Högervåg över Europa

”Vi är långt ifrån dränkta”

En högervåg sköljde i går över Europa.

Vi som kämpar mot kapitalismen och för socialistiska idéer blev rejält genomblöta. Men inte sura och långt ifrån dränkta.

I valen till EU-parlamentet brukar de sittande regeringarna ”straffas av sina väljare”. Med i de flesta länder gav väljarna de sittande konservativa regeringarna fortsatt förtroende. Valet är en stor framgång för högerregeringarna i stora medlemsstater som Italien, Frankrike och Tyskland. Med Lettland och Grekland som undantag. Där uttrycktes de breda sociala protester som varit också i en framgång för oppositionspartierna.

Sittande socialdemokratiska regeringar i Spanien och England straffas däremot hårt. Tony Blairs och George Browns New Labour gör ett katastrofval och får bara stöd från lite drygt 15 procent av väljarkåren. Framgångarna för den brittiska högern är symboliska för många länder i Europa där även mer eller mindre rasistiska partier nu rusar framåt. I England är det i röstetal framförallt det djupt nationella och konservativa UIKP (United Kingdom Independent Party) som får stora framgångar. Med sina 13 mandat blir man landets andra parti efter Tories som får 24. New Labour lyckas bara skrapa ihop 10 mandat. För första gången i modern tid tappade man sin ledande position också i Wales. British National Party fick sitt stora nationella genombrott med 2 stolar i Europaparlamentet. I en av dem kommer Andrew Brons att sitta. Han har bakom sig fyrtio års arbete i olika nynazistiska organisationer och var med och grundade det gamla nazianstrukna National Party. I den andra stolen kommer partiets ordförande Nick Griffin att trona ( kanske bara armsvetts avstånd från Le Pen i Frankrike som också kom in ). Griffin drog naturligtvis i gång så fort valresultatet blev klart:

” Labour får betala priset för att man förvandlat landet till en slum härjad av kriminalitet där industrin nu är borta. Vi ska bygga vidare på denna framgång och växa snabbt. På många ställen kommer vi i de kommande nationella valen, att bli stora utmanare.”

Medlemmar i BNP demonstrerar utanför Caen i Frankrike

Den europeiska antikapitalistiska rörelse där det svenska ArbetarInitiativet varit en del har kanske inte lyckats att sätta sitt namn tillräckligt tydligt på alla kartor där man verkat. Men rörelsen har nått en del första framgångar. I Portugal är det en riktig ”valseger” och där ökar ”Vänsterblocket” till 11.3 procent och får tre mandat. I Grekland vinner koalitionen SYRIZA ett mandat. På Irland får Socialist Party (Rättvisepartiets systerorganisation) 2.76 procent och en av dess ledare Joe Higgins tar ett mandat. Franska NPA, som trots att man bara har fyra månader som parti bakom sig, har varit huvudkraften i denna gemensamma europeiska process, nådde inte ett jublande, men väl ett mycket bra valresultat, med nära 5 procent. Att resultatet inte nådde riktigt fram till de något bättre röstsiffror som vi hade hoppats på gör att det kanske än en gång är värt att påpeka att det inte direkt går att ta för givet att de mer spektakulära franska kampformerna alltid också i sig skulle innebära politisk klarhet. Men att nära en miljon franska väljare lagt sin röst för ett parti som tveklöst förklarat att det vill bryta med kapitalism, imperialism och EU:s alla institutioner är ändå givetvis ett rejält kliv framåt. I Danmark gick det smygrasistiska Dansk Folkeparti kraftigt framåt. Men trevligt nog gick det också bra för Folkebevegelsen mod EU som haft stöd från danska antikapitalister. Själv blev jag hemskt glad över att dess första namn, Sören Söndergaard, som är en gammal vän och senior i Fjärde Internationalen, nu bärgade ett klart mandat!

Sören Söndergaard

I Sverige ser vi med att hastigt bokslut att:

Piratpartiet efterträder Junilistan. Skillnaden dem emellan är en komplex historia, men att piratledaren själv, Rick Falkvinge, hissat ultraliberalismens flagg och nu låter den fladdra bredvid Jolly Roger, visar i vart fall att röstprotesten inte kommer att tolkas i vänstertermer.

