Trollhättan/SAAB
Skogen skövlad
BÄVERN DÖR
”Vi måste sluta att vara som matade fågelungar för att i stället bli som ivriga bävrar”, framhöll Maud Olofsson i fjol på Nordiska Ministerådets möte i Stockholm. Käckt och hurtigt med en smak av förakt för svaga, sjuka, arbetslösa och andra utsatta människor.
Ord som hon nog gärna skulle låta vara osagda när nu General Motors från Denver i USA kallt slår fast att stormen över världens finansmarknader skövlat också skogarna kring Göta älv i Väst-Sverige. För nu har vår skrikiga näringsminister ingenting annat att säga än att näringen i regionen är slut för hennes del. Inte ens de ivrigaste bävrar kan längre hitta ungskog till mat och sina sinnrika dammbyggnader. Skogen är slutavverkad. Skövlad. Bävern dör.
Lämnar vi fablernas värld för människans värld betyder detta att massarbetslöshet hotar en hel region. Av de 5 000 människor som är anställda av SAAB jobbar 4 100 i Trollhättan. Indirekt berörs i första omgången 10 000 människor. I Trollhättan kommun bor i dag 45 000 människor. Räknar vi jobb bland berörda underleverantörer för regionen i sin helhet handlar det om 25- till 35 000 arbetstillfällen. Alla vet att många av dessa underleverantörer bara klarar av att hänga med i den mördande konkurrensen genom de berömda synergieffekterna. De har nått de volymer, som gett pengar till investeringar och produktutveckling, tack vare att de levererat sina produkter både till SAAB och Volvo Personvagnar. Kan de nu inte sälja till SAAB klarar de inte heller av att leverera till priser som Volvo accepterar.
General Motors som en gång hade kapat åt sig nära nog halva den amerikanska bilmarknaden eller som mest 44 procent, är i dag nere på 22 procent. Från Denver meddelade bolagets ledning att man rensar i sina utställnings- och försäljningshallar. Pontiac ska försvinna som en självständig produkt. Saturnus, tänkt som en konkurrent till de mindre japanska bilarna, får också vila på bilkyrkogårdarna. Till sist avsöndras Hummer tillsammans med SAAB från det egna bolaget. De bjuds ut till försäljning. Finns inga hugade köpare väntar konkurs. För den produktion som blir kvar i USA, med Chevrolet som bästsäljare, får arbetarna betala priset för fortsatt överlevnad genom hårdhänta beskärningar av löner och sociala villkor. GM:s fabriker i USA ska ner till samma usla villkor som gäller för arbetarna i Toyotas eller BMW:s amerikanska anläggningar.
I denna situation tvår Maud Olofsson sina händer. Hennes svar blir kort och gott:
”Varför skulle staten kunna lyckas som ägare. När andra inte klarat av att ta fram en bil som folk vill ha? Jag har ansvar för skattebetalarnas pengar och vad ska jag sedan säga om de bara försvinner till ingen nytta..”
Med sin snäva, kortsiktiga profitinriktade syn på ekonomin har hon säkert rätt. SAAB introducerades åren efter Andra världskriget som en biprodukt till flygplanstillverkningen. En bil som också såg ut som ett flygplan utan vingar.
Men trots aldrig så många ”ivriga bävrar”. Trots alla skickliga ingenjörer och alla energiska arbetare i produktionen. Ja, trots allt detta och trots att man hade hela Wallenbergs industriella sfär som beskyddare blev aldrig verksamheten den framgångssaga som kunde berättas om Volvo, SAAB:s rivaliserande syskon med sin produktion lite längre ner vid Göta älvs mynning på Hisingen. Utan vingar, utan volymer, kunde flygplansbilen aldrig lyfta. Med undantag för ett enda år har SAAB aldrig klarat av att sälja över 100 000 bilar. ”Det enda bra med SAAB har varit dess bilar”, som fordonsanalytikern Ben Ridgeman i Bryssel så träffande sammanfattat SAABs historia.
Fredrik Reinfeldt är lika närsynt som sin näringsminister. I hans värld finns bara kapitalägare och vinster. ”Vi ska komma ihåg att SAAB är ett amerikanskt företag”, understryker han och rycker likgiltigt på axlarna när han i TV får frågan om den tänkbara konkursen. Men struntar naturligtvis fullständigt i att verksamheten, alltså anläggningarna, människorna, kunskapen och erfarenheterna fortfarande är Made in Sweden!
