En tjänar mer än nittio tillsammans.

Nyliberalismen i ett enda diagram.

.

Ibland kan man sammanfatta en hel epok i ett enda diagram. Effekterna av den nyliberala kontrarevolutionen i USA visas här under i ett diagram som arbetats fram av de amerikanska fackföreningarnas tankesmedja , Economic Policy Institute. I diagramet kan du se hur ökningen av inkomsterna fördelats mellan olika inkomstagare de senaste 30 åren.

Så här kan du läsa diagramet:
1. Tårtbiten längst till vänster visar att 1% av alla inkomsttagare tog hand om 38,7% av de totala inkomstökningarna under perioden.
2. De tre tårtbitarna till vänster visar att 10% av alla löntagare erhöll 63,7 % av löneökningarna.
3. De fem tårtbitarna till höger visar att 90% av löntagarna fick nöja sig med 36,3 % av lönernas tillväxt.
4.Den sista lilla biten av tårtan visar att 20% av inkomsttagarna fick nöja sig med 0,4 % av inkomstökningen under perioden.
5. Det innebär att 1% av löntagarna tog hand om en större del av löneökningarna än 90% , 38,7% mot 36,3%.
Som sagt kan ibland en bild eller ett diagram säga mer än tusen ord. I Europa har utvecklingen gått i samma riktning som i USA men i ett lägre eller mycket lägre tempo. Det beror naturligtvis inte på att den europeiska borgarklassen har mer socialt patos eller medkänsla med ”verklighetens folk”. Det är enbart det fackliga och sociala motståndet mot den nyliberala offensiven som förklarar skillnaden. Dit räknar jag också de arbetsmarknadslagar som erövrades genom kamp och som olika regeringar inte bara kan spola.
På hemmaplan driver det ”nya arbetarpartiets” skojare, Reinfeldt och Borg, på utvecklingen i samma riktning som i USA. Deras recept på allt, skattesänkningar och åter skattesänkningar, kommer att leda oss till en tårta fördelad som ovan.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

11 svar på ”En tjänar mer än nittio tillsammans.

  1. Pingback: Om att dra isär grupper i samhället samt om arrogans i makten… « reflektioner och speglingar II…

  2. Jag tror att det delvis beror på den nya industrins karaktär. Steve Jobs och de andra har startat i ett garage själva, äger allt själva (eller har såld delar till andra i aktieform) och säljer dyrt till alla. Dataindustrin är en amerikansk uppfinningen. Individualiseringen som skett ger vissa möjlighet att framställa sig som oumbärliga, och vinsterna kan betala dem fantasilöner. Fackföreningar kan ställa krav som lägger ner industrier, eller ta så mycket kaka det går med jobbet i behåll. Individualiseringen kan facket inte göra så mycket åt, istället kan man se samma process hos dem, deras toppar ska också ha 100.000 i månadslön, småpengar i sammanhanget.

    Jag såg ett program i går om skjutningar på jobb och skolor i USA. Utredaren ansåg den vara en funktion av Reagans offensiv mot facket på 80 talet. Nu skjuter bodbiträdena ner varandra i psykotiskt raseri, ingen ställde sig ens frågan vad som händer om de rika görs ansvariga för andras fattigdom. När den här engelskspråkige AstraZeneca chefen Tom fick en astronomisk lön, undrar om han har vett på att vara rädd om natten, eller tror han faktiskt att han är värd pengarna? Det ser ju ut som rob-and-run jobb, bäst att ta så mycket det går.

    Skattesänkningarna påstås ha maxats procentuellt i intervallet 18-25 tkr, vanliga månadslöner för vanliga anställda. Högre inkomster ska ha fått lägre procentsats skattesänkning, men kanske ändå högre i nominella tal. Värnskatten har inte plockats bort. Fastighetsskattens nivellering har naturligtvis hindrat att höginkomsttagare fått skatt på skatten, de slipper betala en gång till med samma inkomst. H&M-familjen betalar väl minst av alla.

    Om SAP hade en framstegspolitik som folk trodde på skulle de vinna valet. Men de väljer att lansera mer skatt på hus och bil, sjunger med i kören som beskriver människan som problemet, vibbarna är lite som manshatarparti, och plockar själva ut samma löner de kritiserar. De väljer själva att förlora valet. Massor av jobbare går till moderaterna, pga politikens innehåll, inte dess yta. Borg verkar sansad, Östros verkar tokig. SAP har enorma problem med sig själva, framförallt saknas ju självinsikt. De var till för förbättringar för gemene man, inte för att lägga sten på börda. Att moderaterna faktiskt håller på att lyckas är otroligt, äldre moderater nyper sig i väl i armen, de yngre ser sig som guds gåva till människorna och tar snart det hela som en självklarhet.

