Ska EU

ha en

krigspresident?

Om några veckor kan Sverige ha en president. Överraskande för många. Ett politiskt ”bakhåll”. Men kalla fakta. Det hela är klubbat så snart Fredrik Reinfeldt rott i hamn Lissabonfördraget. ”Vår” president ska inte utses i demokratiska val utan bakom det Europeiska rådets lyckta dörrar. Detta för att den konstitutionella statskupp det är fråga om inte ska sticka för mycket i ögonen på alla softa EU-kritiker. Formellt får därför presidenten bara titeln ”Ordförande”. Men i media används redan titeln president. Där spekuleras vilt om vem som ska bli EU:s förste president och Tony Blair sägs ligga bäst till. Frankrikes högerman Nicolas Sarkozy sägs vara Tonys främste uppbackare. Ett skickligt drag. Med Blair skulle EU få en nyliberal krigspresident – förankrad också i Europas socialdemokratiska partier.

I dagens huvudledare sluter Aftonbladet följdriktigt upp på Sarkozys sida. Tidningen väjer en aning när det gäller Blairs roll i Irakkriget. Men eftersom han är socialdemokrat, har karisma och är en världskändis må detta med Irak vara hänt. Han ses ändå som den bäste kandidaten:

”Tony Blairs ödesdigra misstag gällande Irak gör honom naturligtvis problematisk. Å andra sidan är det viktigt med en socialdemokrat för att balansera kommissionens ordförande José Manuel Barosso. Dessutom är Blair en skicklig politiker.”

Aftonbladet går in i den fålla som Sarkozy hägnat: ”För att få med oss en majoritet ´balanserar´ vi Barosso med en socialdemokrat. Men då tar vi Blair som i sak står för samma politik som portugisen”.

Men vi glömmer inte. Blairs roll i Irakkriget var inget ”misstag”. Vi minns några rader från hans berömda tal ”War on Iraq”:

”Natten till tisdag gav jag order till de brittiska styrkorna att ta del i den militära aktionen mot Irak. I natt är brittiska soldater, män och kvinnor, djupt inbegripna, i luften, på land och till sjöss. Deras uppdrag är att avlägsna Saddam Hussein från makten och avväpna alla Iraks massförstörelsevapen…Vårt engagemang för den tid som kommer efter Saddam kommer att vara totalt. Vi ska hjälpa Irak att gå mot demokrati. Pengarna från Iraks olja ska hamna i en FN-fond så att de hjälper Irak och ingen annan. Vårt åtagande gäller inte bara Irak. President Bush och jag arbetar för fred i Mellanöstern grundat på ett säkert Israel och en livskraftig palestinsk stat.”

Blair var i drängtjänst hos Bush. ”Knähund”, sa den brittiska pressen. Fyra år efter den illegala invasionen avslöjade Sunday Times att Blair i sitt inre kabinett, i största hemlighet, under åtta månader hade arbetat hårt för att få fram en hållbar förevändning för kriget. Medarbetare tvingats att ljuga. ”Bevis” producerades som visade att Saddam hade massförstörelsevapen som över en natt kunde hota Europa. Trovärdigheten för FN:s svenske vapeninspektör Hans Blix skulle raseras. För Blair var det inte fråga om ett misstag.

Både när det gällde bombkriget mot Jugoslavien och invasionen av Afghanistan gläfsade Blair med Bush. Hans mest patetiska insats har sedan varit som Kvartettens specielle Emissari för fred i Mellanöstern. Med speciellt ansvar för att Gaza och Västbanken ska utvecklas ekonomiskt. Bush`s och hans åtagande om ”en livskraftig palestinsk stat” är nog en ett av de mest skenheliga utspel som vi sett. Bägge lät Israel fortsätta med sin ockupation av Västbanken. Bägge har sett mellan fingrarna på hur Israel dag, för dag, år efter år, har ryckt fram med nya bosättningar. Bägge såg de också fromt på hur Israel förvandlade Gaza till ett sönderbombat fängelse.

På hemmafronten, i Storbritannien, har inte heller Blair skördat några segrar. Hans New Labour hade strålglans några år. Det var då Göran Persson brukade svänga sig med att ”han just hade pratat med Tony” och Mona Sahlin blev betagen av hur ”modern och nyskapande” brittiska Labour hade blivit under Blairs vingar. I dag när vi har facit. Då vet vi att Blairs nyliberalism har inneburit en katastrof. Bland annat var det han som storsatsade på den brittiska finansindustrin och dess tygellösa spekulationsgalopp. Han var och han är i högsta grad politisk ansvarig för den djupa ekonomiska kris som vi lever med. I dag är därför hans eget Labour i samma förfall som den brittiska ekonomin.

Här får Blair ”Presidentens frihetsmedalj”…

Aftonbladet menar att resten av världen skulle lyssna till EU om Blair blir vår förste president.

Vilka i världen som ska lyssna och vad de kommer att få höra spelar uppenbart ingen roll.

Därför ska vi inte heller lyssna till Aftonbladet. Tidningens ledarskribent är i fritt fall. Det enda Tony Blair kandiderar för är en plats i en av Haags häkten. I väntan på en krigstribunal.

Den brittiska konservativa, finanstidningen Economist är inne på samma linje som Aftonbladet. Eftersom Angela Merkel redan har ett jobb menar man att:

”Valet står mellan de vanliga europeiska pygméerna eller Tony Blair. Den brittiske förre premiärminstern har sina brister, men han är slagkraftig och har ett namn som är känt utanför Bryssel. Men det som betyder mer är att han skulle trycka på för reformer.”

Vilka reformer tror Aftonbladets ledarskribent att Economist syftar på? Är det inte de som med begriplig svenska borde kallas för kontrareformer? Blair har faktiskt blivit känd bland annat för att han vill bli av med mycket av den arbetsrätt som finns kvar inom EU-området…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonmi, politik, EU, Tony Blair, EU:s president, Aftonbladets ledare, Göran Persson, Bush, Mona Sahlin

I pressen: AB1,SVD1,DN1,SDS1,

Bloggare: Jinge,