Tänker vi lite längre än näsan räcker då gäller helt andra frågor än kapitalägarnas väl och ve. Vår utgångspunkt måste vara en helt annan. Vi måste helt enkelt svara på frågan om vi behöver en svensk personbilsproduktion eller inte. Behöver Norden och norra Europa en personbilsproduktion där vi kan använda de resurser som redan är tillgängliga? Malmen, stålet, plåten, maskintillverkningen, utvecklings- och produktionsanläggningarna tillsammans med kunskaperna hos tiotusentals människor är väldiga tillgångar. Ska allt detta bara bli till industriell slum och rivningstomter bara för att giriga människor inte hittar tillräcklig lönsamhet i en svensk bilproduktion?
Naturligtvis inte. Även om vi på en generation halverar antalet personbilar i norra Europa. Genom en gigantisk satsning på förstklassisk kollektivtrafik. För Sveriges del en nertrappning från 400 000 bilar/år till 200 000 bilar/år. Även då skulle vi behöva en personbil, en robust familjebil för långa avstånd, nordiskt klimat och för nordiska vägar. Koldioxidfria bilar. Eller halvhybrider.
Ur resurssynpunkt. Ur miljösynpunkt. Utifrån allt vett och förnuft skulle en sådan personbilsproduktion kunna vara en del i en krisplan för löntagarnas Europa. Trollhättan är inte unikt. Länge har arbetarna där av General Motors plågats till att konkurrera med bland annat Opels anläggningar Rüsselsheim . Även där väntar i dag nerdragningar och kanske nerläggning. Som i så många andra europeiska bilstäder.
Hur ska man kunna nå målet i Mora om man inte ens stakar ut från Sälen?
Den fackliga byråkratin i Metallarbetarförbundet har medvetet demobiliserat sina medlemmar inför de smärtsamma besked som var på väg. ”Vi sköter oss och sitter still i båten”. ”Vi väntar på köpare och pengar från staten”. När Metalls Stefan Löfven nu svarar på Maud Olofssons och Fredrik Reinfeldts passivitet och likgiltighet med prat om ”nationell samling” och att ”vi nu måste lägga ideologierna åt sidan” är detta bara konsekvensen av denna fackliga nederlagslinje. För självklart är det så att Olofsson och Reinfeldt har rätt. Ett statligt ägande av ett SAAB som fortfarande rakt av ska konkurrera på den kapitalistiska marknaden kostar enorma skattepengar och dränerar med nuvarande ordning den offentliga sektorn på resurser. Men kan inte i längden hindra en nerläggning.
Metalls och hela arbetarrörelsen skulle i stället kräva en socialisering av produktionen. Ett statligt övertagande av Volvo Personvagnars och SAAB:s verksamheter där utveckling och produktion ställs om så att den tjänar bästa möjliga sociala nytta. En produktion under de anställdas kontroll i samverkan med andra producenter och folkliga organisationer i Europa.
Självklart når vi inte detta mål utan en väldig strid med kapitalägarna och hela deras maktsfär. Det är en strid som kanske börjar med ett förslag till ett fackligt medlemsmöte eller med en insändare i en tidning. En strid som börjar med studiecirklar och demonstrationer. Men är inte allt detta så förskräckligt långt borta? Jovisst. Det är en bra bit att gå. I Vasaloppet är det också långt i spåren. Men man kommer aldrig till Mora om man inte stakar ut från Sälen. Den globala recession som nu växlar över i ekonomisk depression kommer dessutom att helt förändra det politiska tempot i vårt samhälle.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, bpolitik, bilkrisen, SAAB, Volvo, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Metall, facklig kamp
I pressen:AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD4,AB6,
Problemet med SAAB är att de gick med förlust även för ett par år som mär vi hade brinnande högkonjunktur. Det finns ingen anledning att tro att ett företag som gått så dåligt under så många år kommer att kunna gå med vinst inom en överskådlig framtid.
