Afrikas rika sparar i London

Det saknas inte pengar.

.

-Kapitalflykten från Afrika har accelererat i takt med den ekonomiska tillväxten sedan 2000. Den svarade 2008 mot minst 7 procent av Afrikas bruttonationalprodukt.
Det står att läsa i en rapport från tankesmedjan Global Financial Integrity. Det har länge varit känt att korrupta politiker, höga statstjänstemän och militärer stoppar betydande delar av vinsterna på råvaruexploateringen i Afrika i egna fickor och så fort som möjligt placerar pengarna på privata konton i framför allt Schweiz och London City.
Tankesmedjan har sammanställt utflödet av kapital från varje enskilt land under perioden 1999-2008. Det är imponerande siffror trots att de bara redovisar den synliga delen av kapitalflykten. Experter menar att de verkliga siffrorna måste dubbleras.
Rikemansklubben OECD och media i väst gör det lätt för sig. Makthavarna regerar utan transparens. -Det saknas demokratisk kontroll. Eliten tänker bara på sig själv och investerar inte i landets framtid. Så brukar det låta. IMF och Världsbanken pekar finger.

Kapitalflykt 1999-2008

Siffrorna är i tusental dollar och visar genomsnitten per år under perioden. Pilarna visar summan från varje enskilt land per år. Från oljejätten Nigeria försvinner som synes över 17 miljarder dollar per år. Från Egypten och Angola försvinner också stora årliga belopp. Många av Egyptens svältande kunde få hjälp för de närmare 6 miljarder dollar som lämnar landet årligen. Till och med svältens Etiopien släpper iväg nästan 900 miljoner dollar per år till privata bankkonton i väst.

Källa: Global Financial Integrity återgiven i Alternative Economique n° 294

På en lägre nivå är det råa omdömen som ofta luftas. Här i Belgien finns det många i min ålder som växte upp i Belgiska Kongo. Jag har haft en del arbetskamrater med den bakgrunden och jag känner även andra med samma ungdom. Gemensamt för nästan alla av dem är den underliggande rasism som de luftar.
-Ingenting fungerar längre. När vi var där fungerade järnvägen, vägarna var brukbara, skolorna och sjukvården vara bra. Kongoleserna är som barn, de behöver en fast hand att hålla i.
Den paternalistiska hållningen till de forna kolonierna framställs som omtänksam men bakom fraserna gömmer sig den rasistiska idén , ”svartingarna är lata och kan inte styra själva”.

.

När det rådde ordning och reda i Belgiska Kongo

Till det yttre verkar det som att de gamla kolonialisterna fick rätt. Den svarta kontinenten plågas av krig om råvaror och makt, den enskilda människans liv är inte mycket värt, och den härskande eliten skor sig som aldrig förr.
Men när de förra kolonierna gjorde sig fria under 60-talet var det ingen hjälpande hand som sträcktes ut av Belgien, Frankrike och Storbritannien, för att inte tala om fascisten Salazars Portugal. Den koloniala epoken avlöstes av nykoloniala mönster. De radikalaste afrikanska ledarna som verkligen kämpade för att resa sitt land ur fattigdom motarbetades med alla medel, ekonomiska, politiska och militära. Den främste av alla mördades av den belgiska säkerhetstjänsten. Patrice Lumumba är fortfarande legendarisk i och utanför Republiken Kongo.
Internationella Valutafonden och Världsbanken är huvudansvariga för att den afrikanska eliten i dag fyller sina bankkonton i London i stället för att investera sina pengar i det egna landets ekonomiska utveckling. Chockhöjningen av de internationella räntorna 1982 satte kniven på de afrikanska staternas strupar och i ett slag blev kostnaderna för statsskulden en outhärdlig börda.
IMF och Världsbanken tvingade på de afrikanska staterna ett recept som så när dödade dem, den så kallade ”strukturanpassningen”. Det fina ordet innebar helt enkelt att Afrikas länder skulle satsa all sin energi på produktion av exportvaror och öppna sina gränser för flödet av billiga konsumtionsvaror från världsmarknaden. Det lokala jordbruket slogs till stor del sönder och miljoner utblottade småbönder tvingades in till slummen i storstäderna. Lokal industri slogs ut. Ett exempel är textilindustrin i Zimbabwe. Det fanns 30 000 anställda i landets textilproduktion. I dag finns det ingen industri alls kvar. Billiga kläder och framför allt insamlade begagnade kläder dödade den lokala produktionen.

.

Kleptomanen Mobuto med belgiska kungen Bauduoin.

