-Stop the cuts !
.
Slagorden mot regeringens nedskärningar i den offentliga sektorn steg mot Londons skyar i går. Hur många var de? En halv miljon säger organisatören, det brittiska LO, och en kvarts miljon säger BBC. Även tidningar som The Independant och The Guardian anser att en halv miljon nog ligger närmast sanningen. I vilket fall var det den största demonstrationen i Storbritannien sedan protesterna mot invasionen av Irak 2003.
.
Som vanligt var det en färggrann demonstration som TUC organiserade.
.
Alla som arbetar i den offentliga sektorn eller som är i behov av den service som den erbjuder fanns med i protesten. Allt från studenter till pensionärer, från sjuksköterskor till lärare och bibliotekarier.
Regeringen Camerons ”cuts” får hela landet att tänka på Margaret Thatchers öppna förakt för allt som luktade facklig organisation. Det är en motsägelsefull opposition mot de nedskärningar som regeringen beslutat om. Enligt opinionsundersökningar som publicerats av bland annat Financial Times är det en majoritet på 57 procent som anser att det handlar om nödvändiga besparingar i de offentliga utgifterna. Men skrapar man lite på ytan ser man att det mer handlar om hur frågorna ställs. För när det kommer till att försvara den egna kommunens bibliotek eller simhall är en överväldigande majoritet emot. Det är bara nedskärningar av ”onödiga” utgifter för andras behov som bejakas.
.
David Cameron kan gå samma öde till mötes som Margaret Thatcher.
.
När en halv miljon samlas för att säga nej till nedskärningarna då kan vi se att de ”majoriteter” som tidningarnas opinionsundersökningar visar upp inte stämmer. De bara speglar svar på ledande frågor till isolerade individer. Tillsammans med alla andra som drabbas blir i stället svaret ett stort Nej på gator och torg.
Regeringens prat om att det inte finns några alternativ till de brutala nedskärningarna av den offentliga sektorn tillbakavisas av de fackliga organisationerna.
.
-Regeringar kan fällas. Så sant så sant.
.
-Vi tänker inte låta David Cameron bryta ned vad som tagit generationer att bygga upp. Låt oss vara brutalt klara över dessa brutala nedskärningar. De kommer att kosta jobb i stor skala – att läggas till den misär som 2,5 miljoner arbetslösa redan lever under, sa Brendan Barber, Trade Union Congress’ ordförande.
-Ni står för viljan till motstånd på varje arbetsplats där man säger nej till att få sina liv förstörda för att alla rika och giriga ska få leva som de behagar, sa Len McCluskey ordförande för landets största fackförening, Unite.
.
De fackliga organisationernas standar fanns överallt.
.
Labours nye ledare Ed Miliband deltog inte i den fackliga marschen för att inte kopplas samman alltför intimt med den fackliga kampen. Men han talade en kort stund till demonstranterna vid avslutningen i Hyde Park. Där fick han känna av buropen från de demonstrerande när han la ut Labours linje som säger att det behövs nedskärningar men inte lika stora som Camerons och inte lika orättvist fördelade.
Demonstrationen var en mäktig påminnelse den kraft som ”alla tillsammans” skapar. Ryktet om den brittiska arbetarklassens död är betydligt överdrivet.
.
-No Cuts. No comment.
.
I går stod ändå inte den enorma demonstrationen i centrum för brittiska och internationella medias rapportering från London. I svansen på demonstrationen agerade ett par hundra revolutionära hjältar som efter stor ansträngning lyckades välta ett antal soptunnor och krossa ett par fönster på banken HSCB, under upplyftande slagord som ”krossa bankerna”.
.
En av de revolutionära hjältarna i direct action.
.
De svartklädda hjältarna fick av någon märklig anledning hållas ett bra tag utan att polisen ingrep. Resultatet blev väl vad som var meningen, nämligen stor plats i media för de krossade fönsterrutorna och liten plats för kraven från en halv miljon arbetare.
.
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, TUC, London, Anarkister, Cameron, Miliband, Fackföreningar, BBC
Pingback: Håkan Juholt, kritiska reflektioner om journalistik, välfärd, samhällsekonomi, sjukvård… « reflektioner och speglingar II…
Är det inte just det ni lyfter som är problemet? När det gäller att man själv kan tillgodogöra sig andra människors hårt ihoparbetade slantar via skattsedeln så tenderar man att vilja göra det (bevara sin simhall osv). Är inte bättre själv, de offentliga satsningar som jag värnar tenderar jag att försvara aktivt, även om jag är tillräckligt insiktsfull för att inse att allt jag gör är att försöka få tillgång till andra människors pengar för min egen vinning. Men när man själv ska bidra till andra så är majoriteten (och jag själv för den delen) direkt emot.
Det nej till nedskärningar som ni observerar är alltså ett nej till nedskärningar på just de offentliga resurser som en viss individ kan ta del av utan att måsta betala, men samtidigt ett ja till nedskärningar på andras offentliga resurser. Därav de 57% som vill skära i offentliga utgifter.
Och det är det som är problemet med socialismen, andra människors pengar tar för eller senare slut. Det är samtidigt detta som är fördelen med marknaden, för där kan man aldrig orättmätigt komma åt andra människors resurser, alla utbyten som sker gör att båda vinner (eller att minst en är indifferent mellan att göra affären och låta bli.). Därför är jag liberal.