Med andra ord handlar inte detta om att pumpa in 5 eller 10 miljarder nu för att rädda SAAB. Det handlar om att GM vill ge svenska folket i uppgift att kontinuerligt pumpa in flera hundra millioner om året varje år framöver. Detta är det som GM gjort i 20 år och det är det man inte har råd att fortsätta med.
Pingback: Ett land är inget företag | Svensson
Pingback: Moderat smutskastning av sjukpensionärer « Ett hjärta RÖTT
Hej,
Jag tänker på följande vis: Om SAAB hade varit något att ha, dvs haft någon framtidsutsikt, så hade någon gått in och köpt upp dem för en rimlig peng. Nu är det kris i hela bilindustrin och det är ”survival of the fitest” ; SAAB hör inte till de som kommer att överleva.
Det är som jag ser det. Jag är helt övertygad om att ifall jag hade haft någon personlig länk till Trollhättan eller SAAB så hade jag känt annorlunda.
rpx___
Pingback: Claeskrantz.se » Besked från Center till Saab - Trollhättan ska inte syssla med bilar
Pingback: adventskalendern :: 4000 anställda i Trollhättan motsvarar 58 000 i Stockholm :: February :: 2009
Och problemet med bävrar är att de föröder landskapet omkring sig!! Har man sett bäverland förstod man vad Maud tänkte sig:
http://www.kebi.se/motvallsbloggen/sveabavrar3.html
:-).
Så var det löst.
http://baccusblogg.wordpress.com/2009/02/19/mona-loser-krisen-eller-inte/
Av kommentarerna att döma här lyckas ni inte riktigt förklara skillnaderna mellan en socialisering och omställning till produktion som ”tjänar största möjliga nytta” och statligt konkurrerande på en kapitalistisk marknad. Frågan som dyker upp i alla bakhuvuden, nästan oavsett grad av rödhet, blir liksom ändå ”men hur ska det gå ihop, hur ska det gå utan lönsamhet?”.
Tiderna är sådana. Eller har åtminstone varit. Våra hjärnor är som impregnerade med marknadstänkande. Min också.
Men den som först kan förklara den skillnaden, oavsett bransch eller exempel, kommer att så ett oerhört viktigt frö. Att få oss att förstå just den lilla skillnaden, mellan social nytta och kapitalistisk konkurrens, hur det skulle kunna FUNGERA i praktiken, är det som står mellan oss och tron på att något annat VERKLIGEN är möjligt.
Ungefär så.
Rickard,
Det är naturligtvis lättare att på ett papper tala om skillnaden mellan ”produktion för att tillfredställa sociala behov” och statligt ägda företag som konkurrerar på den kapitalistiska marknaden, än att exakt beskriva hur det kan ”FUNGERA i praktiken”.
En första utgångspunkt är enligt mig att den kapitalistiska logiken, att det är endast profiten som avgör om en vara produceras eller inte, måste brytas. Att producera för ”sociala behov” kan inte lyda under vinstlogiken. Om exempelvis staten går in och nationaliserar Saab för att sedan konkurrera med Saab-bilar på den existerande marknaden har ju inget hänt. Förutom att jobben räddats under en kortare period. Men de förluster som troligen kommer att hopas blir i slutändan en räkning för skattebetalarna.
En socialisering av Saab kan däremot inte ses som en isolerad händelse. Det kan bara bli en lyckad historia om det ingår i ett helt program för bygget av ett nytt och alternativt ekonomiskt system som just sätter de sociala behoven i förarsätet. Skolor behövs-men hur räknar man ut ”vinsten”?
Daghem behövs-men hur….?
Sjukhus behövs-men…?
Listan ovan kan göras hur lång som helst. Det speglar också vad som redan sker i moderna industrialiserade samhällen. Servicesektorn(i vidaste mening) blir allt större, inte för att en glupsk stat ordnar det så, utan därför att människan konsumerar allt mer offentlig och privat service, som det nästan aldrig går att göra vettiga vinstkalkyler på.
Det är utifrån svaret på frågan hur samhället som vi vill skapa ska se ut som Saabs framtid blir intressant. Hur kan all den kunskap och mänskligt kapital som företaget besitter användas till att bygga produkter som svarar mot våra behov?
