.
Ed Miliband, i höstas nyvald partiordförande för ett Labourparti i kris, åkte i går på sin jungfruresa till krigets Afghanistan. Han sa sig vilja visa ”att vårt uppdrag /att döda pashtuner/ inte handlar om partipolitik utan om vad som är rätt för vårt land. Ett mer stabilt Afghanistan leder till ett säkrare Storbritannien”. Ett synsätt som i sak är absurt. Att den radikala islamismen gjort en del inbrytningar bland många britter med bakgrund i Pakistan är bara en av rekylerna från detta nykoloniala krig.
.
.
Men resan, där han flankeras av Jim Murphy och Douglas Alexander, tilltänkta som försvarsminister respektive utrikesminister, i en eventuell ny labourministär har ett helt annat syfte.
Den är inte till för att berätta sanningen om kriget utan avsikten är att hälsa USA, finanskretsarna i London City och den brittiska vapenindustrin, att kriget kommer att fortgå som vanligt, om nu Labour skulle lyckas återta regeringsmakten. Därför tiger också Miliband, på samma sätt som den svenska socialdemokratin, om upproret i Egypten.
Trion ska också träffa de såta ovännerna, NATO:s och Isaf:s överbefälhavare general David Petraeus och fuskpresidenten Hamid Karzai. Till de brittiska soldater i upproriska provinsen Helmand som de hunnit träffa, var budskapet att Miliband ville göra mer för deras familjer hemma i Hennes Majestäts örike. Något som kan behövas med tanke på hur många i de egna leden som dött eller invalidiserats för livet…
.
.
På partikongressen i höstas kunde Ed Miliband peka finger åt storebror…
.
Skälet till att Ed Miliband behöver visa för storfinansen var han står, att han på samma sätt som sina föregångare vill fortsätta med brittiska truppinsatser till NATO:s krig, är hans tidigare flirt med det stora krigsmotståndet bland det egna partiets vanliga medlemmar. Så sent som i september vann Ed Miliband en oblodig men oerhört rafflande valthriller över sin storebror David Miliband i kampen om vem som skulle bli ny partiledare för anrika brittiska Labour. Efter ”målfoto” segrade Ed med siffrorna 50.65 procent av rösterna mot 49.35 procent för David. Som den yngre brodern hade han haft lyckan att vara några steg efter i karriären. Han fanns i skymundan utan plats i parlamentet och behövde inte rösta för det egna partiets angreppskrig mot Irak. När opinionen svängde och ett starkt krigsmotstånd bredde ut sig kunde han därför unna sig en och annan kritisk synpunkt i frågan. Detta och att storebror setts som sammanvuxen med Tony Blair/George Brown gjorde att han under partikongressen bröstade sig före de millimetrar som krävdes för att besegra David i den spännande slutspurten om ledarskapet för Labour. Väl vald vill han nu tvätta bort alla misstankar om att denna fredsiver skulle ha varit något mer långlivat än den taktiska episod som det handlade om…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, islamism, jihad, Ed Miliband, labour, NATO
Bloggare: RödaMalmö,