Vänsterpartiet tappar stort och att Miljöpartiet samtidigt gör stora framsteg. Låt vara att det inte handlar om en enkel överströmning av väljare. En del av Vänsterpartiets framgångar förra gången det begav sig var säkert också ett resultat av att Jonas Sjöstedt då var en mycket skarp och skicklig toppkandidat. Att han inte är med i år förklarar en del av nedgången. Men summan av det hela när det gäller väljarnas sympatier är naturligtvis ett markant skifte åt höger. Miljöpartiet är, som på så många andra ställen i Europa, i färd med att etablera sig som den borgerliga liberalismens nya politiska profil. Enligt SVT:s valundersökning är man största parti bland unga väljare. Vilket bara understryker att dessa saknar alla referenser till arbetarrörelsens gamla ideologier. Resultatet för den kampanj som jag själv varit med i, ArbetarInitiativet, är inte klart, men kommer ändå att bli marginellt och bara räknas i några tusen röster. Det är ingen stor besvikelse. Kampanjen var ett sätt att också lyssna på hur många som är intresserade av socialistiska idéer och vi hamnade inte ens på medias mer skuggiga sidor utan i ett fullständigt medialt nattmörker med en kompakt bojkott från alla håll. Begreppet ”Public Service” gäller i Sverige definitivt inte allmänna val. Ett förhållande som naturligtvis inte vare sig förklarar eller bortförklarar valresultatet av en, efter våra förutsättningar mycket lyckad kampanj, utan bara bekräftar att det ännu bara är individer och små grupper av människor som ser ett verkligt uppbrott från kapitalismen som en politisk möjlighet.

Socialdemokraterna gör ännu ett katastrofval. Trots den största ekonomiska krisen på 70 år, samtidigt som vi har en borgerlig regering ledd av moderater, upprepar (s) i stort sett sitt katastrofval från 2004. Att bara bli fjärde parti i Stockholms kommun, med endast 15.1 procent av rösterna, samtidigt som Miljöpartiet ökar med hela 9 procent och lyckas med att håva hem 16.7 procent är i sak förnedrande och ett svart järtecken för nästa års riksdagsval. Det enda (s) hurrar för är att moderaterna också gjort en lika dålig kampanj som 2004. Men de glömmer då att de ”nya” moderaterna nu är äldre och har flagnat lite, samtidigt som de haft nackdelen av att sitta med regeringsansvaret mitt under den djupa ekonomiska krisen. I Göteborg, där fordonsindustrins kris är en allt överskuggande fråga, har (s) till och med gått något tillbaka och är nu jämnstarka med moderaterna. Valresultatet på blott lite mer än 20 procent är bedrövligt och det ”fackliga dragplåstret” från Volvo Verkstadsklubb, Olle Ludvigsson, tycks snarast ha varit ett sänke.

Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Till skillnad från sina broderpartier i Europa har man inte lyckats surfa på någon våg av rädsla för islam eller att Turkiets 70 miljoner innevånare skulle storma in på svensk arbetsmarknad. Partiet saknar dessutom personligheter. Piratpartiet har haft det goda med sig att SD i detta val trängts bort från den mediala scenen. Men ändå mer än fördubblar man sitt röstetal och kan säkert gå in i mål vid det kommande riksdagsvalet.

Både när det gäller Europa i stort och när det gäller valet i Sverige finns det en del vänstermänniskor som försöker trösta sig med att säga att alla de som valde sofflocket gjorde det av politiska skäl. Det skulle inte handla om valskolk utan om en bojkott. Det gamla stalinistiska partiet Kommunistiska Partiet tycks exempelvis nästan vilja räkna alla valskolkare som röster för det egna partiet. En tro som jag tycker är närmast bisarr. Visst. Det låga antalet röster speglar ett djupt ointresse och ofta en djup misstro mot EU och dess institutioner. Inte minst i Frankrike där både högern och socialdemokraterna svek den stora majoritet som röstade nej i folkomröstningen om en ny EU-konstitution. EU-regimen har en mycket liten legitimitet. Men oviljan att rösta speglar inte en medveten handling. En bojkottlinje. Snarast en uppgivenhet där man inte funderar över gemensamma politiska lösningar utan i stället rycker på axeln och försöker klara sig själv och sina närmaste så gott det går. Man accepterar ”marknaden” som den är och försöker sälja sig själv så dyrt som möjligt. Här kan jag göra ett inpass från tidningen Internationalens senaste ledare:

För en del vänsterkrafter är denna reaktion inte bara begriplig utan också eftersträvansvärd. Paroller om att ”bojkotta EU-valet” kan tyckas väldigt framgångsrika eftersom de ligger i linje med det redan existerande ointresset eller passiviteten. Om EU-projektet därmed skulle förlora sin legitimitet och skrumpna ihop likt en uttorkad frukt vore allt gott och väl. Men verkligheten är ju att den lilla europeiska eliten kör på som om inget har hänt, struntar i folkomröstningar, genomdriver lagar och tolkningar som försvagar sociala och fackliga rättigheter, ökar kapitalets frihet, förstärker militär och polisiär uppbyggnad, övervakning och centralstyre, elitiserar utbildning, kommersialiserar kulturlivet…

Att de som drabbas av krisen, arbetslösheten och maktlösheten lämnar fältet fritt för de ekonomiska och politiska makthavarna i institutioner som EU kommer inte att göra dessa eliter mer hänsynsfulla eller försiktiga. Tvärtom utvecklas ett högst normalt förhållande i klassamhällets historia. Samhällets välbeställda grupper monopoliserar de politiska institutionerna – medan ”massorna” hålls på betryggande avstånd.

