Gåvor till företagen och de rika skapar inga jobb men stora vinster.

Den europeiska unionen tog sitt första stapplande steg 1957 i och med det så kallade Romfördraget. Men det är först i och med 1993 års fördrag i Maastricht som unionen blir en gemensam marknad för kapitalrörelser, investeringar och arbetsmarknad. Enligt de rådande ekonomiska dogmerna som alla regeringar omfattade skulle skillnaden i levnadsstandard inom EU utjämnas och skillnaderna i medlemsländernas industriella konkurrenskraft minska.

Foto : Benny Åsman från Europafackens demonstration i Bryssel

Facit tjugo år senare visar att EU i hela sin konstruktion är kapitalägarnas union. Målet sades vara en harmonisering. I stället har den ”fria marknaden” lett till ett race mot botten för de arbetandes löner och sociala försäkringar. Inte heller har de utlovade jobben blivit verklighet. Tvärtom, närmare trettio miljoner är arbetslösa inom EU 27 och det finns inget ljus i tunneln för de som gått arbetslösa någon längre tid.

Däremot är kapitalägarna redan ute ur tunneln för länge sedan. Tjugo år av skattesänkningar för de rikaste och för företagen har ökat klyftorna inom varje enskilt land och mellan ”starka” och ”svaga” stater inom unionen. I tabellen nedan kan vi se hur minskningen av de högsta marginalskatterna tjänat de absolut rikaste. Tabellen visar också hur beskattningen av företagens vinster minskat inom hela unionen i en allt tuffare konkurrens om företagens investeringar och lokaliseringar.

 

Högsta marginalskatten i %

Företagens vinstbeskattning i %

Länder

1995

2013

1995

2013

Irland

48,0

41,0

40,0

12,5

England

40,0

45,0

33,0

23,0

Belgien

60,5

53,7

40,2

34,0

Holland

60,0

52,0

35,0

25,0

Frankrike

59,1

50,2

36,7

36,1

Spanien

56,0

52,0

35,0

30,0

Italien

52,2

47,3

51,0

31,4

Grekland

45,0

46,0

40,0

26,0

Tjeckien

43,0

22,0

41,0

19,0

Polen

45,0

32,0

40,0

19,0

Tyskland

57,0

47,5

56,8

29,8

Danmark

65,7

55,6

34,0

25,0

Sverige

61,3

56,6

28,0

22,0

Finland

62,2

51,1

25,0

24,5

Eurozonen

49,0

44,5

36,8

25,9

EU 27

47,4

38,9

35,3

23,2

Källa: EU- kommissionens databas

I sin helhet har den genomsnittliga effektiva beskattningen av företagens vinster inom EU 27 sjunkit med nio procentenheter på bara femton år vilket diagramet här under visar. Kurvan visar beskattningen i procent av de icke-finansiella företagens vinster, det vill säga i tillverkningsindustri och service.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur Alternatives Economiques ”Les Chiffres 2014”

Gåvorna till de rika i form av lägre marginalskatter och detsamma vad gäller företagsbeskattningen har självfallet lett till mindre inkomster för medlemsstaterna. Något som den nyliberala politiken snabbt tagit till ursäkt för att angripa den offentliga sektorn, det finns ju gudbevars inte tillräckligt med pengar, statskassorna är tomma, höjs stridsropen.
Det enda som harmonierats inom EU är de indirekta skatterna, främst momsen, vars utveckling visas i diagramet här under. Det är ett sätt att på ett orättvist beskatta befolkningen och öka statens inkomster som kompensation för skattebortfallet från de rika och företagen.

Källa: EU-kommissionen. Diagram ur AE: ”Les Chiffres 2014”

Efter närmare trettio år av nyliberalism kan vi se att allt tal om ekonomisk jämlikhet, mindre klyftor, fler i arbete, och andra löften om en lysande framtid var nonsens. Europeiska Unionen var, är och förblir de rikas och kapitalägarnas verktyg för att transferera allt större rikedomar till den lilla procent av Europas befolkning som redan har skamligt mycket. Det finns bara en progressiv väg för kontinentens arbetande befolkningar: solidaritet över gränserna, nej till all form av nationalism som sätter den egna nationen före allt annat, för ett socialt, demokratiskt och solidariskt Europa. Ett folkens och de arbetandes Europa.

  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,