När Afrikas folk befriade sig från kolonialismen fick de aldrig en möjlighet att ta ett avstamp mot en balanserad ekonomisk utveckling. De hade behövt ett skydd för sina ekonomier i stället för IMFs självmordsrecept. Ett protektionistiskt skydd likt det som USA skapade åt sig för att bryta sig loss från kolonialmakten England, eller likt det Japan byggde upp under den så kallade Mejirestorationen då landet industrialiserades.
I stället kördes IMFs nyliberala medicin ner i halsen på kontinenten. Alliansen med de lokala makthavarna befäste industrinationernas kontroll över Afrikas naturrikedomar. Den lokala elitens andel av dessa rikedomar blir mutpengar som kompensation för den befästa underutvecklingen. Pengarna rinner iväg till världens finanscentra där de ger en bättre avkastning än investeringar i det egna landets ekonomi.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,DN4,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

6 svar på ”Afrikas rika sparar i London

  1. De afrikanska länderna är inga länder, utan artificiella konstruktioner. Folkgrupper halveras av gränser, eller delar på länder på sätt som gör att staterna inte kan fungera. De gamla raka strecken från 1815 gör Afrika oregerligt. En fungerande marknadsekonomi kräver fungerande regelverk som gör investeringar någorlunda säkra, annars investerar ingen, inte heller de klaner som tagit över.

  2. sl;
    Jag håller inte med dig i din kommentar. Inte för att den är felaktig. Det du pekar på har haft och har fortfarande en betydelse. Men det är definitivt underordnat den Afrikanska kontinentens speciella relation till världsmarknaden, som råvaruproducent med en allians mellan den lokala eliten och de multinationella storbolagen.

  3. vill bara påpeka att även länder med många hundra år gamla gränser som Rwanda, Burundi (som var ett land) och etiopien inte klarar sig bättre än några andra afrikanska länder. Problemet är bristen på nationell solidaritet och nationalkänsla. Lägger man hela sin lojalitet hos stammen istället för landet så blir det problem. Gränser som avgränsar stammar fel gör det om än ännu värre.

  4. Det finns många aspekter på Afrika. I Afrika pågår bl.a. religionskrig mellan islam och andra traditioner, det brukar innebära svårigheter. Öknen sprider sig på småbrukarnas bekostnad, brist på färskvatten; en hel del omständigheter föreligger i Afrika. Dessutom passade sovjet på att föra krig i Afrika i några decennier, visserligen mot korrupta regimer, men sovjet agerade uteslutande i egenintresse och resultatet blev mest mer förstörelse.

    Att de lokala flyttar pengarna ur landet säger en hel del. Det är gott om gratis arbetskraft, om inte ens de inhemska investerar, vem ska då göra det? Kineserna, tydligen.

  5. Strecken var precis lika raka på 60 och 70-talet, den afrikanska eliten korrupt etc, trots det var där god tillväxt i stora delar av kontinenten. Man måste ha stora skygglappar om man inte ser inverkan av USA:s chockhöjning av räntorna till ockernivåer och där på följandeskuldfälla permanentad med IMF och VB nyliberala Washington consensus recept (Reagan/Thatcher nyliberala revolution). Den lokala medelklass som fanns raderades ut till förmån för det globala kapitalet.

    I Nigeria efter 100 år av brittisk kolonialism fanns det ett universitet, där Latin fakulteten var central institution. Efter 20 år med även då korrupt lokal elit hade man byggt 25 universitet och hade 500.000 studenter i en eller annan form av högre utbildning. Med det nyliberala receptet för ”framgång” blev där betydligt mer begränsat utrymme för offentliga satsningar på saker som utbildning och sjuk och hälsovård. Det märkliga var att den magiska marknaden inte ersatte sådant med effektivare och billigare utbildning och sjuk och hälsovård. Det måste ha kommit som stor besvikelse för de nyliberal profeterna.

    Som en afrikansk student beskriver det från Nigeria:

    In the early 90’s I was a student activist in Nigeria, where year after year we revolted against the military junta’s attempts to enforce the world banks demands to close down whole faculties, phase out most public universities, commercialise the remnants and throw thousands of lecturers from the humanities, Science, Engineering and medicine onto the trash heap.

    We were openly told by World Bank reps that there were too many Africans in schools and too few on the farms. To impose their will, schools were regularly shut, hundreds of activists rusticated, arrested, tortured and killed.

    Han had också några synpunkter på det allmänna hyckleriet i väst om ledarna i Afrika:
    Finally there is a link between the gangsters who rule Africa and the west who hypocritically condemn them. The most corrupt African leaders also happen to be the ones renown for the most zealous enforcement of pro-western economic reforms. Babangida, Abacha, Mobutu, Bokassa and Eyadema, the Al Capone’s of the African continent, were some of the most diligent pupils of the IMF, killing thousands who protested its horrific measures.

    On the other hand, left wing leaders in the continent, hated and demonised by the west, like Nyerere, Nkrumah, Sekou Toure and Samorah Machel inspite of all their undoubted faults and narrow nationalism died in relative penury.

    Kommer att tänka på ett jubileumsprogram om Tetra Pak, deras första expansion utanför Sverige var i Afrika. Förmodar att det var med hjälp av bistånd, förpaktningarna kan göra underverk för att hålla produkterna fräscha länge. Kommer inte ihåg vilket land det var, något med traditionell produktion av boskap och mejeriprodukter. Man pratade med en av Tetra Pak basarna som varit med från början och vid ett tillfälle frågade man om läget då och nu, han bara skakad på huvudet, allt är så oerhört mycket sämre nu, inte ens jämförbart.

  6. Pingback: Jinge.se » Sverigedemokrat överfallen

Lämna ett svar