Inga löften

om en framtid

för de många…

Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.

Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…

Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.

Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.

Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.

Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?

Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…