Folket svälter – vetet ruttnar.
.
I media glänser Indien alltmer som framtidslandet där allt som glimmar är guld. TV visar program om kvalificerad arbetskraft från väst som slår sig ner i Bangalore och andra snabbt expanderande ”frizoner” i den indiska ekonomin.
Det passar bra att kalla det frizoner för den verkliga indiska ekonomin är 500 miljoner som lever på eller strax över svältgränsen.
.
Indiens härskare föredrar att barn svälter medan 55 miljoner ton säd ruttnar bort i de statliga lagren varje år.
.
Men det skiter helt enkelt den härskande indiska eliten i. I tio år har landets Högsta Domstol krävt att regeringen ska använda det överskott av säd som nu ruttnar bort i de statligt ägda lagren till att föda de miljontals indiska medborgare som svälter.
Det handlar inte om några enstaka korn. Enligt Världshälsoorganisationen är det 55 miljoner ton säd som ruttnar bort varje år. Samtidigt är, enligt samma organisation, hälften av landets barn undernärda varav hälften i sin tur är så kraftigt undernärda att deras kroppar och hjärnor skadas för livet.
I stället för att reagera positivt på Högsta Domstolens beslut avfärdade premiärminister Manmohan Singh den med en snäsig replik att domstolen borde hålla sig borta från politiken. Den uppnästa indiska överklassen föredrar nämligen att de ”smutsiga kasterna” på samhällets botten svälter.
.
Manmahon Singh med Västbengalens regeringschef Buddhadeb Bhattacharjee. De generas inte det minsta av att ta beslut som dömer medborgare till svältdöd medan de samtalar över dignande bord.
.
-Vi kan inte ge gratis föda till alla fattiga, svarade premiärministern och undvek därmed att förklara varför de 55 miljoner ton som årligen ruttnar bort inte kan användas till att hjälpa de allra fattigaste från att tvingas se sina barn tyna bort.
Indien är kanske ”världens största demokrati” som det brukar heta vid högtidliga tillfällen. Men de härskandes förakt för det egna folket är helt i klass med de engelska lorderna som föredrog att exportera sitt vete och korn odlat på Irland i stället för att rädda livet på de hundratusentals irländare som svalt ihjäl under de stora hungeråren 1845-52.
En dag kanske Manmohan Singh sväljer fel och faller ner död med hakan i en assiett under en av sina sjurätters banketter betalda med skattepengar. Så länge det finns hopp…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Indien, Svält, WHO, Singh, Irland, Hunger
Buddhadeb Bhattacharjee är premiärminister i Västbengalen, vilket är något annat än Bangla Desh. Karln kan betraktas som socialfascist, för att ta till ett gammalt hederligt skällsord. Hövding för ett parti som kallar sig kommunistiskt men är något annat. Maoisterna försökte spränga honom i luften för några år sedan med missade tyvärr. Bättre lycka nästa gång. Presidenten i BD lär heta Rahman.
Björn,
Tack för påpekandet. Jag läste en bildtext i all hast och uppmärksammade inte mitt fel. Det ändrar ju inget i min text, men rätt ska vara rätt.
mvh
Benny
Manmahon Singh är ju nyliberal, han har ideologi att leva upp till. Skulle indiska staten dela ut säd till de som inte har något värde på marknaden? hur skulle det se ut! Marknadsgudarna skulle bli vreda och kanske straffa Manmahon och Indien. Hellre välnärda råttor i sädesmagasinen än att en svältande indier skulle kunna äta sig mätta.
Nu är det väl så att även råttorn och andra kan rynka på näsan åt det ruttna indiska sädesöverskottet, kvalitén är inte den bästa när det legat ett tag. Man försöker sälja säd på världsmarknaden till priser som ligger under vad fattiga indier får betala för säd. Några skeppslaster som man lyckats pracka på någon gulfstat kom i retur, kvalitén var allt dålig.
Lasse,
Jo det är nog sant. Men de kunde ju dela ut överskottet innan det ruttnar. Men då kommer stora stygga marknadsvargen och biter huvudet av mister Singh. Det är jobbigt för samvetet att vara nyliberal.
Nu vet jag inte riktigt hur det fungerar i Indien, men man kan kanske förmoda att det är den indiska staten som tar kostnaden för dessa överskott. Om så, så har det gemensamma en kostnad för att inte detta överskott ska dumpa priserna på den indiska sädesmarknaden, det verkar inte speciellt nyliberalt renlärigt. Men det finns också hundratals miljoner Indiska småbönder, med betoning på små, dessa är redan i stora problem och skulle nog inte må bra av pressade priser. Men hade bara viljan funnits så hade det nog inte varit några större problem att se till så att överskottet på ett eller annat sätt kommit svältande indier till nytta.
Den utmärkte P. Sainath skrev om för några år sen när ”shining India” sken som mest, en fattig småbonde fick betala kanske 30% i ränta för att investera i en skörd medan Mumbai yuppien betalade 4-5% för sin nya BMW. Som den nyliberala idologin säger, marknaden allokerar alltid resurserna på bästa sätt till nytta för hela samhället. Den osynliga handen stryker de sina medhårs och ger de andra knockout smäll. Den nyliberala ideologin är märkligt rättfärdig.
P. Sainath var även kritisk till hypen över mikrokrediter som lösning på fattigdom som nu hyllas av alla inkl mycket av vänster. Politiken blir då ”befriad” från att ta ansvar för att den ekonomiska makropolitiken adresserar detta. Det är förstås förträffligt om det finns möjligheter även för fattiga att få krediter men det är på inget sätt någon ersättning för en makroekonomisk politik som tar i tu med detta. Enligt P. Sainath så är en betydande del av mikrokrediterna i Indien fråga om att låna för att klara den kortsiktiga överlevnaden i en svår situation. Mikrokreditorena opererar som vilka lånehajar som helst, när det för några år sen var stor översvämningskatastrof nånstans var de som var först på plats, före hjälparbetare etc, mikrokreditorena som skulle kräva in sina skulder av folk som hade förlorat allt.
Pingback: Anglo Irish Bank snubblar.