Fetma botas inte med grädde – kallbrand inte med plåster

Varför dras med

ner i bråddjupet?

Den finansiella virveln snurrar allt fortare. Fler och fler bolåneinstitut och banker dras med ner i det svarta hålet. Flera staters ekonomier är redan hotade. Både Irland och Island har flaggat för hjälp. Virvlarna griper tag i fler och fler människor.

I Sverige håller varslen på att gå över från duggregn till skurar. Skyfall väntar och hundratusentals människor kan komma att förvisas ut från arbetsmarknaden till en förnedrande arbetslöshet – ofta ens utan den i sig så låga a-kassan.

Globalt är hundratals miljoner människors arbeten och välfärd hotade. I de kapitalistiska ekonomiernas ytterområden i Asien; Afrika och Latin-Amerika marginaliseras människor som redan lever i yttersta nöd. För de hundratals miljoner människor som dras ner i djupet väntar den hopplösa och vidriga malströmmen av sjukdomar, svält och död.

Den här dramatiseringen av vad som just nu vräker sig fram i världens ekonomier är vare sig kristendomens Armageddon eller skadeglädje från en övervintrad socialist som i årtionden har väntat på kapitalismens kollaps. Nej. Vi lever mitt i ett väldigt skred i ekonomierna och ingen kan ännu säga hur omfattande skadorna kommer att bli. Bara när detta skrivs har New York Times braskat ut tre News Alert om börsfall på min dataskärm. Ett av de mest ansedda instituten inom den borgerliga ekonomin, Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, DWI Berlin, med 120 väl meriterade ekonomer varnar så här ödesdigert:

Europa är mitt i en ’en enda gång i livet kris’. Varje europé vet vad som hände när finansmarknaderna bröt upp under 1930-talets mörka år. Det är ingen överdrift att säga att detta kan hända igen om regeringarna inte lyckas att handla.”

De häftiga diskussionerna och bråken mellan Europas regeringar om hur man ska hantera eländet är repriser på de verbala tumulten i den amerikanska senaten. Angel Merkel, Tysklands kansler, var inledningsvis mycket självgod och nationell. ”Rädde sig själv, den som kan kan”, sa hon och menade att det bara var den amerikanska kapitalismens som knäat. Men i dagarna har det väldiga tyska Hypo Real Estate, på samma som sätt amerikanska Lehman Brothers, visat sig vara ett finansiellt isberg. Till synes med vackra och glänsande toppar. Men under ytan har bolåneinstitutet haft en tung barlast i form av en tät massa av osäkra fordringar.

”Varje europé vet vad som hände”….

Men ändå vill inte Merkel gå i borgen för andra stater. Hypo har fått garantier på 500 miljarder kronor och de tyska spararna fribrev. Den tyska statens åtaganden är nu så stora som 200 procent av BNP. Men ingen samordning. Den Europeiska unionens prål och ståt är en sak, men samarbete mellan olika sinsemellan konkurrerande kapital en helt annan. Inledningsvis är det Irland och Island som är värst ute. Irlands regering har tvingats att gå in och garantera bankskulder som mer än tre gånger motsvarar landets bruttonationalprodukt. Den gröna öns ekonomi har svetts av finanskrisen och vissnat ner till höstbrun bankrutt.

Ekonomiskt är Island nära att sjunka ner i Nord-Atlantens vågor, som vore det en vulkanö. Den här stora ön med sin lilla befolkning, vars reella ekonomi, fortfarande är fisket ( 60 procent av exporten ) samt ett aluminiumsmältverk i Straumsvik och en ferrosilikatanläggning i Hvalfjördur, har haft ett gäng flinka män som övergett torsken, för att i stället bli finanspirayor.

