GÄSTSKRIBENT: KJELL PETTERSSON

Efter nederlaget i Poltava mot ryssen klarade Karl XII:e inte ens av att slå Norge

Nu gäller det. Nerverna är på helspänn. Sverige mot Ryssland. Här ska bli en strid mot den av överheten så hatade ryske björnen på andra sidan Östersjön.

Väntar oss ett nytt Narva eller ett nytt Poltava? År 1700 knäckte karolinerna Tsar Peters mycket större armé vid Narva. Men i Poltava slogs samma armé sedan i spillror 1709. Krigarkungen fick med bara några hundra man fly till Osmanska riket och till staden Bender, som i dag ligger i södra Moldavien.

Tyvärr så kommer vi att varken vid seger eller nederlag få höra några matchanalyser från den så oerhört kunniga duon Fjellström och Backe. Inga spelarintervjuer och repriser från matchavgörande ögonblick.

Utan istället en glatt flinade Ola Wennström eller Peter Jidhe som med samma muntra min ständigt avbryter sändningen med ett ”vi är strax tillbaka”. Herrarna och deras genomkommersialiserade TV4 har verkligen gett ordet strax en helt ny innebörd. För du hinner – och då behöver du inte jäkta – laga middag, äta den, ta en dusch, gå en långpromenad under den stund som straxet varar. Vid nästa VM eller EM, om utvecklingen eller rättare skrivet avvecklingen av sändningarna fortsätter, kommer förmodligen varje halvlek på 45 minuter innehålla tre minuter fotboll, resterande fyrtiotvå minuter ägnas åt det ena infantila reklaminslaget efter det andra. Straffar ersätts med ett inslag om Norrlands guld…

För ett antal år sedan var det en man på Södermannagatan i Stockholm som blev så förbannad över ett svenskt baklängesmål att han slängde ut sin TV genom fönstret. När han sedan tittade ut hade den hamnat på taket på hans bil som stod parkerad på gatan nedanför. Snacka om att göra två självmål samtidigt.

Nåväl så upprörda blir inte vi.

Men det är inte utan att man allvarligt funderar på att slänga ut TV:n när nästa ”strax” kommer.

Men nu gäller det grannen i öst.

Historiskt sätt har inte Sverige mött Ryssland så många gånger i EM och VM. I EM ingen gång frånsett ett kval i början av sextiotalet när Kurre Hamrin slog en straff som nog var bland det dåligaste jag sett.

Orsakerna är delvis historiska. Efter revolutionen 1917 upphörde det nya Sovjetsamhället att delta i varken OS eller VM. Kommer inte på rak hand ihåg om de utestängdes eller av egen vilja valde att inte vara med. Om svar anhålles gärna i en komentar.

In på den olympiska scenen kom de först igen 1952 vid OS i Helsingfors. Med i VM var de först 1958. Då i en kvalgrupp bestående av Brasilien, England och Österrike. Efter den grundserien gick det inte att skilja på tvåan och trean – vilka som vann kan ni räkna ut själva – utan det blev omspel mellan England och Sovjet. Sovjet vann och fick ett starkt nederlagstippat Sverige i kvarten.

Denna match gick på TV och innehav av TV tillhörde inte vanligheten på den tiden. Jag var på landet den sommaren och fick ta och cykla upp till Åkes fik i Näset för att se matchen på ett fullspikat café. Ett riktigt café med jukebox, flipperspel och leverpastejsmörgåsar, stora som tefat kostade de en hel krona. Sverige vann med 2-0. Mål av ÖIS-legendaren Agne Simonsson och AIK:arnas AIK:are Kurre Hamrin som 1956 blivit proffs i italienska Juventus.

Nåväl resultatet var en stor sensation eftersom Sovjet slagit Sverige med 7-0 på hemmaplan 1955 och året därpå med 6-0 på Råsunda. Men det var ett rent svenskt amatörlag. Nu fanns proffsen med. Gunnar Gren hade året innan kommit tillbaka från sin italienska utflykt som började i Milan – minns Gren-No-Li – 1949. Kurre hade kommit hem för att spela VM. Julle hade lämnat Bergamo och Atalanta. Nacka hängde fortfarande med och hade landat från Milano och Inter. Lidas hade för en månad lämnat Milan. Denna högst aptitliga kvintett kryddades med de svenska bidragen: Kalle Svensson IFK Helsingborg som målvakt; Orvar Bergmark Örebro och Sven Axbom IFK Norrköping som backar. På mittfältet Sigge Parling Djurgårdens IF (det tog emot att skriva det namnet men fotbollsnöden har ingen lag) och Reino Börjesson från hör och häpna Boråslaget Norrby. Och som center nämnde Agne som året efter fick bragdguldet efter att Sverige spöat England med 3-2 på Wembley. För övrigt Englands andra förlust på hemmaplan sedan Ungern 1953 då de blev fullständigt avklädda och torskade med 6-3.

Denna sommarsaga för femtio år sedan slutade som bekant i VM-finalen mot Brasilien.

Ska Olof Mellberg kunna stoppa den ryska björnen?

Men den andra gången vi tog nappatag med den ryske björnen var den omförglömliga midsommarnatten 1994. En midsommarafton som började i helregn och slutade i ett väderomslag som kom att resultera i ett sommarväder som vi sent kommer glömmer. En natt utöver det vanliga. Då Sovjet inte längre Sovjet. Ryssland inte Ryssland, utan för en kort stund ett land som hette OSS

Jag var än en gång på landet. Denna gång i ett prunkande Roslagen. Den kvällen blev det mycket kaffe men inget kron. För matchen måste ses i det tillstånd då man kan ha behållning av matcherna och den började halvtvå på natten på arenan Silverdome i USA.

Två underbara nickmål av hårdingen Martin Dahlin och ett mål på straff av Tomas Brolin. Vinst med 3-1 och en sommar som kommer leva i minnet livet ut..

Två oförglömliga matcher. Två vinster. Bägge gångerna var jag på landet.

Denna gång är jag tyvärr i stan vilket ger mig minst sagt onda aningar.

Men å andra sidan, onda aningar har jag alltid. Vare sig det är Sverige, Arbetarnas IdrottsKlubb eller Reymers pojkar18 som spelar. Det är bara att hoppas att de inte infrias.

I media: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,AB4,

Sportblogg: Robert Lauls

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, Sverige, Ryssland, EM i fotboll, Poltava, Karl XII, Sovjet,