”Rosa våg” Rött genombrott!

Resultatet är ett slag i ansiktet på regeringen, var den bryska slutsatsen i fransk TV, när en glad Alain Krivine från Fjärde Internationalens franska sektion, LCR, gav sitt omdöme om kommunalvalens första omgång. Den breda politiska vänstern och då framförallt Socialistpartiet befäste sin framryckning från de förra kommunalvalen (2001). Vänstern behåller styret över tidigare vunna stora städer, som Paris och Lyon, samt ser ut att i andra omgången kunna få greppet över andra, som Marseille och Toulouse. Vänsterns politiska lågtryck från president- och parlamentsvalen i fjol verkar som bortblåst och kommentatorerna är snabbt ute och säger att våren kommit med en ”rosa våg”.

Men våren kom också med ett rött genombrott! För första gången erövrade våra kamrater i LCR ett eget mycket uppmärksammat utrymme också i den kommunala politiken.

Valen som hölls bara drygt nio månader efter Nicolas Sarkozys triumf i fjolårets presidentval, var inte bara bataljer om lokala och regionala styren utan också en mätare på hur det franska folket tagit emot den nyliberala presidentmakten och dess ministär, ledd av premiärministern Francois Fillon. Tidningarnas politiska barometrar, med deras ständiga mätningar av presidentens popularitet, hade inför valen fallit ner mot stormvarning. Under smekmånaden efter flytten in i Elyséepalatset hade denne energiske nyliberal ett mycket stort förtroende hos över 60 procent av det franska folket. Redan i februari var barometern i botten och populariteten var nere i 31 procent. Aldrig någonsin, inte ens med Reinfeldt har svensk politik sett ett sådant barometerfall.

I presidentvalet var hans mest uppmärksammade tema: ”Jobba mer för att tjäna mer”! Vallöftet och kontraktet med väljarna var att den nya presidentmakten skulle rivstarta med en ”arbetslinje”, där trygghetssystem och gemensamt ägande skulle ersättas med en blomstrande företagsamhet , arbete åt alla och en kraftigt förbättrad köpkraft. Sarkozys löften om att ge sig på de statliga och kommunala verksamheterna har också infriats. Liksom övergreppen på pensionssystemen och universitetens självständighet. När det gäller jobben och köpkraften sticker däremot kontraktsbrotten varenda människa i ögonen. Ekonomin stagnerar och tillväxten förväntas bara bli omkring 1,5 procent i år. Den starka euron och trycket från EU att hålla räntan uppe slår ut mängder med traditionella industriverksamheter. I stället för draghjälp från USA, får många företag från amerikanarnas svankiga kreditekonomi, i stället en spark i baken på sin väg ner i graven. Samtidigt drar den inhemska inflationen i väg. Om än inte i galopp så i full trav. Många vanliga livsmedel har på bara några månader ökat i pris med 10-15 procent. Med så uppenbara kontraktsbrott har sociala, fackliga och politiska protester kommit i våg efter våg. Ett nytt inslag har varit stora strejker också inom detaljhandeln. Även högborgerlighetens entusiastiska uppslutning bakom sin nye president har svalnat för att på många håll bli kylig. Sarkozy ses som vulgär och vräkig och därför inte som värdig den franska statens främsta ämbete. Hans bröllopsresa med den hårt sminkade italienska supermodellen Carla Bruni, i ett privat jetflyg lånat av en ökänd finansman, till Luxors egyptiska lyxkvarter, fick många ”finare sällskap” att rynka på näsorna. Den f d premiärministern Alain Juppé, som i Bordeaux, fick ett av borgerlighetens bästa valresultat, nådde exempelvis denna framgång genom att helt och hållet ignorera Sarkozy.

Men i det stora hela var det alltså den breda vänstern som segrade i valen. Överlag har man inkasserat stora framgångar. Detta trots att vare sig Socialistpartiet eller dess adjutant Franska kommunistpartiet (PCF) på något mer seriöst sätt slutit upp i motståndsleden för att där vara med och formulera de politiska svaren på den nyliberala regeringens offensiv. De generande avhoppen från Socialistpartiet till Fillons kabinett har stärkt bilden av en vänster i en osmaklig ideologisk upplösning. När kaviarsocialisten Bernard Kouchner, en gång en av grundarna till ”Läkare utan gränser”, av Sarkozy erbjöds jobbet som ny utrikesminister, tackade han snabbt för den nya solden och förvandlades i ett huj till en man som vill vara med Bush och bomba över alla gränser. Det är svårt att se de många rösterna för den traditionella vänstern som någonting annat än att väljarna så gott det går vill straffa Sarkozy.