Isländsk finanspiraya…

Genom sina lyckade rov på den globala finansmarknaden har de byggt upp tillfälliga tillgångar på upp till tio gånger landets egen ekonomi. En spekulationsekonomi som har lockat öns befolkning till att själv hoppa på kreditkarusellen. Med resultat att denna gamla vikingakoloni fått samma bostadsbubbla som på Irland, med en väldig belåning av fiktiva mark- och husvärden. I det lilla Reykjaviks City, Distrikt 101, trängs fortfarande alla Range Rovers och BMW:s. Men den billiga polska arbetskraften är redan uppsagd och snart nog går många belånade bilar säkert tillbaka till återförsäljarna. Islands regering har inte lyssnat på Göran Perssons ord om att den som är satt i skuld kan mista sin frihet, utan riskerar att sätta sina egna medborgare i ofärd genom att gå i god för skulder och alltmer osäkra fordringar som sammanlagt motsvarar 350 procent av landets BNP. Det är bara valutorna i Zimbabwe och Turkmenistan som är lägre rankade än den isländska kronan. Ättlingarna till den frihetstörstande bonden och vikingen Ingólfur Arnarson som i slutet av 800-talet reste sina bopålar i Rökviken (Reykjavik) skulle nog förvånas…

I de stora ekonomiernas utmarker blir vådorna av krisen värre än i kapitalismens huvudländer. Här fläks det upp stora sår i huden på människorna. Den enorma boomen på råvaror är förbi och inte minst för länderna i Latinamerika innebär detta svåra sociala chocker. För Indien, Kina, Vietnam och många andra länder som har blivit stora producenter av billiga konsumtionsvaror till imperierna har efterfrågan redan börjat att rasa. Massarbetslösheten hotar att bli än mer grotesk.

Självfallet innebär virveln med fiansiella kriser och samverkande globala recessioner att nyckelvaran i den kapitalistiska ekonomin, oljan, blir billigare. Men priset tar sig inte ner till så låga nivåer att det skulle kunna hejda den nedåtgående spiralen. I och med att oljan på sikt sinar garanterar detta dessutom nya prishöjningar framöver.

Det finns till sist en avgörande skillnad mellan denna kris och andra förlöpare under de senaste tjugofem åren. Som exempelvis när IT-bubblan sprack. Nu till skillnad från under de två decennier vi har bakom oss, så finns det klara indikationer på att USA och andra kapitalistiska huvudländer går in i en längre period av ekonomisk stagnation. Tillväxten när det gäller investeringar i form av en ökad kapitalisering/mekanisering av produktionen i den reella ekonomin tycks vara över och vänder till sin motsats. En trend som sätter upp en skrikande varningskylt för att det nu kommer en period med sjunkande profiter och stagnerad kapitalackumulation.

Här är vi till sist tillbaka till min förstarubrik: Fetma botas inte med grädde och kallbrand inte med plåster. Det kan inte vara socialisters sak att i den debatt som nu förs skriva ut en massa recpet på hur krisen ska lindras. Vi kan låta skocken av nyliberaler bråka med varandra om hur mycket av det nya i liberalismen som man ska ha kvar. Det finns ingen som helst anledning att komma med en ”radikal” skuggbudget eller att ödsla kraft på att prata oss varma för ett ökat budgetunderskott. Tror man på det här systemet och vill man jobba med det här systemet är det naturligtvis en god sak att försöka med lite eget budgetlir. Men då är man inte heller socialist. Punkt slut.

Mitt första barndomsminne Surteskredet 1950, femtio meter från min morfars hus.

Människor hjälptes åt med snabba räddningsarbeten. Bara en människa omkom.

Nej, lika naturligt som kylan kommer under hösten, drar de våldsamma ekonomiska ras och skred som nu rullar fram, med sig öppna och hårda klasskonflikter. En löslig ”allmänvänster” måste sluta med att peta i sin egen navel och bara söka svaren på olika livsstilsfrågor för att i stället diskutera fram och orientera sig i riktning mot en konsekvent arbetarpolitik. Borgerligheten, hand i hand med en nyliberal eller halvliberal före detta arbetarrörelse, kommer att lägga undan de knivar man använt för alla nerskärningar och i stället dra i gång motorsågarna.

Både i Sverige, i Europa och i de flesta delar av övriga världen är arbetarklassen, jordbrukare och alla massor av utstötta, oerhört svaga. I dag existerar det knappt egna politiska organisationer för den stora majoriteten av människor. De breda klassorganisationerna, som fackföreningarna, är uttunnade och byråkratiserade. Oddsen är dåliga för en motoffensiv.