Svarar vi att det är de som äger kapitalet som utifrån egenintresset ska bestämma vad som ska produceras då är det bara att acceptera Saabs nedläggning med en axelryckning-”det går med förlust”. Ser vi vår industripark som ett gemensamt arv som ska tjäna hela samhällets behov, då knyter man näven och säger ifrån.
Åt helvete med vinstkalkylerna-leve behovskalkylerna.
Okej.
Fast jag är inte riktigt nöjd med svaret. På ett rent allmänt plan är det lätt att hålla med (för mig i alla fall). Det är inte rimligt att kapitalägares vinstintresse skall bestämma vad som produceras i ett samhälle. Behov ska styra. Det är socialistiska sanningar jag hört många gånger. Och håller med.
Och ändå räcker det inte.
Jag vet att jag förlorar varje arbetskamrats öra när jag halkar in på:
”En socialisering av Saab kan däremot inte ses som en isolerad händelse. Det kan bara bli en lyckad historia om det ingår i ett helt program för bygget av ett nytt och alternativt ekonomiskt system som just sätter de sociala behoven i förarsätet.”
SAABs framtid blir ju alls inte bara intressant utifrån ”svaret på frågan hur samhället som vi vill skapa ska se ut”. Det är intressant här och nu därför att tiotusentals människor riskerar att drabbas. Därför att det behövs hållbara svar och en hållbar argumentation IDAG.
Det saknas en brygga i argumentationen mellan idag och ”ett annat samhälle”. En i människors ögon trovärdig handlingslinje.
Och faktiskt. Daghem, skolor och sjukhus existerar ju redan idag utan att de, åtminstone i offentlig regi, är ”lönsamma”.
Så SAAB ska bli en del av den offentliga sektorn. Gott så.
Men offentlig verksamhet är skattefinansierad. Så varifrån ska skattekronorna komma ?
Och vem ska köpa det SAAB producerar?
Ska bilarna, eller vad det nu är, exporteras eller ska det produceras på beställning av delar av den offentliga sektorn?
På något vis måste man argumentera längs en linje som är begriplig för människor idag (även oss socialister). Svara på de frågor som dyker upp i huvuden.
Hur ska det ”behovsproducerade” fördelas? Till vem?
Kanske är hopplösa frågor att försöka svara på. Inte ens socialister är allvetande gudar. Men man måste försöka. Är det något som präglar arbetarklassen så är det en djävulsk realism.
Dessutom förstod jag inte riktigt det där med den privata servicesektorn där det inte går ”att göra vettiga vinstkalkyler på”. Privata serviceföretag tjänar väl pengar eller går under?
För övrigt tror jag att det som kommer att svänga om klasskampspendeln i Sverige är stress och ökad arbetsbelastning i den egna arbetsmiljön. Det som ligger allra närmast.
Kanske.
Rickard,
Nej självfallet är mitt inlägg inte en konkret handlingsplan för Saab idag. Jag har inte fler konkreta förslag än du. Den avgörande orsaken till att det kan bli mycket svårt att rädda jobben (vilket är viktigast för de anställda) beror naturligtvis på det nästan obefintliga motståndet mot lösningar som drabbar arbetarna. Både SAP och LO har hittills inte gjort ett enda försök att mobilisera till motstånd. De var för försäljningen av Saab till GM då det begav sig och nu har de inget att säga. Hade exempelvis nedläggningen skett i Frankrike hade det funnits en verklig chans att mobilisera bakom kravet ”inga avsked”. Men eftersom de anställda själva inte verkar se någon möjlig utväg på kort sikt blir det säkert svårt att kämpa för ”inga avsked” även om jag tror att det är det enda ”realistiska” kravet som kan rädda de anställda från att behöva ställa in sig i arbetslöshetskön. Alla andra fackliga ”lösningar” blir ju bara en fråga om hur de anställda ska ”stödjas” och hjälpas att få nya jobb. LO har inga intentioner att försöka arbeta fram en social plan för Saabs framtid.
Kort bara om ”vinstkalkyler”. Ett bolag som är privat och som säljer exempelvis ”städning” kan naturligtvis beräkna sina vinster och förluster. Men min idé var att tillfredställande av sociala behov som utbildning, vård, kultur, fritidsaktiviteter och annat som människorna ”konsumerar” i allt större utsträckning inte går att bedömas utifrån ”vinstprinciper”.