”.

När vi i egna tidningar, broschyrer och på möten, ifrågasatte den traditionella arbetarrörelsens historieskrivning och dåvarande praktik, jagades vi ibland bort från möten, demonstrationer och organisationer. Under de senare tjugofem år i livet som jag arbetade som facklig aktivist inom Metallarbetarförbundet mötte jag från ledande socialdemokrater samma krav på återhållsamhet, samma auktoritära syn på ”rörelsen” och kraven på hovsamhet inför dess forna och nutida patriarker.

När Charb, Charlie Hebdos chefredaktör och legendariske tecknare gick till sista vilan var det flera tusen personer som hyllade honom genom att sjunga med till tonerna av Internationalen och vid begravningen deltog partiledare från hela Frankrikes arbetarrörelse. Till skillnad från anglosaxiska vänsterröster (inklusive svenska) och media som anklagat Charb för islamofobi och rasism demonstrerades här att det inte går att svikta när det gäller försvaret av det fria ordet – och de fria bilderna. Man kan gilla eller ogilla Charlie Hebdos humor och satir, men det finns ingen grund för att dess tecknare skapat sitt eget öde, att de bäddat för avrättningarna genom sina bilder.

Låt oss i stället vara vaksamma mot dem som försöker få alla oss andra att sjunga i samma lågmälda kör. Man ska ha rätt att ibland sjunga både falskt och högt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,