Den som i sin fantasi likställer det dåliga intresset för EU-valet med någon form av ökad klassmedvetenhet tvingas exempelvis att nu för Sveriges del säga att den politiska medvetenheten tagit flera steg tillbaka, eftersom vi här såg betydligt fler röstande. Men misstro är naturligtvis aldrig samma sak som insikt.

Eller varför inte se till valet i Göteborg. Där steg andelen röstande med rekordsiffran 10 procent. På onsdag lär det stanna på 48 procent. Samtidigt är det i Göteborg som Kommunistiska Partiet drivit sin bojkott av EU-valet mest energiskt. Är då det faktiska deltagandet i valet ett fiasko för bojkottlinjen eller inte? Innebär det en genomklappning av analysen eller är det så att klassmedvetenheten tagit ett stort språng tillbaka och att EU:s institutioner därmed blivit mer salongsfähiga? En utveckling som KP inte kunde bromsa helt ensamma på barrikaden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SD1,SD2,AB4,DN3,

Andra bloggare:Proletärbella,Svensson,Berget,Spånbinge,AlliansfrittSverige,RödaMalmö,Trotten,

Loke,Jinge,

9 svar på ”Högervåg över Europa

  1. Pingback: Dagen efter valet | Proletärbella

  2. Pingback: Antikapitalister i Europa - "valseger" i Portugal | Svensson

  3. Bra kommentar och analys som jag helt delar. Ett mycket viktigt förhållande kräver djupare analys. Över större delen av Europa gick gröna partier framåt. Och inte minst i Frankrike (där ju NPA har sin hemvist och fick 4,9%.): Europe Ecologie fick 16,23% och AEI (Alliance Ecologie Independante) 3,63% – dvs tillsammans 20% (!) Och liknande mönster verkar finnas i en mängd andra länder. I Sverige hade Miljöpartiet De Gröna den största andelen av ungdomsväljare (förutom Piratpartiet). Det verkar finnas en attityd inom den socialistiska vänstern att lämna fältet fritt åt borgerliga och småborgerliga gröna rörelser och partier, istället för att ta upp striden med dom och utmana dom om inflytandet bland arbetande och bland ungdomar. Det är bara en demokratisk socialism och ett brott med kapitalismen som kan lösa klimat-, miljö och naturresursproblemen, och inte marknadslösningar och inom-kapitalistiska lösningar. Och det är de arbetande som sitter inne med denna lösning genom sin ställning i produktionen. Dvs det krävs ekologiskt socialistiska röda miljöpartier på alleuropeisk nivå, som förmår ta upp denna strid. Det går inte bara ha ett socialt perspektiv i sitt program, utan absolut nödvändigt är även ett ekologiskt. Och detta måste även uttryckas i partinamn, polltisk profil, princip- och handlingsprogram etc. Det är en lärdom som borde dragits redan i miljörörelsens barndom på 70-talet. Nu är i praktiken miljöfrågorna helt monopoliserade av borgerliga och småborgerliga krafter. Men det är en strid som aldrig är för sen att ta upp. Men det kräver ett frammejslande av en ny strömning inom arbetarrörelsen, dvs en tydlig ekosocialistisk strömning som står på två ben – ett socialistiskt och ett ekologiskt.

  4. Pingback: Tänk nytt, vänstern! « rapport från en spånbinge

  5. Hej Mikael! Överens till hundra procent. I de partier, av de som jag kan överblicka, som ingår i den antikapitalistiska vänstern, finns åtminstone en del grundstenar till detta bygge. Inte minst för det franska NPA. I den svenska debatt som kommer nu i sensommar och höst om förutsättningarna för att bilda ett bredare svenskt ekosocialistiskt parti, kan vi säkert mötas.

  6. Pingback: Stjärnsmäll för EU-projektet | Internationalens ledarsida

  7. Pingback: Styrk den antikapitalistiske EU-modstand! | Svensson

Lämna ett svar