«Please don’t shoot the piano player.

He is doing his best.»

Scanias metallare godtog i går, i en medlemsomröstning, en lönesänkning på 10 procent i utbyte mot fyradagarsvecka samt att företagets drar tillbaka sitt storvarsel. Samma ställningstagande kom i dag från klubbarna i Oskarshamn och på Ferroform i Luleå. Många fackligt aktiva känner sig säkert besvikna på de lokala klubbarna och utgången av deras medlemsomröstningar. En besvikelse som lätt kan bli till tungsinne när vi samtidigt läser att Sven Otto Littorin håller en moralpredikan om hur lätt det är för alla att betala a-kassan. Samt att Sverige har en av världens bästa a-kassor…

– Det känns tungt. Hotet har påverkat valresultatet, men det visar sig att vi inte var helt fel ute när vi sa nej till krisavtalet, säger viceordförande i IF Metalls klubbstyrelse.

Mikael Larsson är kontaktombud på axelmonteringen. Han är motståndare till krisavtal. Nu suckar han och säger: – Vi får respektera det här och gå vidare. Det är det enda vi kan göra.

Besvikelsen – och ilskan – ska riktas mot Stefan Löfven och IF Metalls inre krets av ”kuppgeneraler”. I det Vilda Västern där lukten av svett, koskit, tobak och krutrök hängde tungt i saloonerna fanns det ofta en skylt ovanför ragtimepianot: ”Skjut inte på pianisten – han gör så gott han kan”. Tanken var att den som skulle göra upp med en bov, en skyldig, skulle se till att träffa rätt och inte ha den stackars pianisten med i blickfånget.

I Södertälje har klubben gjort så gott den kan. Den stora skurken i staden när man nu tillverkar tunga lastvagnar i stället för kringlor är naturligtvis de tyska ägarna, kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piech, som i åratal försökt köra ifrån varandra, men nu har beslutat att köra ihop med Porsche/Wolkswagen i ett enda bolag. De har med hjälp av Investors gamle brutale vd Leif Östling ( som följde med i köpet av wallenbergarnas sista stora fordonsinnehav ) först kapat 2 000 visstidsanställda från möjligheten till vidare anställning. Sedan har bolaget njutit frukterna både av det dåliga löneläget för de svenska metallarna och kronans devalvering. Dessutom serverades de sedan till sin stora glädje Stefan Löfvens och IF Metalls krisavtal. En uppgörelse med Teknikföretagen och andra arbetsköpare som piskades igenom natten till den 2:e mars i år. Bara en inre krets i Metalls ledning deltog i kuppen. Man struntade i stadgarna och gav katten i kalla in avtalsrådet. Dess medlemmar blev inte ens informerade i förväg. Ja, inte ens LO:s andra förbund kontaktades.

Kuppen var ett nationellt ramavtal som gav lokala klubbar en möjlighet att göra upp om minskad arbetstid/intern utbildning i utbyte mot minskad lön. Ändå hade Stefan Löfven själv, bara några månader tidigare, hävdat raka motsatsen i en intervju med Dagens Industri:

”Lönesänkningar skapar en ond spiral nedåt. …Ingen arbetsgivare kan lova sysselsättning i utbyte mot lönesänkningar eller frysta löner. …Risken är att det först blir lägre lön, sedan blir man av med jobbet och då får man mindre arbetslöshetsersättning. … I den kris vi nu rusar in i behövs kraftfulla åtgärder på en mängd områden. Men dit hör inte kraven på frysta löner eller lönesänkning.”

Löfven fick därför i mars motivera den fackliga blixtkuppen med att det rådde ”ett undantagstillstånd” i svensk ekonomi. Varför medlemmarna därför skulle sättas på undantag, brydde han sig inte ens om att förklara.

Med den här bilden och efterföljande text ger Södertälje Tidning sin version av hur det kan se ut på den lokala arbetsplatsen när Metalls ledning släppt sitt ansvar:

Efter föräldraledigheten sökte Anna jobb hos lastbilsföretaget och jobbar nu sedan ett och ett halvt år tillbaka som montör på chassi. När ryktet för ett par veckor sedan började gå på verkstadsgolvet, att Scania ville sänka arbetstiden och lönen men att facket satte sig emot, blev Anna minst sagt orolig – och arg.
– Det var bara kaos och jag var riktigt upprörd, konstaterar hon.