  3. Pingback: Jinge.se » Leif GW Persson, Den döende detektiven, Boktipset

  4. Det är inte bara löner utan hela paketet med vinster etc som skickar det mesta av tillväxt och produktivitetsökningar till toppen. Som Robert Weil visade på i sitt ironiska tack till löntagarna här i landet redan 1999. På 80-talet gick den svenska börsen bäst i världen, detta när man samtidigt sänkte folks reallöner.

    Sahlin pekar på börsras när hon svamlar om de oansvariga euroländerna som Grekland etc, såg att jinge idag varnade för börsras om SD kom in i riksdagen, detta är en aning märkligt för att komma från vänstersidan, när det är rally på börsen här i landet har vanligen löntagarna här i landet varit förlorare och kapitalisterna vinnare. Vi lever nu i den märkliga tid när kapitalisternas välstånd är måttet på framgång för landet, och förstås att den del av offentligsektor som kallas för staten har debet och kredit kolumner på ett visst sätt. Det är helt irrelevant hur statens kolumner är, det intressanta är dels totala offentlig sektor och allra viktigast hur det förhåller sig till hela ekonomin här i landet – folkhushållet.

    sl har ju en klar poäng, SAP hade redan tidigare kunnat sänka skatterna på arbete, med de närmast ständiga överskott (överbeskattning) som varit. Enligt den EU anpassade arbetslöshetsdefinitionen hade vi över 7% arbetslöshet i medel 2006, under högkonjunktur.

    Om man nu absolut inte vill satsa på offentligsektor, vilket visas klart av budgettak och den marginella tillväxt som var under SAP-styret 94-06, men man hade åtminstone kunnat sänka skatterna för vanliga löntagare, att det skulle ha en låglöneprofil är väl att önska för mycket, men ändå.

    Jag lånade Sahlins bok på biblioteket och hennes utläggning om överskottsmål visar på en total okunnighet om hur det förhåller sig, hon tror att den offentliga ekonomin fungerar som ett vanligt hushålls ekonomi. Hon förstår överhuvudtaget inte att en nation inte kan spara som ett hushåll/företag kan göra. Å andra sidan visade Göran Persson upp liknande fundamental ekonomisk okunskap i sin bok ”den som är satt i skuld är inte fri”. Det är skrämmande att det stora partiet inte verkar ha folk som har grundläggande insikter om det fundamentala i sådant här. Det är ett intellektuellt moras.

  5. De har lärt sig att om man driver den offentliga sektorn med så stort underskott att det inte ser återbetalningsmöjligt ut, stiger räntorna de får låna till, och själva kärnan i verksamheten måste minskas. Skuld idag är samma sak som framtida utebliven konsumtion. Det gör en ofri, man kan inte välja vad man ska köpa för pengarna, de är redan intecknade för återbetalning. Vägrar man får man inte låna alls framöver. En stat är ett hushåll, men den kan trycka sina betalningsmedel själv. Trycker den för mycket får man inflation, för lite så får man deflation. Vi kan ge staten mer pengar genom att bara trycka nya, testades i Tyskland 1923 med känt resultat.

    Den höga beskattningen av de många låglönearbetande drar antagligen in mycket till det offentliga, skiftet som görs nu går ut på att vanliga inkomsttagare får sjukvård, skola och äldreomsorg i budgetvariant, och får bekosta arbetslösheten själva, mot sänkta skatter. En majoritet ser ut att välja det, det kommer bara att fungera om lilla effektiva privatsverige konkurrerar väldigt framgångsrikt över tiden. Det har vi gjort, hittills. Jag tror inte en majoritet valt detta om inte SAP tappat bort sin industrijobbarkompass så grundligt. Jag tittade på ”biltokig” på tv i morse. Det där är vårt land, hela folket älskar bilen, små grupper av fritidskonstnärer på södermalm hatar den, varför försöker SAP vinna alla tvåtusen inkomstlösa palestinaschalarna på söder, och uppfostra resten av landet? Alla vill ha en röd stuga på Stureplan, men får en skokartong i Huddinge, varför i hela världen tycker SAP att detta ska bestraffas? Och tror att folk väljer (m) för att de inte förstått? De väljer för att de har förstått! SAP har inte förstått.

