VAPEN TILL UPPRORET!
SEGER ÅT REVOLUTIONEN!
Det var länge sedan en internationell politisk händelse skapat en så het debatt inom den breda vänstern. Den folkliga resningen mot Khaddafis regim och det krig som följt har utkristalliserat positioner vars spektrum går från öppet stöd till Khaddafi till uppslutning bakom FNs resolution 1973 och Natos militära ansvar för att resolutionen verkställs.
Mellan dessa ståndpunkter finns det självklart utrymme för många nyanser. Här försöker vi sammanfatta de ståndpunkter som vi fört fram på vår blogg under de dramatiska dagar som varit.
När Khaddafis styrkor stod beredda att inta Benghazi begärde en enhällig opposition att Väst skulle skydda staden och dess upprorsrörelse med ett flygförbud och en bombning av Khaddafis tanks och artilleri. Så skedde också och vi stödde oppositionens begäran därför att det enda alternativet hade varit en omedelbar massaker på alla som deltagit i resningen mot regimen. Inte bara ett kortsiktigt nederlag och döden för många tusen människor i Bengazi. Vilket i sig hade varit nog så allvarligt.
.
.
Revolutionen i Libyen måste undsättas med egna vapen
.
Konsekvensen hade dessutom varit att gränsstaden mot Egypten, Tobruk, omedelbart rensats ren på oppositionella och därefter hade landets gränser stängts. De väpnade motståndsgrupper, som fortfarande kontrollerade viktiga delar av flera städer även i landets västra delar, hade snabbt likviderats. Endast ett marginellt och helt underjordiskt motstånd hade överlevt. Varje självständig politisk rörelse hade sedan garotterats redan i fosterstadiet. Diktaturen hade stärkt sin makt. ”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen. Bokslutet hade varit – inte en motgång – utan ett fullständigt nederlag för den libyska revolutionen. Med svåra återverkningar i hela den arabiska världen.
.
.
”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen…
.
Därefter har det i debatten om ett ja till flygbombningarna uppstått en förvirring som vi inte ser som vår. Men för att undvika missförstånd ska vi här försöka att vara så tydliga som möjligt. När det gäller de röster och de politiska rörelser som mer eller mindre valt att identifiera sig med Khaddafis regim har vi ingenting gemensamt och här är inte tillfället att bemöta dem. För oss är det självklart mest angeläget att diskutera med dem som liksom vi utgår ifrån att upproret mot diktaturen Khaddafi har ett genuint folkligt stöd. Om än med ett eget förlopp, är det en viktig del av den arabiska revolution som vi sett sedan årsskiftet.
Vi har läst mängder med artiklar och uttalanden skrivna av kamrater i denna vår nära krets. Men så när som på något undantag är det inte ett enda av dessa inlägg som besvarar följande frågor:
Var det verkligen nödvändigt att låta massakern ha sin gång? Skulle vi stillatigande, men med öppna ögon, bara se på hur Khaddafi krossade resningen i Benghazi? Detta som det enda sättet att hindra USA/EU i deras försök att leda den libyska och den arabiska revolutionen in i banor som mer passar imperialismen?
Nu är politiken alltid konkret. Den förhåller sig alltid till levande människor och till faktiska situationer. Därför måste vi, som socialister, ha en idé om hur vi själva skulle ha agerat under dessa tre avgörande dagar, 19-21 mars.
.
.
Vi tänker oss att vi, den socialistiska vänstern, hade haft ett dussintal aktivister på plats i Benghazi. Kamrater som helhjärtat hade deltagit i resningen mot Khaddafis trupper i staden alltsedan den 17 februari. Vi antar också att de med sitt aktiva deltagande i resningen skaffat sig ett förtroende, vilket gjort att de kunde göra sina röster hörda ända in i det Nationella rådet.
Nu kommer vi till den ödesfråga som alla som säger nej till resolution 1973, utan att säga ett knyst om det konkreta läget i Benghazi den 12 mars, måste besvara. Vad skulle vi som en socialistisk grupp på plats i Benghazi ha sagt om det Nationella rådets begäran om flygförbud och omedelbar militär nödhjälp?