Med sin korta anställningstid insåg hon att hon skulle vara en av dem som skulle få gå vid ett eventuellt varsel. Något som hade inneburit katastrof för familjen Åklinder.
– Det hade varit både ekonomiskt och psykiskt knäckande, vi har ju precis köpt huset, säger hon.

När beskedet i går kom, att en majoritet av Metalls medlemmar röstat ja till till fyradagarsvecka, drog hon en djup lättnadens suck. Men Anna var själv inte med och bidrog till utfallet.
– Jag är inte med i facket, och det är jag glad över. Tänk att veta att ens eget fack höll på att driva en till arbetslöshet. Dessutom har de bedrivit en propaganda som jag tycker hör hemma på 50-talet, det är ganska skrämmande, tycker jag.

I sak innebär uppgörelsen inte att Scanias ägare tillskansar sig några större fördelar i förhållande till sina konkurrenter. Visserligen skjuts redan intecknade lönehöjningar och utbetalningar av semesterersättningar framåt i tiden. Men samtidigt betalar man hälften av den tid som de anställda inte arbetar. Företagets kostnad per producerat lastbil lär ligga på samma nivå som tidigare. Kanske något mer. I den meningen bryts inte här det klassiska fackliga löftet om att arbetare inte ska konkurrera med varandra genom sänkt lön. Men här knäsätts en princip. Nämligen att de anställda ska betala för kapitalismens kris. När ”marknaden” viker få du betala med sänkt lön. ”Om du sänker din egen lön får din arbetskamrat jobba kvar”, blir budskapet till den enskilde fackmedlemmen. Eftersom människor inte bara består av nationella eller internationella principer utan också är av kött och blod samt dessutom oftast fulla med medkänsla, omtanke och solidaritet med sina kompisar, nära vänner och grannar, blir valet när nog outhärdligt. Röstar jag för att behålla min egen lön. Då mister min bästa vän jobbet och grannen sitt hus. Moroten med lediga fredagar under sommaren och hösten är naturligtvis också lockande.

Det är för att undvika detta vidriga val på den lokala arbetsplatsen som vi har ett nationellt fackligt förbund. Det är förbundets styrelse som ska ”ta skiten”. Det är där ansvaret ska ligga och det är därför IF Metalls ”krisavtal” skapar kris och motsättningar på det lokala planet. För i sista hand kan inte en demokratisk lokal klubbstyrelse neka sina medlemmar att få till stånd en medlemsomröstning i frågan.

IF Metalls krisavtal innebar att Stefan Löfven och bland andra i förbundstoppen också socialdemokratins främste LO-kandidat i EU-valet, Olle Ludvigsson från Volvos verkstadsklubb i Göteborg, tvådde sina händer inför företagens hot om mer massuppsägningar. De flyttade ut ansvaret till de lokala klubbarna. ”Vi har skrikit oss hesa” om allvaret i den ekonomiska situationen, menade Löfven och skyllde på regeringen. Men sanningen är att man knappt har harklat sig. LO:s miljoner medlemmar har inte i någon verklig mening kallats ut till mostånd. ”Rörelsen” har inte rört sig en millimeter. Allt för att inte skapa problem för  en kommande ”rödgrön regering”. I den fackliga världens salooner är det inte klubben i Södertälje  och dess medlemmar som vi ska ”skjuta på”. Själv blev jag förvånad över att så många som 40 procent röstade nej. Vi komprimerar i stället vår besvikelse till ilska över Metalledningeng kuppavtal och ”siktar mot Löfven och hans kumpaner”…

Detta är ett av skälen till ArbetarInitiativet driver sin kampanj i det svenska EU-valet. – Vi får inte ge oss för arbetsgivarnas attacker med sänkta löner. Det handlar om en ren maktdemonstration där de vill sätta dit oss när de tror vi är svaga, säger Sixten Snell, gruvarbetare vid LKAB i Kiruna och kandidat för ArbetarInitiativet.

Vi arbetare har helt enkelt ingen nytta av företrädare som Olle Ludvigsson nere i EU-parlamentet. Om han inte står på vår sida i Göteborg. Varför skulle han göra det i Bryssel?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Ab Volvo, Scania, Metallavtalet, Olle Ludvigsson, Sixten Snell, LKAB, Arbetarinitiativet

I pressen:DN1,DN2,DN3,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SVD4,ETC,