    Lyssna på alliansen, vilka är Göran, Jan och Maud? De är lantisar, det hörs när de pratar, de kommer ur små köpingar med småindustri, de kommer ur halva verklighetens folk. Det finns en annan halva också, de hade en gång ett parti som var för kraftproduktion och hjälpte folk att skaffa hus och bil, ett parti i takt med tiden. Det partiet finns inte mer, det springer på galor och berättar för alla att nu ska det bli dyrt att bo och värma sig och att resa och det är jättebra och riktigt. En miljard kineser andas ut vårt årliga koldioxidutsläpp på en kvart; mycket viktigt att ställa bilen! Bygg spårvagn mellan kiosken och folkets hus i Toffsjärvi, driv den med en vindmölla, det är klok politik Get real! Detta folk kan arbeta, det är vant vid uselt klimat; erkänn att det har rätt att bli sin egen lyckas smed, istället för att moralisera. Frihet och egen härd är guld värd är vad folk gillar, istället får dom oätliga klimatmål och bara en bensinskattehöjning till, när de tre senaste känns som steg i fel riktning. Walk-over? Det är en prestation att förlora mot ett parti som sänker skatten för miljardärer och a-kassan samtidigt, det kräver en fantastiskt dålig egen politik och genomruttna kompanjoner. Exempelvis en politik för högre energibeskattning och lägre elproduktion och allians en ilsken stelopererad miljömupp i tv som inte borde släppas ut ens på södermalm. Hon flyger istället fram och tillbaka till Finland, utan att ens reflektera över att hennes enda politiskt salongsfähiga färdväg till Finland är egenrodd eka enkel biljett. 80% av väljarna hatar den männschan, och hon sänker sossarna i spat.

  6. …skulle förstås vara ”allains MED en ilsken stelopererad miljömupp”

    Kom tillbaka, Stålverk 80, nästan allt är förlåtet.

  7. Bara Weimar republikens hyperinflation i början av 1920-talet, varför inte toppa med Zimbabwe.

    Bägge ställena hade speciella förhållanden som inte är applicerbara, i högsta grad undantag. Den stora galopperande hyperinflationen Weimar tog fart när Frankrike och Belgien ockuperade Ruhr. Ruhr var Tysklands produktivaste region, det passiva motståndet i forma av arbetsvägran gjorde att utbudet sjönk drastiskt, samtidigt fortsatt Tyskland att betala ut löner till de som gjorde passivt motstånd.

    Inflation kan ha olika orsaker, för mycket köpkraft i förhållande till utbudet, det kan orsakas av att köpkraften ökas eller att utbudet minskar. I Weimar och Zimbabwe var det senare som var grundorsaken. När man i Zimbabwe sent om sider skulle korrigera historiska orättvisor fick det till följd att utbudet minskade kraftigt, det må ha varit moraliskt rätt men ekonomiskt förödande. Regimen skulle förstås ha mött detta med att skära ner köpkraften om man vill undvika inflationen.

    Japan finansierar i praktiken sina stora underskott med sedelpressen och där har inte tillstymmelse till inflation setts till på lång tid. USA har i praktiken gjort så utan någon hyperinflation.

    Dels är teorierna om penningmängd och inflation inte helt vattentäta. Friedmans idéer om att man skulle kunna kontrollera inflationen med pennigmängden, typ parera den med den förväntade reala tillväxten är sedan länge obsoleta. Det försöktes i en mängd industriländer när hans idéer kom i svang, det fungerade inte. Man kan inte kontrollera mängden pengar i omlopp på marknaden. Den svenska riksbanken har t.ex. ingen politik för att försöka styra penningmängden.

    Räntorna stiger inte i USA, Japan, Storbritannien eller Singapore trots stora sk statskulder.

    Världen i stort har sen Breton Woods semiguldstandard lämnades övergå till ett rent fiat penningsystem, penningen skapas ur tomma intet och är inte säkrad mot något som guld eller något annat.

    Nu har man olika fiktiva konstruktioner som ska försöka göra detta system till någon sorts pseudoguldstandard. Det hela bygger på suspekta nyliberalt anstrukna teorier om vad som skulle hända om om inträffade. Alltså de svenska pengarna ska i princip först tillverkas åt den förmenta marknaden sen ska denna förmenta marknad låna ut pengarna som är skapade av vår gemensamma riksbank till regeringen/staten och ”disciplinera” våra demokratiskt valda representanter. Den som efter ännu en stor kris som vi nu genomlider inbillar sig att marknaden är en förnuftig och klok hushållare kan inte ha alla segel uppe.

