Återkomsten…

Våren är nyckfull som vinden. Ibland blir saven till is.

Men ljuset och värmen är obändiga. Vårens återkomst, när naturen blir nyförälskad, är för mig som de första dagarna av barndomens evigt långa sommarlov.

I år väntade jag dessutom på att mitt bredband skulle komma tillbaka. Tjällossningen hade knäckt den tunna glasfiberkabeln i sin brandgula plastslang. På håll har några vänner uppe i Umeå muttrat något om att de minsann aldrig har den typen av problem med sina bredband – trots en farlig massa tjäle. Men grundfelet hos oss var grundarbetet. När fibrerna blåstes in i slangen förra hösten hade denna först fått ligga helt öppen i kabeltrumman, trots ihärdiga regn. Glasfibrerna är starka på längden, men är sköra just som glas om de bryts på tvären. Nu blev de inneslutna i vatten – som med årets förhållandevis hårda vinter blev till is. Slangen expanderade och bockades av tjälen – för att sedan plattas till av tunga traktortransporter.

Men både våren och bredbandet dröjde med sin återkomst. Flera gånger var grävskoparna ute och provgrävde några hål. Men tjälen låg fast. Allt försvårades också av att vi bara är två hushåll som använder kabeln. Samtidigt som motparten här som på alla andra områden har delat upp sig i flera olika bolag. En nätoperatör. En kabelägare och till sist en installationsfirma. Var och en med telefonsvarare. Ni vet: ”Slå 1, slå 2, slå 3”. De olika levande människor som till sist svarar hänvisar sen till varandra.

En del av de glasfibrer som tryckts sönder av tjälen. Fantastiskt att man kan

”kika på hela världen” med några fibrer som inte är större än sytråd.

Bara det fungerar…

När tofsvipan tjöt på natten, tänkte jag att den kunde vara med i min första blogg efter avbrottet. Sak samma när koltrastarna åter började att kratsa runt i löven. Sen kom mina flöjtande starar. Vårt gamla båtmanstorp ligger i fantastiska fågelmarker och dag efter dag kom nya både stryk- och flyttfåglar tillbaka. Men inte bredbandet. Viggarna kom. Ute på åkern hävdade tranorna revir mot gässen, som gjorde utfall mot sångsvanarna. Över deras bittra fejder seglade hägrarna rofyllt och spanade efter en egen matplats. Duv- och kärrhökarna kom tillbaka och ifrågasatte korparnas dominans. Ormvråkarna kom söderifrån och intog sina gamla furor. Då och då såg vi en av Risvedens fiskgjusar uppe i skyn. I snåren kurade fasanhönorna – i skymundan både för rovfåglarna och den gamla rävhonan.

Men inte ens när sädesärlan trippade in på gårdsplan var jobbet med fiberkabeln klart. Nu när det kvittrade, pep, gurglade, skrek, gnisslade, kraxade, skrällde, flöjtade, kvirrade och visslade överallt. Nu i kvällsmörkret när fladdermössen for runt med sina knyck och den första svalan redan hade pilat runt lagårn.

Först i dagarna har jag fått kontakt med verkligheten – eller lämnat verkligheten. Först nu när våren stormar in med full kraft från väst kunde kabelgubbarna trycka ut både smältvattnet och alla trasiga fibrer. Jag får glädjas åt att vi fortfarande väntar på flugsnapparna och framförallt på tornsvalorna som inte viner förbi husknuten före den 19-21 maj när lövsprickningen är inne i sin mest hänförande klorofyllextas. Det finns alltså kvar ännu några återkomster att ta med i kommande bloggar…

I tre veckor fick brevlådan parkeras på en trädgårdsstol.

”Bra med en egen sittplats”,  tyckte Benny.

Nu kommer en olycka sällan ensam. Några dagar efter kabelbrottet fann jag och en granne våra brevlådor omkullvräkta. Hans låda var krossad och min stolpe hade rönt samma öde. En bil från City Mail hade kört ner alltihop.

Dessutom gäller samma förhållanden med ”snigelposten” som de för bredbanden. Här är det privata lösningar som härskar. Trots att alla diskuterar faran med våra koldioxidutsläpp är det fritt fram för olika företag att mil efter mil distribuera post och andra försändelser med helt skilda transporter. Tidigt om morgonen rullar Göteborgspostens tidningsbud fram på vägarna. Därefter kommer lantbrevbäraren med sin gula lilla postbil. Sen City Mail med en del räkningar. En gång i veckan körs vår reklamfinansierade lokaltidning ut med en egen transport. Titt som tätt – och allt oftare – kommer det dessutom ut stora lastbilar med små paket som beställts via nätet. Det hela är lika stolligt som de långa rader med konkurrerande mobilmaster som fylkar sig på bergstopparna runt om i Sverige. Ofta med tre energikrävande anläggningar på varje plats. En utbyggnad som skedde under Göran Perssons styre med Miljöpartiets och Vänsterpartiets goda vilja…

City Mail gav dessutom först blanka f-n i våra brevlådor. Efter påstötning hände ingenting. Efter nya påstötningar kom det ursäkter men inga åtgärder. I väntan på en ny stolpe fick vi parkera vår brevlåda på en trädgårdsstol. ”Bra med egen sittplats”, sa bloggkompisen Benny som brukar se på Timrås förlustmatcher när han är hemma och hälsar på sin gamla mamma. Men det innebar att vi ibland hittade både tidning och post i blötsnön bredvid stolen. Vi har en kilometer till brevlådan så det var omöjligt att passa alla bud. Det tog tre veckor innan City Mail fick upp en ny stolpe och då var det mer en pinne som likt en lös mjölktand stod och vickade en halvmeter från vägen. Vi fick flytta på den magra stolpen och göra om jobbet själva. Med förbannelser över alla privata lösningar på läpparna…

Olyckorna fortsatte. Med slocknat nät och nerkörd brevlåda kändes det nästan naturligt när telefonförbindelsen bröts. Framförallt som häftigt snöglop gjorde att parabolen till TV:n också gav upp en stund. Men det visade sig att någon ”kört av vår telefonledning på station”. Så telefonen kom i gång före både sädesärlan och bredbandet…

Nåväl återkomsten är här. Våren stormar in. Bredbandet är på plats och bloggen ska komma i gång med sin vanliga andhämtning.

Tidig vår är svärsonen Christer

och jag ute och hamlar gårdens gamla lönnar…

Samma ihärdiga nattfrost som höll kvar tjälen

i jorden fick lönnarnas sav att bli till is…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, privatiseringar, bloggar.media, posten, fåglar, miljö,