Skulle detta ha varit vårt budskap:
”Stopp kamrater! Vi har ingen möjlighet att själva stå emot Khaddafis tanks, artilleri och hans vältränade soldater. Men begär vi hjälp från imperialisterna, då leder det till att de försöker ta kontroll över Libyen. Därför ska vi inte begära något flygstöd. Vi vet att imperialisterna inte bombar Khaddafis män av lojalitet med oss eller av humanitära skäl så låt oss i stället kämpa ensamma till det bistra slutet”.
Vi frågar oss hur många det är som med handen på sina hjärtan vågar stå upp och säga att det är vad han eller hon hade sagt till människorna i Benghazi, under de kritiska timmar eller kanske dagar vi talar om. Vi vill att ni berättar detta för oss och inte bara nöjer er med ett ”att-vi-vet-nog-vad-imperialisterna-är-ute-efter” eller andra teoretiskt bekväma schabloner.
Om vi hade varit på plats i Benghazi tillsammans med andra revolutionära socialister hade vi i stället försökt säga ungefär så här:
”Medborgare, vi står inför en omedelbar katastrof! Vi har inget annat val än att be imperialisterna om flygunderstöd. Men vi måste se upp! Vi vet av erfarenheterna i Irak och Afghanistan att deras mål är att ta kontroll över vår kamp och att stoppa revolutionen i hela den arabiska världen.”
”FNs resolution 1973 är ett demokratiskt fikonlöv. Det dokumentet skyler USA:s och EU:s manövrer för att behålla den strategiska kontrollen över vårt land och vår revolution. De säger att de försvarar demokratin mot diktaturer världen över, så låt dem bomba Khaddafis styrkor. Vi kräver också att de omedelbart och villkorslöst ger oss de vapen vi behöver för att själva störta Khaddafi och bygga ett fritt demokratiskt samhälle.”
Vår undran är vari den stora ”kapitulationen” inför imperialisterna finns i en sådan hållning? Anser man sedan som vi att detta är vad socialister i Benghazi borde ha sagt (eller något liknande) då frågar vi varför man inte som socialist ska säga samma sak i London, Paris, Bryssel eller Stockholm?
Gör man det. Vilket vi har gjort. Då menar vi att det går bra att argumentera för en konkret linje också för fortsättningen:
* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.
* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.
* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.
* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.
* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.
* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.
När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.
Benny&Göte
.
Här är en del bra lästips för de av våra läsare som kan och har tid med ”utrikiska” som man sa förr:
Vilka är rebellerna? Bra artikel i The New Yorker.
Vad är USA:s intressen? Gilbert Achcar 31.3.11.
Franska Attac
Bra analys. Fel slutsats.Barry Sheppard.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Bengazi, NATO, FN
I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN5,GP2,SVT1,
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,RödaLund,RödaLinköping,
Väl talat! På samma sätt skulle socialister välkomnat en formation av brittiska Hawker Hurricaneplan som kunnat slå ut de Kondorlegionen som var på väg att förinta Guernica 1937. Sanningen är lika konkret som bomberna som faller- den som gillar schabloner kan nöja sig med en reproduktion av Guernica som Picasso aldrig skulle behövt måla om Görings Junkers och Heinkels skjutits ned.
Pingback: Ge revoltörerna i Libyen vapen | Svensson
Äntligen nån som sätter mot de stora.
Håller med Kadaffi helt.
Sjut sönder alla förädare.
Tragiskt inlägg. Men Khadaffi lär nog inte sjuta så länge till.
Enligt Reuter är det nu mindre än 1000 rebellsoldater kvar i strid. Kaddafi lyckas kanske döda upproret. Han lovade ju att alla som stred mot honom skulle utrotas. Från gator och från hus skulle allt bort. Hans krypskyttar ha mördat folk helt urskillningslöst. Han kan bara inte klara det här utan att bli ställd inför rätta. Tillsammans med hans söner och andra gelikar. Men revolutionen kommer inte att dö ut. Den lever fast mycket försvagad. Men jag hoppas jag har fel!!
Och var har ni beläggen för att Ghadafis styrkor hade ställt till med massaker?
När ställde han till med massmord senast?