    Det som i stor inträffade i 90-tals krisen vara att de svenska kapitalisterna med hjälp av femtekolonnare snurrade upp de genuint okunniga dilettanterna och närmast antiintellektuella arvtagarna till den arbetarrörelse som såg till att folket i gemen fick relativt högt välstånd. Det som skedde hade inte alls behövt utspela sig som det gjorde. Att ett stort fall i den privata produktionen och konsumtionen var tvunget att mötas med offentlig efterfrågan är det inte många seriösa ekonomer som säger emot. Allt annat hade inneburit katastrof och stor förlust för landet på långsikt. Om staten kontrollerar finans och penningpolitik kan de också kontrollera räntorna det är ett helt frivilligt arrangemang att staten ska vara beroende av den förmenta marknadens godtycke.

    Ett litet diagram över USAs budgetutfall 1930-2008, som synes närmast permanent underskott och landet är trots detta världens rikaste och mäktigaste nation. Och då har det i princip sett ut så de senaste 200 åren. De gånger man får ekonomiska problem har föregåtts av försök till balanserade budgetar och överskott.

    Den svenska moderna ekonomiska historien i det allmänna medvetandet , hos våra politiker och inte minst media består i huvudsak av myter och propaganda och har sällan speciellt mycket att göra med vad som verkligen skedde.

  8. Sverige har väl kontroll på penningmängden, alltså behövs inga ”försök”. Om staten vill dra in betalningsmedel från den privata sektorn kan den;

    1) förklara den gamla valutan värdelös och lösa in mot ny satt till aptitlig kurs, senast i Nordkorea. Där stukades den privata sektorn på avsett sätt. Franska francen fick en sån dos när jag var liten, vill jag minnas.

    2) trycka för mycket pengar, köpa arbete av den privata sektorn till gamla priser med nytryckta pengar, då brukar alla priser följa med och man får inflation.

    Bägge dessa åtgärder undviks av regeringar som har möjlighet att ha sina medborgares bästa för ögonen, eftersom det drar undan grunderna för välstånd. Investeringar och arbete ska inte hämmas utan stimuleras i alla skolor, frågan är bara hur det görs bäst. Det är staten som bestämmer penningmängden egen valuta, och i Sverige finns god kontroll, våra stabila prisförväntningar indikerar framgångsrik penningpolitik.

    Sen har vi bankernas utlåning. Det förefaller som om bankerna faktiskt skapar valuta själva genom utlåning till företag och hushåll, därför oroar sig politikerna för vad bankerna hittar på, och vill ha kontroll.

    90-tals krisen var vad som hände när politikerna stoppade en inflationsekonomi. När alla förväntar sig okontrollerade prishöjningar ökar inflationen, och den blir till sist huvudproblemet. Att låna till konsumtion är väldigt dyrt i långa loppet. Göran Persson fick inte låna till sist, utan blev tvungen att skära i offentlig konsumtion, han hade inget val, utom att höja skatten ännu mera. Min teori; det finns en majoritet mot skatter på över 50%

    USA trycker valutan som världen använder, de beskattar världen via seignorage, givetvis kör de underskott om andra betalar. Möjligen närmar vi oss en era där US-dollarn undviks av andra; då får USA problem.

  9. Weimar, Zimbabwe och nu Nordkorea bättre kan du.

    Penningmängden försöks mätas på olika sätt, man har försökt mäta med en myriad av sk M mått. När Feldt släppt lös kreditexpansionen på 80-talet stod han där som ett fån med sina M mätt och var alldeles förvirrad, inget stämde. Fed har helt slutat att publicera M mått. De ses som irrelevanta.

    Staten drar primärt in privat köpkraft med skatter, dess egentliga funktion i en penningekonomi där pengar kan skapas ur tomma intet då det inte finns något behov av skatter för att finansiera någon offentlig verksamhet. Ser ekonomin ut att gå på så högt varv att pennigvärde kan försämras drar man in mer än man spenderar.

    Det hela handlar ytterst om tillgängliga reala resurser, inga pengar i världen kan skapa resurser som inte finns.

    Tillgången på krediter är hur penningar ”skapas” på det horisontella planet på den privata marknaden via banker och finansinstitut. Ökningen och minskningen här beror primärt inte på hur mycket penningar det finns utan på om det finns kreditvärdiga låntagare. Att det blivit kreditstopp med krisen beror inte på brist på pengar, så sk kvantitativ lättnad (QE) som kommit på modet lär inte hjälpa . Dvs att Centralbankerna på olika sätt fyller på bankerna med pengar. Det lär vara Krugman som först rekommenderade det till Japan och det hjälpte inte.