Men ändå innebär de häftiga skiften som nu sker att oerhört många fler människor än tidigare helt plötsligt kommer att bli öppna för alternativ. Socialistiska alternativ där vi inte finsnickrar på en skuggbudget för att lindra krisen, utan program och organisationer där vi sätter yxan till roten. Kapitalismen är i kris. En annan värld är både nödvändig och möjlig. Men först måste den gamla störtas!

Gårdagens strejk i Belgien till försvar av levnadsstandarden visar vägen

Ett sådant krisprogram börjar med ett konsekvent försvar av alla arbetande och arbetslösas ekonomiska och sociala levnadsstandard. Lönerna måste inflationsskyddas. A-kassan och sjukförsäkringssystemen måste bli värdiga på samma sätt som studiebidragen och pensionerna. Vi säger också ett tvärt nej till alla höjningar av elpriser och bränsleskatter. Det senaste årets höjning av elpriset med tio procent är bara ett sätt att plundra folk köksvägen. Vägen mot ett samhälle med minimal användning av fossila bränslen, lika minimala koldioxidutsläpp och kretslopp när det gäller alla råvaror går i stället över ombyggnader av bostäder, väldiga satsningar på kollektivtrafik samt givetvis oerhört stora satsningar på forskning kring och produktion av alternativa energiformer.

När Miljöpartiet säger att man inte längre vill att Sverige ska lämna EU är detta bara en entrébiljett till en framtida regeringsbildning med socialdemokratin. Det lyser statsrådsposter i ögonen på Eriksson och Wetterstrand. Frågan i sig är egentligen oviktig. För socialister måste det avgörande vara att EU.s borgerliga klasspolitik bekämpas och att vi i Sverige tillsammans med arbetande människor i hela Europa bygger vår makt, vårt styre. Ett folkhem på svensk mark är vacker hembygdshistoria. Men ett annat Europa är möjligt. Ett rött, ett socialistiskt Europa. De olika kapitalistiska shatteringarna och regeringarna i EU kan i dag inte enas om hur de hungriga finanspirayorna ska matas. Vi, arbetarrörelsen och folkliga rörelser i hela Europa, måste enas om gemensamma program där vi skapar förutsättningarna för socialt värdiga och ekologiskt hållbara liv. Vi ska inte betala spekulanternas förluster. Bankerna ska socialiseras tillsammans med framförallt energiproduktion och transportsystem. En sådan politisk erövring på europeisk mark, ger en första möjlighet för europeiska arbetarregeringar att samordna och verkställa nödvändiga beslut för ett socialistiskt skifte. Det kan inte vara så att det är Wall Street, Bundesbank eller Wallenberg som bestämmer över hur vi ska leva. Vad vi ska producera, hur vi ska bo, hur vi ska äta och hur vi ska roa oss. Vår politiska uppgift kan inte vara att mata pirayorna. Inte att sminka kapitalismen.

Stora ord? Visst. Men ingen kommer undan de kapitaliska skreden och vi behöver inte dras ner i det virvlande bråddjupet. Tillsamman kan vi bli fler och fler kan bli ännu fler. Samhälleliga skov är som förälskelser. I ett huj kan livet vara förändrat. Sociala massörelser dyker upp från nära nog intet. Utan motstånd väntar socialt förfall, rasism, kriminalitet och råa egoistiska ideal. Med motstånd kan vi inte vinna allt. Men en bättre värld är möjlig. I motståndet vinner vi också mänsklig värdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,

SVD6,SVD7,SVD8,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,SDS5,PK1,PK2,PK3,VG1,AB6,

AB7,AB8,

Andra bloggare: Svensson,

6 svar på ”Fetma botas inte med grädde – kallbrand inte med plåster

  1. Pingback: Claeskrantz.se : Ingen radikal S-Budgeten hösten 2008

  2. Pingback: Trottens Betraktelser » De fattiga ska inte behöva betala kapitalismens kris

  3. Pingback: Claeskrantz.se : FED tar över låneverksamhet i USA

  4. Pingback: Inga större skillnader på budgetarna | Svensson

  5. Pingback: Ska vi f

  6. Pingback: >Water Vortex | | Bernard PerroudBernard Perroud

Lämna ett svar