Det röda genombrottet för LCR har en helt annan och mycket hetare puls. De franska kommunalvalen är till sitt upplägg en tillställning som har stora likheter med forna tiders forna småländska hästmarknader. I två omgångar väljer man först kommunalråd, som sedan väljer en borgmästare. När det gäller listornas bjuder man, ljuger och schackrar, för att få så fördelaktig sammansättning som möjligt. PCF avstår exempelvis det mesta av politisk kritik mot Socialistpartiet, drar tillbaka de flesta av sina egna listor, allt för att sedan få stå först på några gemensamma valsedlar där man av tradition har kvar en del av sitt gamla massinflytande. I år hade även, Lutte Ouvrière, en revolutionär socialistisk organisation, efter en tvärvändning gett sig in i detta politiska spel. I förra valomgången vägrade man konsekvent att ens i andra valomgången rösta mot högern. Nu vägrade man samverkan med LCR och medverkade redan i första omgången till att sudda ut politiska skillnader mellan den egna organisationen och det nyliberala Socialistpartiet genom att med detta politiskt helt ryggradslösa parti gå samman på nära ett sextiotal gemensamma valsedlar.

Nu är den politiska avsparken för LCR just att dra upp en skiljelinje mellan de antikapitalister som vill kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle och den traditonella arbetarrörelsens kapitulation för nyliberalismen. I över 200 kommuner ställde man därför upp med egna valsedlar eller tog plats på klart antikapitalistiska enhetslistor, samt deklarerade att man vägrade att samregera med några krafter på grundval av Socialistpartiets program. Ett steg över tröskeln, ett principiellt förhållningssätt där man givetvis ”ber om en del näsblod”, som britterna säger, eftersom de egna rösterna kan uppfattas som bortkastade. Men nu bar det hela vägen och de sociala protesterna kunde få ett tydligt politiskt avtryck . I de 200 kommuner där man ställde upp kom man över 5 procent i 109 områden. I 29 kommuner fick man mer än 10 procent. I flera stora städer fick man uppmärksammade genombrott med mer än 5 procent: Toulouse; Lyon; Marseille; Tours; Potiers: Limoges; Montpellier; Nancy; Amiens. Några av de bästa resultaten fick man i: Quimperlé (15%); Clermont (13.8); A Scotteville-lès-Rouen (14.8%); Evry (8.2%): A Foix (10.85%) m fl. I den kommande andra valomgången ger LCR nationellt inga definitiva svar. Dessa ges lokalt efter principen ”slå ut högern”. Där Vänstern väljer att inte samarbeta med det borgerliga mittblocket öppnar man för ett tekniskt samarbete. Men inte mer.

Den egna framgången har stor betydelse på flera plan. Dels är den ett kvitto på ett lokalt förankrat massarbete kring frågor som försvaret av det gemensamma ägandet av energi och vatten; barn- och äldreomsorg; kommunikationer mm. På kvittot finns givetvis också LCR:s politiska roll i de sociala rörelserna överhuvudtaget. Men oregelbundenheten i valutgången visar ändå tydligt hur viktiga det lokala massarbetet är. Bristen på symmetri visar också att den egna organisationen är oerhört mycket mer än Besancenoteffekten. Alltså betydelsen av att en av LCR:s språkrör, Olivier Besancenot, personligen är omåttligt populär. Hans roll har nog snarast varit att med sin enorma närhet och pedagogik ta med sig en diskussion om en nödvändig socialistisk revolution in i de många franska vardagsrummen.

Läs mer hos International Viewpoint:
Strong rejection of Sarkozy
A rejection of the liberal policies

Intressant?
Bloggat: Svensson, Trotten
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ett svar på ””Rosa våg” Rött genombrott!

  1. Pingback: Tyst om franskt val | Svensson

Lämna ett svar