Kina stormakt eller bara stort?

Kinas arbetare reser sig.

.

Myterna om Kina är seglivade. Efter den kinesiska revolutionen byggde borgerliga ideologer upp ”dominoteorier” om de ”horder av kineser” som hotade att välla in över Sydostasien.

.

.

Sedan tio år tillbaka har ”gula faran” getts en ny skepnad. Nu är det billiga konsumtionsvaror som ”väller in” över våra gränser och sägs hota våra industrier. I båda fallen var och är klyftan mellan verklighet och myt stor.
Utgångspunkten för att förstå vad som sker måste vara att Kina i dag är en kapitalistisk marknadsekonomi om än med speciella drag som ärvts från maoismen. Det är egentligen en historisk paradox eller ironi att det är först efter maoismens död som den kinesiska arbetarklassen blivit en verklig kraft att räkna med och inte bara en potemkinkuliss med svällande muskler och blicken tomt stirrande mot horisonten.

.

Sällan har avstånd mellan propaganda och social verklighet varit större än i Maos Kina.

.

Under Maos tid var det ”arbetarna och bönderna” som var Kinas officiella ”herrar”. Verkligheten såg helt annorlunda ut. En klick ”mandariner” styrde godtyckligt från de ombonade salongerna i Peking. Samhället var fastfryst i en modell som förhindrade alla sociala framsteg för de arbetande. Först efter Dengs kapitalistiska reformer växte arbetarklassen till den kraft som den under Maos tid hyllades som.
I dag är de kinesiska arbetarna den största arbetarklassen i världen. Mer än 200 miljoner arbetar i tillverkningsindustrin och byggnadsbranschen. Inget annat land kommer ens i närheten av en sådan arbetsstyrka. Och med mängd följer så småningom styrka och medvetande om sin styrka.
-Goda nyheter. Asiens arbetare gör revolt.
Det är rubriken i dagstidningen Le Mondes ledare från den 10 augusti i år. Hyckleriet är grovt. Om det varit den franska arbetarklassen som gjort revolt hade rubriken knappast talat om goda nyheter. Le Monde menar att de utländska investerarna i Kina och övriga Asien för snabbt vant sig vid en lydig arbetarklass som nöjer sig med svältlöner.
-Men det var att lite för snabbt glömma bort Marx och arbetarklassens kapacitet att revoltera mot ’kapitalisterna som ständigt strävar efter att sänka lönerna till det fysiska minimumet’, påminner ledarskribenten med ett citat från Marx.

.

Hondas unga arbetare avgick med en viktig seger.

.

Orsaken till tidningens optimism är vårens omtalade oro och strejkvåg i utländska bolag, främst den taiwanägda elektronikjätten Foxconn och den japanska bilkoncernen Hondas anläggningar i Kina. Under några veckor var de unga arbetarnas strejker vid Hondas anläggningar förstasidesnyheter även i den censurerade kinesiska pressen. Ledarna i Beijing ser gärna att lönerna för de anställda ökar eftersom de inser att landets ekonomi mer måste förlita sig på inhemsk konsumtion i framtiden.
Arbetarna vann stora segrar och löneökningarna räknades från 30 till 75 procent. Beijing blundade till att börja med inför att det var olagliga strejker eftersom de ägde rum i utlandsägda, speciellt japanska, bolag som man vill visa att de inte är herrar på täppan utan bara gäster. Men sedan la censuren snabbt på locket. De unga anställda vid Honda gick plötsligt för långt i partiledningens ögon när de började kräva rätten att bilda självständiga fackföreningar och organiserade demokratiska stormöten inne på fabrikerna. Strejkerna vid Honda var bara toppen på ett enormt isberg. I landets alla industrizoner jäser missnöjet med löner och arbetsförhållanden. Unga och allt mer välutbildade arbetare nöjer sig inte längre med de villkor som deras föräldrar stod ut med under de första decennierna efter Dengs reformer.

.

Patriarken Deng Xiaoping skrotade maoismen.

.

Då och även nu hyses arbetarna in i fabriksstäder. På nätterna sover de tio i varje rum med upp till 5 000 i varje byggnad. Skiften börjar oftast 7.45 och slutar 22.55.
-Arbetarna måste infinna sig en kvart före arbetsdagens början för en militärisk drill: ”Lystring alla. Vänster, höger, vänster, höger”. När skiftet börjar är det strängt förbjudet att tala med arbetskamraterna, lyssna på musik eller att gå till toaletten utan lov. Den som bryter med reglerna skälls ut och får skura toaletterna som straff, skriver Johann Hari i ett reportage i The Independant 6 augusti.
Men nu känner de unga till de formella rättigheter som arbetarna gavs i den nya arbetslagen från januari 2008 och visar i handling att de tänker kräva sina rättigheter. Bara under 2008 behandlade landets domstolar 280 000 arbetskonflikter.
Under de ”goda nyheterna” ligger djupgående strukturella förändringar i det kinesiska samhället. Först och mest grundläggande är de rent demografiska förändringarna. Ettbarnspolitiken slår nu med full effekt och för första gången i historien minskar gruppen 16-24 år sin andel av befolkningen. Från 2011 fram till 2020 räknas deras andel av befolkningen minska med 30 procent. Det var i det skiktet av befolkningen som världens kapitalister trodde att det fanns en outsinlig källa till en extremt billig och fridsam arbetskraft. Nu visar det sig att den vare sig är outsinlig eller speciellt fridsam.