Jag vill gärna veta.
Kerstin,
Senast väl kända och dokumenterade bevis för vad regimen är kapabel till är avrättningarna av cirka 1 300 fångar i Benghazi 1996. De hade vågat göra uppror mot de vidriga förhållandena i fängelset. Efter att upproret slagits ned avrättades samtliga fångar . Hundratals hängdes offentligt på torget i staden. Många i Benghazi tappade en släkting då. Minnet av slakten lever vidare och spelar en roll än i dag.
Mer samtida bevis på vad som väntar oppositionen vid ett nederlag kan man ju inte producera på förhand. Men med tanke på att regimen satt in tanks och artilleri mot befolkningen i Zuwarah, Misurata och Benghazi behövs det inte stor fantasi för att inse vad som väntar om Khaddafi segrar. Hans hot om att ”gå från hus till hus” för att döda ”råttorna” är inte tomma ord. När det här är över och om Khaddafi störtats så kommer vi att få veta vad som hänt med de oppositionella aktivisterna i de städer där Khaddafi lyckades slå ned protseterna. Nu vet vi inte det. Jag tror att vi kan befara det värsta.
Pingback: Krig är en obehaglig sak | Svensson
Men Benny, detta ligger ju 15 år tillbaka i tiden. Finns det inga nyare belägg för Gadaffis försök till folkmord? Det som ska vara orsak till detta bombkrig mot Libyen vi nu ser äga rum? Du kan ju inte enbart hänvisa till ”vad som väntar oppositionen vid ett nederlag”. I propagandan från USA/NATO/EU talas det om våldsamma övergrepp mot civilbefolkningen som orsak till angreppet mot Libyen. Det är dessa övergrepp från Gadaffi sida som det ju bör finnas några belägg för?
Hej JB
För det första använder vi inte begreppet folkmord. Det exempel Benny tog upp var en massavrättning.
För det andra finns det hur många belägg som helst på hur försöken att störta diktaturen har besvarats med milismän, kidnappningar, misshandel, dödsskjutningar,överfall, stridsvagnseld, flygattacker och tungartilleri.
Går du exempelvis in på:
http://blogs.aljazeera.net/live/africa/libya-live-blog-april-2
kan du sedan följa den tillbaka dag för dag ända till den 17 februari och hittar då mängder med videoklipp som är övertydliga.
De senaste dagarna har jag sett reportage/live och videoklipp från Khaddafis förstörelse av Libyens andra stad Misuarata. Främst i Sky News och CNN som haft reportrar på plats. Den ligger i väst men innevånarna har alltsedan upproret ställt sig på rebellernas sida.
Självklart får man se på alla dessa kanaler och läsa rapporter och reportage så kritiskt som det bara går. Men för mig ger det en entydig bild av en fullständigt skoningslös våldsapparat.
Jaha, och varför kunde ni inte presentera detta material på Kerstins fråga i går 1 april?
Och på Al Jazeera läser jag i dag detta: ”’Libyan rebels killed in NATO air strike’
NATO investigating reports that coalition jet struck pro-democracy forces in country’s east, killing at least 10.
Last Modified: 02 Apr 2011 11:19 GMT
Africa
Read More
Libya Live Blog – April 2
On the road with the rebels
More ’defections’ to come?
Foreign minister resigns”
Så i det inbördeskrig som nu råder i Libyen med utländsk inblandning fån NATO med flera, ja då krävs tyvärr dödsoffer på båda sidor. Och jag kan omöjligtvis idag av propagandastyrda media avgöra vilken sida som är värst i det fallet. Gadaffi går naturligtvis inte fri, men enligt FN-stadgan har ju Libyen, liksom andra FN-medlemmar, rätten att försvara sig mot angrepp utifrån. Ty NATO-sidans inblandning i detta inbördeskrig har MYCKET fler orsaker än vad dom vill låta påskina i sin propaganda, att ”skydda civilbefolkningen” Struntprat vill jag och många med mig påstå. Skälet till deras inblandning här är är ju vad allt fler inser ENBART strategiska, maktpolitiska och ekonomiska (oljan). Så att tro att någon sorts revolution i Libyen skulle gagnas av denna USA/NATO/EU-inblandning är bara trams!
