.
Vem kan ro utan åror?
.
I dag har Svenska Dagbladets ledarskribent drabbats av insikten att de som inte har någon inkomst knappast har någon nytta av sänkt inkomstskatt. Regeringen har helt rätt ”en arbetslinje”. Men problemet är att man inte kan erbjuda några arbeten…
.
Utan vare sig vind eller åror. Med ett ruttet skrov…
.
Tidningen menar att det skapar problem för den ”lilla valrörelse” som moderaterna nu sparkat i gång inför I maj. Där man ogenerat stjäl arbetarrörelsens gamla paroller och rekvisita. ”I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför”, hävdar man och preciserar detta till ”full sysselsättning” och ”rättvisa på riktigt”.
Den ”lilla valrörelsen” kan uppenbart gå på grund innan seglen ens är satta. 100 000 fler människor har tvingats ut i arbetslöshet sedan Reinfeldts regeringsbildning för snart fyra år sedan. Ungdomsarbetslösheten tornar upp sig och på många orter är snart var tredje människa i åldern 18-24 år utan jobb. Om några år förväntas akademikerarbetslösheten att raka i höjden. Unga människor med lika höga förväntningar som med höga studielån kommer inte att kunna hitta de jobb som de drömt.
Svenska Dagbladet menar att regeringens förväntade vårbudget inte kommer att lösa dilemmat. Den kommer snarast ”att inriktas på att lindra krisens eftersatta grupper, som pensionärer och ensamstående föräldrar”. Det räcker inte som ”en framtidsvision”, menar man nog så riktigt.
Sänkta skatter har uppenbart inte räckt till. Då måste det bli billigare och enklare att anställa folk, menar man. Men pizzerian runt hörnet anställer inte fler pizzabagare bara för att arbetsgivaravgifterna justeras neråt några procent. Bara när folk beställer mer pizzor.
Ingenting talar för att världsekonomin kommer att lägga in högre växlar och för ännu ett decennium ligga i höga farter. Häftiga inbromsningar med tragglig och guppig framfart är det som gäller. Dryga skulder ska betalas. Både av konsumenter, företag och stater. Energibristen och miljöhoten gör att varje ny uppgång får bära en allt större kostnad för energi och råvaror.
Ingen kan segla förutan vind. Ingen kan ro utan åror. Både regeringspartierna och den rödgröna alliansen står i sak handfallna inför den tid som kommer. Vi har levt med arbetslöshetssiffror på 4-5 procent. Ska vi nu vänja oss vid 8-10 procent. Med var tredje eller fjärde ungdom utan jobb?
I Dagens Nyheter berättar samtidigt Mona Sahlin om socialdemokratins mål inför framtiden. Ett retoriskt vackert socialliberalt dokument där ”individens frihet” beskrivs som den egna rörelsens historiska mål: ”den enskilda människans möjlighet att välja sitt eget liv”. Ett val som ska kunnas göras med ett litet nätt bagage av social trygghet och välfärd.
.
.
Problemet är bara att socialdemokratin surrat fast sig vid samma mast som regeringspartierna. Det är den kapitalistiska skutan som på nytt ska göras sjöduglig och ta oss mot nya mål. Sahlins målbeskrivning är utopistisk eftersom den blint bygger på en ny era av framgångsrik kapitalism. De rödgrönas vårbudget i slutet på denna månad kanske blir mer realistisk. Men mer troligt är att den fördunklar mer än den förklarar.
Utan vare sig vind eller åror. Med ett ruttet skrov. Det är den seglats som både regering och opposition bjuder in till…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Reinfeldt, Mona Sahlin, Rödgröna alliansen, moderaterna, finanskris
I pressen: SVD1,DN1,Expressen1,Expressen2,AB1,
Bloggare:
”NAVIGARE NECESSE EST!”
Att segla är nödvändigt. Men det viktigaste är vem som håller i rodret. Varken borgarna eller sossarna tycks klara detta.
Hej!
Kommer bloggen trumma på behovet att köra ut Reindfeltregeringen i valet, som en framryckning för och mönstring av krisbördonas mest drabbade? Eller växer sig reservationerna för stora, från oppositionen, som får er att inta en neutral inställning på valdagen? Såsom det nu lutar år, sett till beskeden som lämnats från de båda regeringssatsande partilägren?