.

Med militär drill på arbetsplatsen ska arbetarklassen tämjas.

.

För de andra har de unga inte längre samma mentalitet som sina föräldrar vilka utgjorde den första vågen av ”emigrantarbetare”, det vill säga fattiga från landsbygden som sökte sig till kuststädernas industrizoner där slavlöner och militariserade sovbaracker väntade.
-Kinas arbetare har hittills inte visat mycket klassmedvetande. De emigrerade från landets alla hörn, hoppade från ett jobb till nästa, och åkte hem till byn när det var dåliga tider, skrev The Economist 31 juli 2010.
Den unga nya generationen accepterar inte längre samma villkor. Den strävar efter fasta arbeten i städerna, bort från sovbarackerna och ”fabriksstäderna” där de tillbringar 24 timmar om dygnet. De kräver löner som gör det möjligt att bosätta sig i städerna, köpa eller hyra en lägenhet och bilda familj. De vill inte tillbaka till landsbygden.

.

Hem till byn finns inte längre med på de ungas hitlista.

.

Det råder oenighet mellan demografiska experter om hur stor arbetskraftsreserv som finns kvar på landsbygden. Vissa säger noll och andra talar om ännu 100 miljoner personer.
Men i kustregionen gör sig kraven på lönehöjningar redan kännbara. I vissa industrier är upp till 20 procent av jobben obesatta och företagen slåss om den arbetskraft som finns. Det är naturligtvis grunden till de snabbt ökade lönerna som de unga arbetarna lyckas kämpa till sig.
Men kapitalisterna som alltid söker lägre produktionskostnader ser också om sitt hus. Sedan några år tillbaka söker sig både utländska och kinesiska företag till städer längre in i landet där lönerna ligger långt under nivån vid kusten och där det är lättare att hitta arbetskraft i andra åldersgrupper än ungdomar under 25 år. Andra företag diversifierar sina investeringar och startar produktion i framför allt Vietnam och Bangladesh där lönerna ligger mycket under de i Kinas kustprovinser.
Till sist – finns den ”gula fara” som ekonomer och media här i väst så gärna varnar för? Är Kina på väg att ersätta USA som den dominerande makten i världen? Svaret är kanske både ja och nej.

.

Det är lång väg kvar innan Kina blir världens ekonomiska centrum.

.

På grund av sin rena storlek befolkningsmässigt har varje procent av ökad konsumtion per innevånare av exempelvis olja eller andra råvaror ett stort inflytande på världshandeln. Och tillverkningsindustrin för vanliga konsumtionsvaror är redan störst i världen, vilket Foxconn är ett exempel på. Men bilden måste modifieras.
Ännu är den totala kinesiska inhemska konsumtionen en dvärg jämfört med USA. Trots en fyra gånger större befolkning än USA utgör Kinas konsumtion bara 13 procent av USAs BNP. I Kina äger utländska företag industriella tillgångar till ett värde av 500 miljarder dollar och av de 200 största exportföretagen är 153 helt eller delvis utlandsägda. Trots att partiledningen i Beijing pratar om att den inhemska konsumtionen måste öka är Kinas ekonomi drogad av investeringar i exportkapacitet som ännu i många år kommer att vara den huvudsakliga drivkraften i ekonomin.
För att konsumtionen ska kunna öka måste den arbetande befolkningens andel av landets rikedomar öka. Trots de senaste löneökningarna är fortfarande den arbetande befolkningens andel av BNP lägre än någonsin. Sedan 1992 har lönernas andel av BNP minskat från 72 procent till nära 50 procent och en industriarbetares lön är fortfarande bara en tiondel av en amerikansk industriarbetares.
I Kina finns ett uttryck för de arbetandes lott i samhället: chi-ku. Bokstavligt betyder det ”äta bitterhet”. Kinas unga arbetare är beredda att ta strid för att inte längre tvingas nöja sig med sina föräldrars meny, chi-ku.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,AB1,SSD1,DN3,GP1,SVD2,SVD3,SSD2,DN4,SVD4,

Bloggare;Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

7 svar på ”Kina stormakt eller bara stort?

  1. Tackar foer intressant laesning. Mycket informativt om Kina.
    MVH
    MrPerfect72
    Medlem av Aktiv Demokrati – Det foersta steget till den direktdemokratiska internationalen kanske?

