Deras kris – vår arbetslöshet

Krisen slår hårt och obönhörligt. Men den delar bara ut slag i en riktning- mot de som är tvugna att sälja sin arbetskraft för att tjäna sitt levebröd. Den arbetslöshet som drabbar de arbetande sliter sönder många liv – både socialt och ekonomiskt.

Bankers och riskfonders giriga rännande efter allt större profiter att dela ut till kapitalägare har kört den kapitalistiska ekonomin i botten och orsakat den djupaste krisen sedan trettiotalet. Ändå är det inte riskkapitalisterna och bankirerna som får betala för krisens katastrofala följder i samhället.Media rapporterar att de redan siktat in sig på fina bonusar till slutet av året. Nog för gåslever och Gula Änkan i kubik.

Räkningen hamnar i stället på de arbetandes bord och bland dem är det de svagaste som får ta de flesta och de hårdaste smällarna. Den arbetande befolkningen drabbas i dubbel bemärkelse av krisen. Först förväntas de under tystnad ställa upp med skattepengar för att rädda kapitalisterna ur den dynga de grävt ned sig i. För det andra är det de med tunna lönekuvert som först avtackas och slängs ut i arbetslöshet som om de vore skyldiga för företagens och bankernas vinstras.

Arbetslösheten är och har alltid varit en plåga för arbetarrörelsen. Kapitalismens periodiska kriser kastar ut miljontals människor i allt från ren misär till hotande skuldsättning. Bara tack vare ännu existerande sociala försäkringar hamnar inte arbetare i den industrialiserade världen i samma sociala misär som ofta drabbar arbetslösa i så kallade utvecklingsländer. För det andra är arbetslösheten ett stort hinder i arbetarrörelsens kamp för bättre löner och arbetsförhållanden och till sist demoraliserar den ofta de som drabbas och styr dem in i social isolering.

Att vi verkligen står mitt i den värsta krisen på åttio år bekräftas nu också av OECD som publicerat statistik över arbetslösheten vilken visar att 25 miljoner jobb förvinner 2007 till 2010. Det innebär en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent i OECD-länderna, det vill säga den industrialiserade världen.

Tabellen nedan visar OECDs siffror för enskilda länder och i totalt.

Region/land	Februari 2008	Februari 2009
Totalt OECD	4,6%	7,0%
EU(27)	6,4%	7,5%
Frankrike	7,2%	8,2%
Tyskland	7,2%	7,2%
Japan	3,8%	4,1%
Storbritannien	4,7%	6,2%
USA	4,6%	7,7%
Sverige*	6,3%	8,3%

Källa OECD och SCB : * gäller mars 2008-2009

Bakom dessa till synes modesta förändringar ligger stora arbetslöshetstal. Den internationella mätmetod som används är ILOs , som innebär att man under en period frågor ett bestämt antal utvalda om de arbetat minst en timme under veckan som gick. Det gör att exempelvis ungdomar som arbetar extra ett par timmar i veckan räknas som anställda. I USA är det mycket vanligt att studenter fyller kassar i varuhusen på lördagarna.

OECDs publicerade siffror visar att den snabbaste försämringen på arbetsmarknaden sker i de anglosaxiska länderna där thatcherismens nedmontering av de sociala skyddsnäten gått längst. Värst drabbade är ungdomarna. I flera OECD-länder är det inte ovanligt med en arbetslöshet på över 25 procent bland ungdomar i gruppen 16-24 år. SCBs senaste rapport om arbetslösheten bland ungdomar visar samma trend för Sverige. Bland ungdomar i åldrarna 15-19 är över 70 procent heltidsstuderande , medan i gruppen 20-24 är det bara 25 procent som studerar heltid. Det blir inte mindre än 80 000 arbetslösa i gruppen 16-24 år. Vilket enormt slöseri med unga människors liv.

Spanien bekräftar regeln att där skyddet på arbetsmarknaden är sämst slår arbetslösheten snabbare och djupare. Av olika anledningar är antalet arbetare med korttidskontrakt utan anställningsskydd mycket högt i Spanien, närmare bestämt en av tre. Sedan den enorma spekulationsbubblan på den spanska bostadsmarknaden exploderade exploderar också arbetslösheten. Från mitten av 2007 till mars 2009 avskedads i genomsnitt  8 000 arbetare per dag. Det blir 1, 8 miljoner avsked som fört upp arbetslösheten från 7,9% 2007 till 17,3% i mars 2009. Lyckligtvis har de med fast anställning ett bra skydd tack vare de spanska fackföreningarnas hårda kamp efter francodiktaturens fall.