”Trumma på” kommer vi säkert inte att göra. Men vi kommer knappast att vara neutrala. Det verkar dumt att ställa sig i vägen för alla de arbetande människor som trots allt tror att en regering Mona Sahlin kommer att förbättra deras situation?
Frågan är mer komplex och kräver mer komplexa svar än i tidigare val eftersom både socialdemokratin och vänsterpartiet redan på förhand deklarerar att de tänker bilda en ”folkfrontsregering” med det i dag distinkt borgerliga Miljöpartiet.
Vi återkommer.
Pest eller kolera har sedan länge varit de reala regimalternativen. Bägge alternativen är fast förankrade i en nyliberal grundläggande ekonomisk syn på samhället. Man blir en aning förvånad över de sosse anstrukna bloggar som dykt upp och med emfas förkastar hägermodellen och har en vänsterprofil. Vän av ordning frågar sig var dessa ”radikala” vänsterkrafter fanns under den tid då Carlsson/Persson vred landet långt mer åt höger än den ihärdigt kämpande högerAlliansen lyckats med. Jag har hört sägas att det fanns många i S leden som knöt näven i byxfickan under nämnda (S)tyre, kan det vara dessa som nu äntligen vågar ge luft åt sitt missnöje med högervridningen?
Faktum var att Alliansen kunde slå S från vänster 2006 på utanförskap och arbetslöshet, det må vara att de fabulerade och överdrev en del men att många hamnat utanför under de förra perioderna med S regimer. Hur mycket högeralliansen kunnat vrida landet åt höger är helt beroende av var mittfåran ligger vilket avgörs av deras motpart.
1982 gick man till val på en förment vänsterinriktad politik, när man väl vunnit var det som bortblåst och man tog i än mer än de tidigare borgerliga regeringarna för att sänka folks reallöner och gödsla kapitalisterna med omåttliga vinster. Förmodligen i nån sorts trickle down tänkande att det skulle skapa industrisysselsättning som på 50 0ch 60-talet, men så blev det inte utan vi fick rekordnivåer på den finansiella spekulationen som kulminerade i 90-talskrisens spekulationskrasch.
1994 var det en ren promenadseger för S, folk avskydde den galna pro cykliska nyliberala högerpolitiken under Bildt/Wibble, vad fick vi då med den nya ”vänsterregimen” jo ännu mer högerpolitik med okunniga S politiker som inte hade tillstymmelse till egen analys eller kunskap och sa sig vara marknadens kuschade slavar, lyder vi inte kommer marknaden att straffa oss. Som grädde på moset gick den fackliga grenen av S ut i en annonskampanj med bilder på vanligt folk, ”tack för att du räddade Sverige” dvs utan protest lät landets ekonomiska politik vridas långt mer åt höger än någon kunnat drömma om och ett gigantiskt utanförskap permanentats.
En gång är ingen gång, två gånger är minst en för mycket, går man på det en tredjegång bör man söka hjälp eller åtminstone utbildning för att minska sina kognitiva problem.
Sahlin har ännu inte sagt ett ord om att hon inte längre tror på den nyliberal ekonomiska modellen, hon tror säkert att man ”sparar” när man stryper den inhemska ekonomin med överbeskattning som genererar sk överskott. Alltså istället för att investera i ett effektivare och bättre samhälle för framtiden som bättre kan klara kommande problem tror hon att dött finansiellt sk ”sparande som gynnar spekulation är bra. Hon verkar tro att staten/det offentliga fungerar som en privat hushållsekonomi. Att det inte fungerar så är ett vedertaget ekonomiskt faktum.
Man behöver knappast vara långt ut på vänsterkanten, marxist eller nåt sånt för att inse det horribla med den samhällsekonomiska modell som i dag omfattas av alla med real möjlighet att besätta taburetterna här i landet.
What is Responsible Fiscal Policy?
Varje gång man haft ungefär denna kritik de senaste decennierna har man fått höra från vänsterhåll att vi måste välja det minst dåliga av pest eller kolera, en annans tålamod börjar komma på upphällning efter tre decennier med detta val. Det största hindret för någon radikal ändring av landets politik är S.