Du valde tydligen att bara titta på en enda live-blog. Den för i dag. Den 2:e april. Dessutom valde du ut en enda nyhet. Det finns i bloggens huvud 44 länkar. En från varje dag sedan den 17 februari. Med flera tusen nyheter. Massvis med videoklipp. Ta dig lite tid. Eftersom du verkar vilja ha ett grundligt svar. Jag har gått igenom hela materialet och sett hundratals timmar på TV- live från 5-7 olika kanaler och min övertygelse om att detta är en genuin folklig revolution som vill störta en 42-årig diktatur är bergfast.
Kom dessutom ihåg att regimen Khaddafi, i de områden man de facto ockuperar, förbjuder all annan journalistik än ”guidade turer”…
Vi återkommer dessutom under de veckor som kommer med nya bedömningar. Självfallet kan vi ha fel. Sanningen lär inte vara så många veckor eller månader borta.
Hälsar Göte
Ok, men hur kan man associera en ”djupt folklig revolution” som du säger med bistånd och samarbete med krafter från USA (Obama)/CIA, NATO(Sarkozy mfl.) som faktiskt alldeles uppenbarligen ser denna operation i Libyen ur ENBART eget strategiskt maktpolitiskt perspektiv. Det libyska folkets intressen kommer för dessa herrar först i andra hand, om ens det. Jag begriper inte hur man ur något vänsterperspektiv kan föreställa sig att ett folk vare sig i Libyen eller någon annan stans kan genomföra någon sorts folklig revolution i samarbete med dessa krafter från USA/CIA; NATO; EU. Visa ett exempel på detta! Ingen kan väl tro att dessa västmakter efter fullföljt bombkrig, kommer att tillåta någon sorts folklig regim på någon sorts revolutionär grund i Libyen. Nej, icke! Det kommer i så fall självfaller att bli fråga om nya sorts marionetter, nu istället till USA/NATO. Men om man tycker att detta är en god utveckling för Libyen, ja då får man ju stå för det. MEN är det detta som man tycker är ”den folkliga revolutionens” mål, ja då är man liberal och inte vänster Ja, visst, Gadaffi är väl inte guds bästa barn, det inser jag självfallet, han har säkert mycket på sitt samvete. MEN jämfört med de krafter som nu vissa inom den s.k. vänstern vill ställa sitt hopp till om en libysk revolution, ja i den jämförelsen vad gäller död och förstörelse, ja då är Gadaffi en småhandlare! Vägen till riktig fred och demokrati i Libyen, och alltså inte till någon sorts liberal lyd-regim, den vägen går INTE via samarbete med de krafter som i detta nu gör sitt yttersta för att bomba Libyen flera decennier bakåt i utvecklingen. Det libyska folket har tyvärr uppenbart en mycket lång väg att vandra till riktig, fred, demokrati och självständighet, och frihet från förtryck från ALLA olika maktsfärer.
Eftersom Al-Jazeera kommit upp så kan jag rekommendera den kanalen. En riktig favorit är Anita McNaugt och hennes rapporter från Tripoli. En av dom få kvinnliga rapporter som intervjuat både far Gaddafi och sonen Saif Al-Gaddafi. Hon är överlägsen dom i de intervjuer jag sett.
Jag kommenterar utförligt här:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/04/dodande-ska-inte-premieras.html
Många (?) menar att vi bara ska hjälpa humanitärt. Jag undrar hur humanitär hjälp ska komma fram om diktatorn, i detta fall Gaddafi´s styrkor, skjuter de som vill hjälpa liksom avrättar sitt folk. Är det humanitärt att bara låta det ske?
Nu var det belägg för de där bombningarna som Ghadafi påstods ha gjort sig skyldig till, och som utgjorde grunden till FN-beslutet om att börja bomba i Libyen, som jag sökte belägg för.