I Frankrike är Nicolas Sarkozys program att « arbeta mer för att tjäna mer » en katastrof för arbetarklassen. Programmet attackerade 35-timmarsveckan genom att befria företagarna från vissa sociala avgifter för övertidsarbete. Resultatet är absurt. Samtidigt som antalet arbetade övertidstimmar stiger ökar arbetslösheten kraftigt. Tjäna mer blir tjäna mindre , eller inget alls, för allt fler. På ett år har antalet övertidstimmar ökat med 44 miljoner timmar. Det svarar mot 90 000 fulltidsjobb. Under samma period avskedades 115 000 arbetare. Utan Sarkozys attack mot 35-timmarsveckan hade nästan alla haft sina jobb kvar.

I Storbritannien betalar nu arbetarrörelsen dyrt för Blairs « tredje väg » som inte var något annat än lunk på den boulevard som Margaret Thatcher asfalterade över gruvarbetarnas och andras förlorade fackliga strider. Proppen har gått ur den brittiska industrin och arbetslösheteten närmar sig snabbt 10 procent. Blairs envetna kampanj mot « bidragsberoendet » har skapat ett skydd mot arbetslösheten som är i det närmaste obefintligt. Några månaders ersättning sedan är det socialen som gäller. Det raserade « välfärdssystemet » gjorde att antalet personer som lever i fattigdom ökade med 300 000 personer mellan 2006 och 2008. Labours stolta löfte från 1999 att innan 2010 halvera antalet barn som lever i fattigdom förblir tomt. Nästan 3 miljoner barn lever i fattigdom och siffran har på intet sätt minskat under åren.

En viktig gemensam nämnare för nästan alla OECD-länder är att korttidskontrakt och deltid starkt underlättar för företagen att snabbt avskeda i takt med konjunkturen. Varför investera i långsiktig och permanent utbildning av personalen om man kan göra sig av med den utan några större kostnader ?

Skrattar bäst som skrattar sist?

Den globala recessionen tog först fart i USA och det är där som konsekvenserna för den arbetande befolkningen hittills varit mest dramatiska. Varje månad misster i genomsnitt en halv miljon sina arbeten. I april var det 539 000 som avskedades varmed den officiella arbetslösheten nådde 8,9 procent. Jämfört med andra recessioner i USA under efterkrigstiden stiger arbetslösheten mycket snabbare i den pågående krisen. Sedan december 2007, alltså femton månader in i recessionen, har 5,1 miljoner jobb försvunnit. Bara för att hålla en konstant sysselsättningsgrad måste den amerikanska ekonomin skapa 127 000 jobb i månaden. Sedan december 2007 borde antalet jobb därför ha ökat med 1,9 miljoner . Tillsammans med de 5,1 miljoner som i stället förlorat sina jobb innebär det att 7,1 miljoner nya jobb måste skapas innan sysselsättningsgraden kommer upp i den nivå som rådde innan recessionens start.

Tabellen här under visar att den officiella arbetslösheten på 8,7 procent måste kompletteras med de som tvingats till deltid och de som hoppat av från arbetsmarknaden därför att de anser det hopplöst att söka ett jobb.

Arbetslöshet i USA	December 2007 (i milj.)	Mars 2009 (i milj.)
Undersysselsatta totalt	13,498	24,368
Arbetslösa	7,541	13,161
Påtvingad deltid	4,638	9,049
Hoppat av arbetsm.	1,319	2,158
Undesysselsatta i %	8,7 %	15,6%

Även om vissa ekonomers förhoppningar att krisen nu nått botten infriar sig innebär det inte att antalet arbetslösa kommer att börja minska. Erfarenheter från alla tidigare recessioner visar att den tvärtemot fortsätter att öka långt in i en uppgångsfas.

–Jobbless recovery, kallar jänkarna det. Med strax över 24 miljoner undersysselsatta är det en av sex amerikaner i arbetsför ålder som saknar full sysselsättning. Den amerikanska mardrömmen är ett faktum.

Den brutala kris som nu drabbar tiotals miljoner arbetande och fattiga visar på den traditionella reformistiska arbetarrörelsens alltmer snäva manöverutrymme. Brown, Royal, Sahlin och andra kan lindra men inte hindra kapitalismens slag mot de arbetande. Men deras recept liknar allt mer en uppmaning till att sitta still i båten i hopp om att stormen ska bedarra. Eller för svensk del- att sluta borgfred medan avskeden haglar över arbetarklassen.

I media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,SVD5,SSD1,Focus,SSD2,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, OECD, USA, Frankrike, UK, Sverige