Barack Obamas budget; liten skuta på stormigt hav.
Det gick inte mer än ett par dagar innan optimismen som Barack Obama ville sprida med sin budget sjönk ihop till 
djup pessimism. Det amerikanska handelsministeriets reviderade siffror för bruttonationalproduktens utveckling sista kvartalet 2008 lamslog finanspressen. Den hittills publicerade nedgången på 3,8 procent fick revideras om till minus 6,2 procent, den snabbaste nedgången över ett kvartal sedan den djupa recessionen i USA 1982.
Den stora frågan som de reviderade siffrorna reser är om USA och även resten av världsekonomin kan undvika att falla ned i en djupare recession än någonsin under efterkrigstiden. Eller för att vara mer direkt- blir det depression?
Det finns ingen « vetenskaplig » definition av en depression. En recession sägs råda när BNP minskar tre kvartal i rad. En depression är i så fall en kris som drar ut längre i tiden och som har mycket större effekter på hushållens inkomster och sysselsättning. Det ser allt mer ut som det är vad som väntar oss. Det råder egentligen redan depression i vissa sektorer av ekonomin , som finanssektorn, byggbranschen och bilbranschen. När den japanska exporten faller med 46 procent på ett kvartal och den amerikanska exporten med 26 procent samma kvartal då handlar det inte längre om en av dessa traditionella och tätt återkommande recessioner som få ens märker av.
I sin budget kalkylerar Barack Obama med att tillväxten i den amerikanska ekonomin redan är tillbaka år 2010 och då når plus 3,2 procent. Allt talar för att det är rent och skärt önsketänkande. Förhoppningen är att stödet till bankerna och bilindustrin tillsammans med den lagda budgetens utlägg för energi, undervisning och sjukvård ska få fart på de ekonomiska hjulen igen.
Men den keynesianska stimulanspolitik som Barack Obama sätter sitt hopp till är troligen dömd att misslyckas. Stödpaketen kan kanske hindra att en katastrofal depression utvecklas, vilket i sig inte är så illa, men inte bli de lokomotiv som världsekonomin behöver för att få upp farten igen. För den aktuella stimulanspolitiken krockar med en stenhård verklighet som kallas överproduktionskris. I den verkliga ekonomin finns det inga lokomotiv redo för avgång. Det lyser « inställd » eller « försenad » på anslagstavlan.
Hushållen i både USA och Europa skär i sin konsumtion som aldrig förr. Speciellt i USA där deras konsumtion utgör 70 procent av BNP är det nästan omöjligt att vända nedgången utan en uppgång i hushållens konsumtion. I Kina, Tyskland, Japan och Sydkorea, där investeringarnas andel av BNP är mycket större kan nedgången stoppas om nyinvesteringarna tar fart. Men i vilken sektor ? Vem vill investera i nya bilfabriker ? Det finns redan en överkapacitet på 20 miljoner bilar i branschen. Det andra potientellt tunga lokomotivet, byggbranschen, verkar inte heller kunna få upp ångan. I USA finns det redan flera miljoner tomma hus utan köpare. Varför bygga fler inom överskådlig framtid ? I Spanien och Storbritannien är krisen i byggbranschen ännu mer katastrofal än hos Uncle Sam. Just nu verkar inte heller kommunikationssektorn kunna dra lasset. Datorer och mobiltelefoner i all ära men de väger ändå ganska lätt i den samlade världsekonomin så det blir svårt att chatta och sms:a oss ur krisen. Inte heller Kina kan spela någon roll i krisbekämpningen. Inte positiv i alla fall. Den extremt snabba nedgången i Kinas export det senaste kvartalet och det faktum att tusentals företag i de södra industridistrikten redan stängt sina portar och avskedat över 20 miljoner arbetare pekar snarare mot en kommande djup ekonomisk och politisk kris i Mittens rike.
I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,DN4,SVD3,ETC,SDS,
Det ska vi fira: Det här är den 400e texten på vår blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Budget, Obama, EU, Depression, Kina, Japan, Recession, Bilindustri
”Men den keynesianska stimulanspolitik som Barack Obama sätter sitt hopp till är troligen dömd att misslyckas. ”
Ursäkta att jag är näsvis, men Keynesianism är alltid dömd att misslyckas. Vad som är värre är att den tenderar att göra recessioner till djupa depressioner, så vi kan nog räkna med åtminstone ett decennium innan ekonomin återhämtar sig om USA fortsätter i denna takt (förhoppningsvis följer Europa inte med)
Snabbaste vägen ur krisen tror jag lyder
1 ) Låt dåliga banker gå i konkurs
2 ) Låt dåliga bilföretag gå i konkurs
3 ) Låt husprisen falla till hälften
4 ) Låt folk konsumera det de har råd med, och sluta ge riksbanks-subventionerade lån till konsumtion (för vem skulle i ärlighetens namn frivilligt låna ut sina egna pengar för 1% årligt ränta???)
Känns tryggt att veta att tåget är påväg i rakt motsatt riktning, borde ge en ganska fin utsikt på vägen ned ….
//hpx
Ja, det är verkligen inte lätt att åtgärda krisen i dessa tider. I 20 år har nyliberalismen svept över världen och kraftigt begränsat staternas förmåga att agera på marknaden så de stimulansåtgärder de försöker sig på blir mycket mer ineffektiva.
Det vägledande egenintresset som liberaler anser garanterar att alla agerar på ett vettigt och ansvarsfullt sätt är bara en tankekonstruktion hos liberala akademiker. För verklighetens egenintresse är det kortsiktiga egenintresset och att vräka pengar över dessa är förmodligen helt bortkastat. De skiter nämligen om samhällsekonomin går under, för trots att de hade varit gynnade av en fungerande ekonomi på lång sikt så handlar det först och främst att rädda det egna baconer kosta samhällsekonomin vad det vill. Skapa massarbetslöshet som ytterligare underminerar ekonomin, dra undan dina investeringar på börsen och slå undan bena på många potentiellt livskraftiga verksamheter. Nästa steg lär bli att ställa krav på resandet av handelshinder för att verkligen få in ett hat-trick.
Nej, det har varit allmänt känt länge att detta system inte på något sätt stabiliserar sig självt, det har haft över 100 år på sig och det envisas med att svänga från den ena extremen till den andra. De liberala teorierna bortser helt från kapitalisten faktiska beteende och förutsätter optimalt beteende i varje beslut, det är inte seriöst att bygga en teori på det viset.
Till HPX,
Du verkar läsa historien upp och ned. Det finns en enda längre period i kapitalismens historia med stadig tillväxt, ökad levnadsstandard och låg arbetslödhet och det är efterkrigstiden fram till mitten av 70-talet. Då drev alla industriländers regeringar en keynesiansk konjunkturpolitik. Varifrån du får att den ”tenderar att göra recessioner till djupa depressioner” är jag nog inte ensam om att fråga. Enligt all ekonomisk litteratur har det i den moderna historien, efter kriget 1914-1918 varit en enda depression, en verkligt djup sådan, nämligen 30-talskrisen.
Nu menar jag och många andra att den långa expansiva perioden efter andra världskriget inte var en direkt frukt av keynsiansk politik. Men den keynesianska politik som fördes förhindrade åtminstone inte expansionen.
De fyra recept som du radar upp är nästan identiska med de som president Herbert Hoover följde efter börskraschen 1929 och som drev världsekonomin in i den värsta kris som kapitalismen någonsin upplevt. Den nyliberala politik som förts de senaste 25 åren har nu på nytt lett världsekonomin in i en djup recession som kanske går över i depression.