  2. Ulf och Mr Perfect

    Tack för visad uppskattning. Det stimulerar till mer arbete.

  3. Ett amerikanskt perspektiv på USA:s handelsrelation med Kina och Asien:
    We trade little pieces of paper (our currency, in the form of a trade deficit) for Asia’s amazing array of products and services. We are smart enough to know this is a patently unfair deal unless we offer something of great value along with those little pieces of paper. That product is a strong US Pacific Fleet, which squares the transaction nicely.

    In an article entitled ”Asia: the Military-Market Link,” and published by the U.S. Naval Institute in January 2002, Professor Thomas Barnett of the US Naval War College”

    Den västliga bilden av Kina har ju många syften. Den stora hallået i USA om Kinas undervärderade valuta är nog inte så lite i syfte att föra amerikanen bakom ljuset med en utländsk fiende för något som är i grunden ett inhemskt problem.

    Le Mondes rubrik är förmodligen ett led i samma företeelse, redaktör tror nog inte sällan själva på den sortens propaganda. Så nu skulle ”problemet” med den undervärderade Yuanen få sin ”lösning”. Economist och FT har haft samma rubriker. Ledare I Economist: The rising power of the Chinese worker. När dessa tidningar på ledarplats med superlativ börjar prata om att arbetarklassen reser sig då bör varje normalt tänkande människa ana ugglor i mossen.

    För något år sen hade SVT ett inslag från Kina där var en i ett exportföretag som tyckte situationen var lite absurd, man hade I huvudsak arbetare I 18-23 års åldern, sen var de förbrukade och man bytte ut mot nya ”hungrig” arbetare. Han menade att så kan man inte ha det, folk bör ha en längre ”aktiv” tid än så.

    Det har ju sedan ett antal år rapporterats om upplopp och oroligheter i mer perifera delar som inte varit gynnade av den stora ekonomiska boomen. Även om Kina mer och mer kommit på mediakartan känns det som om bilden som ges är osäker och inte alltid tillförlitlig, det är svårt att skapa sig en helhets bild.

    Som det verkar förekommer det många skrytprojekt utan större värde för folket, olika sorters skojeri florerar. Shark Loan Phenomenon: China Watch. Lager på lager av entreprenörer i byggbranschen fuskbyggen med undermåliga material och där byggjobbarna blir blåsta när någon entreprenör sticker med pengarna.

    Jag har läst en del uppgifter om att mer än 60% av Kinas export genereras av direkt investeringar, dvs utländska företag som opererar i Kina. Jag roade mig med att titta på relationen exportöverskott och skillnaden mellan BNP och BNI, då hade värde3banken bara fram till 2008, hur det ser ut för 2009 vet jag inte men 2008 var diffen mellan BNI och BNP större än exportöverskottet alltså mer skickades till utländska investerare än exportöverskottet.

  4. Det kom bara lite snabbare än vi kunde tro. Visserligen vet vi att en stark arbetarrörelse brukar komma någon halv generation efter en snabb industrialisering. Så gick det i Brasilien, Sydafrika och Sydkorea, trots brutala diktaturer. Men skulle det gå så även i Kina? Eller skulle splittringen mellan ”gamla” arbetare som var vana att känna sig hedrade och ”unga” vandringsarbetare bestå ytterligare en tid?

    Nu börjar det synas att den splittringen inte var så viktig, trots allt.

    Frågan är hur det här påverkar arbetarrörelserna i de gamla i-länderna. Finns det några tecken på att de hämtar styrka?

  5. Jan,
    Ja det går snabbt när bollen kommer i rullning. När mer än hundra miljoner industriarbetare börjar inse att deras lott inte behöver vara fortsatt misär utan möjlighet att påverka sin situation då blir det till en fruktansvärd kraft. Och ”splittringen” med de gamla tror jag inte har någon större betydelse. De gamla är känner sig nog inte så ”hedrade” sedan uppåt 25 miljoner av dem avskedats från de gamla förfallna industrigrenarna.
    Det kanske bli svårt att se en snabb koppling mellan Kina och de arbetandes kamp här i väst. Men den indirekta kopplingen finns där redan i form av att import av billiga varor från Kina blir något dyrarare och utlokalisering till Kina inte längre lika attraktivt. Dessutom tycker jag att man kan tala om ett ”återhämtande” av styrka när vi ser den grekiska befolkningens motstånd mot ”sparpaketen” eller det tilltagande motståndet i Spanien, Portugal och Frankrike. Den 7 september kan bli en vändpunkt i kampen mot Sarkozys reaktionära politik. Då samlas alla fackliga och politiska organisationer i en landsomfattande demonstration mot regeringens planerade ”reform” av pensionerna. Blir det stor uppslutning, omkring 3 miljoner, sitter reformen löst.

  6. Pingback: Klasskriget i USA

Lämna ett svar