Sådana har jag inte funnit någonstans, medan jag däremot har funnit åtminstone ett fall där den där bombningen förnekas, nämligen där ryssar påstår att de inte kunna iaktta någon sådan bombning från sin sattelitövervakning:
http://www.youtube.com/watch?v=H9VpUl3vFb4&feature=player_embedded
Det är ju möjligt att ryssarna ljuger, men vi kan verkligen inte utesluta möjligheten att USA och Frankrike ljuger om dessa bombningar (ex. med tanke vad som sades före anfallet på Irak och som någon nämnde Honkinbukten ex). Det faktum att det alltid är ”fienden” som startar alla krig, fast det inte alls alltid är på det sättet gör mig misstänksam alltså. Det faktum att inga belägg har visats gör mig ännu mer misstänksam eftersom det nästan alltid finns folk som filmar vid sådana händelser – och lägger ut sina filmer på nätet.
Och, avrätta fångar i fängelser, en masse, som Ghadfi tydligen gjorde (vilken är källan förresten) är visserligen rått och vanvettigt inhumant enligt vår moraliska standard, ja helt oacceptabelt, men den moralen bryter USA mot, den bryter de flesta arabiska ledare mot även de som har USA:s stöd, så vi brukar inte bomba alla som beter sig så, om det inte finns fler skäl, som olja ex. Men folkmord är detta fångdödande inte.
Och vi vet inte alls hur utgången hade blivit i Libyen om Väst avstått från att lägga sig i. Det mest sannolika var väl ett kort slag tillbaka från Ghadafis sida och sedan slut, i värsta fall början till ett lågintensivt gerillakrig, precis de skeenden som Ghadafi förhindrat tidigare, fast med omänskliga metoder, och som även Saddam förhindrade i Irak, med samma omänskliga metoder.
I Irak har flygförbudszon och invasion lett till ettofantligt mycket större lidande för folk, vad gäller antal lidande och döda, än vad som förekom dessförinnan.
Frågan är alltså VAD som förorsakar minst lidande, mätt i antal skadade, dödade och förstörda liv, för oskyldiga civila, inte minst för kvinnor och barn.
Dessutom tyder alltmer idag på att utgången nu blir ett långvarit och utdraget öppet inbördes/klankrig med förmodligen åratals av lidande och död för civila i Libyen, efter att Västvärlden så att säga gjort de stridande parterna lite mer jämlika i styrka (nåja).
Ovanpå detta så kan jag inte se att alla uppror är goda sådana, eller alla försök till revolutioner är det. Somliga är eller blir avgjort onda också, vilket vi sett en del exempel på under 1900-talet.
Nu har jag hittat en källa till de där fångavrättningarna. Den innehåller lite annat som också är intressant, om det nu har fog för sig.
http://www.fokus.se/2011/03/rebellernas-dubbla-ansikte/
Man trodde ju att kvinnan som blivit våldtagen och bortförd hade ”försvunnit”. Det finns en väldigt intressant artikel i New York Times. Hon berättar att hon har blivit förhörd, och även blivit slagen i den isoleringscell hon suttit i. Man vägrar henne att låta sig förenas med sin familj i östra Libyen., man misskrediterar henne, m.m. Måtte hon få upprättelse för vad hon fått utstå.
http://www.nytimes.com/2011/04/05/world/africa/05tripoli.html?ref=africa
Sig-Åke P
Det värsta är väl att man idag har svårt att tro på något man läser i tidningen, och i synnerhet vad gäller sådana där ”tycka-synd-om-historier”. Somliga av dem kan vara helt sanna, men hur ska man vet det efter historierna som vi serverades i samband med Iraks invasion i Kuweit, bl.a. den om spädbarnen som slets ur sina kuvöser och kastades på golvet, som alltså bara var en PR-historia, uppfunnen på betalning av en amerikansk PR-firma.
Sådant lurendrejeri får ju just till följd att alla fall människor med minne och tankeförmåga kommer att ställa sig skeptiska till alla sådana här berättelser i fortsättningen.
Pingback: Ship to Misrata?
Hittade av ren tillfällighet en utmärkt artikel i en studentwebbtidning ”The McGill Daily” om vad det betyder när de arabiska massorna intar scenen och länkar den här
http://www.mcgilldaily.com/2011/04/the-black-bloc-undermines-mass-action/
Pingback: Baghdad Bob i Tripoli