    Att staten skulle gå in och stötta efterfrågan med olika medel för att aktivera underutnyttjade resurser skulle leda till hyperinflation är bara idéer utan empiriskt stöd.

    Under den tiden som lett oss dit där vi nu är har det funnits ”hur mycket pengar som helst”, men de har inte funnits på tjänste och varumarknaden utan i finans och fastighetsspekulation och visst inflationen har varit betydande där med den överlikviditet som översköljts dessa marknader.

    90-tals krisen var en skuldkris, den privata sektorn var kraftigt överskuldsatt när den fria marknaden fick fria tyglar med kreditavregleringen. När den privata sektorn skulle reglera sin balansräkning innebar det ett kraftigt fall i den privata delen av ekonomin. Summa summarum när krisen var över hade offentlig sektor i princip tagit över privat sektors skuldbörda.

    Att det skulle fortsätta med stora underskott var inte troligt, men Persson förlängde och förvärrade krisen med att strama åt och ”spara” i uppåtgående konjunktur vilket förhindrade att folk kom i arbete. Han hade också god hjälp av Feldt som RB ordförande som höll uppe räntorna. OECD hade nyligen en rapport om innevarande kris, i stort sett hälften av underskotten beror på minskande intäkter för staterna, det blir så när folk inte arbetar. Och nu ska Trichet, Cwmeron m.fl. stjärnor ”lösa” krisen med att skicka ut ännu fler i arbetslöshet.

    Åter till 90-talet, där fanns en del eftersläpande privat skuldsättning i utländsk valuta som orsakade ett smärre bytesbalansunderskott som staten ville stötta, det var i princip detta kan ses som enda orsaken till varför Göran Persson behöver besöka flinande finansvalpar i NY om.

    Veckans affärer beskriver det så här:
    Statens utlandsskuld har varit ett tacksamt objekt att skrämmas med. Dåvarande finansministern Göran Persson har målande beskrivit hur han tvingats förklara det svenska ekonomiska läget för fjuniga finansanalytiker i New York. Men att staten lånat utomlands är en avvikelse från det normala och ingenting som varit nödvändigt. Det berör egentligen inte diskussionen om statsskulden. Anledningen till att staten tagit upp utländska lån är att detta medverkat till att hålla nere räntorna.
    Huvudregeln är att staten lånar på hemmamarknaden. Uppstår underskott i bytesbalansen måste detta täckas med lån som den privata sektorn tar i utlandet. Men då kan räntorna drivas upp vilket regeringen ville förhindra och vilket var själva syftet med utlandslånen.

    Förr på den mer reglerade tiden brukade staten också förse export och import sektorn med utländska pengar då staten lånar billigast, så gör man ju nu också för att stötta bankerna och finans instituten i krisen. Alltså det blir billigare lån för intressenterna om det går via staten.

    Något behov av att stå och åbäka sig för utländska finansvalpar för att klara svenska offentliga affärer har inte funnits i modern tid. Sverige behöver inte krypa för utländska finansvalpar, OECDs, IMFs eller någon annan utlännings ideologiska rappakalja.

    Japan utsätts för sådant av och till, kreditvärderingsinstitut har nedvärderat dem till kreditvärdighet typ u-länder, OECD och IMF potentater svamlar det ena och andra. Finansministern där har vid något tillfälle sagt att det rör dem inte i ryggen och att de är en suverän stat och gör som de vill. Inga höga räntor har setts till i mannaminne, nåja nu har de ju så hög medellivslängd att det kanske är att ta i.

    Det var ren okunnighet som skrämde skiten ur våra politiker, speciellt då på vänstersidan på den andra sidan var de nog i stort nöjda med utvecklingen att fack och offentlig sektor fick ett dråslag som de ännu inte hämtat sig från. I stort var krisen en inhemsk konstruktion som en regering inte ska acceptera att utsätta sig för, så som det utvecklade sig. Att en förryckt försäkringsbolagsdirektör får delirium bör en politiskregim inte acceptera. Det är en svaghet att våra politiska regimer inte tar sin position på större allvar.

    Såg just ett historiskt citat från när det begav sig:

    ”Det finns ingen radikalt annorlunda väg än den som regeringen valt för att komma ur krisen.”
    Det var partisekreterare Mona Sahlins budskap

    Sydsvenska Dagbladet ekonomi 10 april 1992

    Jo god dag yxskaft.

  10. Pingback: Behov inte pengar ska styra.

  11. Pingback: Ett förlorat decennium

Lämna ett svar