Socialister för ett nytt Algeriet

För en social revolution .

.

Av alla arabiska länder är det bara Algeriet som utkämpade ett långt och blodigt befrielsekrig mot den franska kolonialismen. Det har haft stor betydelse för hur en socialistisk opposition kunnat arbeta i landet.
Befrielsefronten NLF kunde i decennier luta sig tillbaka mot det folkliga stöd den hade tack vare kampen mot Frankrike. Men revolutionen degenererade snabbt och den alltmer egenmäktiga byråkratin i NLF blev stomme i den enpartistat som utvecklades.

.

Befrielsekampen mot den franska kolonialismen leddes av befrielsefronten FLN.

.

I dag finns flera lagliga partier även om man fortfarande kan betrakta regimen som en militärdiktatur. President Bouteflika är generalernas man och skyltfönster. Varje protest i samhället möts reflexmässigt av våld från kravallpolis. Att Bouteflika i sitt tal häromdagen annonserade reformer och ändringar i konstitutionen speglar en allt större oro bland härskarna inför den arabiska revolutionens framfart.
Att arbeta som socialist i landet är inte lätt och inte heller riskfritt. Organisationen Socialistiska Arbetarpartiet (PST) är sedan några år algerisk sektion av Fjärde Internationalen, samma international som Göte och jag tillhör sedan 40 år.
I deklarationen här under säger PST att Bouteflikas ”öppning” är välkommen men inte alls tillräcklig för att möta de arbetandes krav och behov.

.

Varje protest möts av kavallpolis.

.

Just nu följer protesterna i Algeriet en annan bana än i den omgivande arabvärlden. I stället för att mobiliseras till dagliga demonstrationer med krav på frihet och dignitet koncentreras protesterna till strejker och mobilisering i olika sektorer av ekonomin och utbildningen med krav på bättre arbetsvillkor och ett slut på korruptionen inom administrationen.

**************

En annan politik är möjlig.

President Bouteflika annonserade i sitt senaste tal ett litet steg tillbaka från sin auktoritära bana. De jättelika studentdemonstrationerna, de stora strejkerna, de arbetslösa och de fattigas revolt tvingade Bouteflika att lova ett slut på regimens odemokratiska politik och att kanske stoppa de statliga institutionernas maktkoncentration.
Oroad av revolutionerna i Egypten och Tunisien tänker Bouteflika avskaffa den arsenal av lagar som murar igen alla politiska öppningar och som fängslar friheten. Lagar som han själv antagit under sina två första mandatperioder, som kriminaliseringen av pressfriheten, den nya vallagen från 2007 och nya regler för kommunernas styre.
Men han tänker fortsätta att reglera vår yttrandefrihet, vår frihet att demonstrera, rätten att bilda politiska partier, rätten att bilda en facklig organisation eller en association. Men det är rättigheter som inte är förhandlingsbara. Ingen ska behöva begära tillstånd att demonstrera eller organisera sin kamp.
Vad värre är tänker han ensam besluta om innehållet i en ny konstitution. I en demokrati kräver det en nationell debatt med tillgång till media för alla åsiktsriktningar och sedan val av representanter till en konstituerande församling i proportion till antalet röster för varje position med uppgift att skriva en konstitution som reflekterar de arbetandes, ungdomens och folkmajoritetens strävanden.
Bouteflikas skryt över den ekonomiska och sociala situationen dementeras av tusentals social strider. Om allt går så bra, varför alla dessa demonstrationer?
Han har inte helt kapitulerat inför den ultraliberala lobbyn av viktiga importkapitalister, baronerna med kontroll över den informella kommersen, och de privata monopolen över livsmedelsindustrin. Han intar också en mild reservation mot den imperialistiska aggressionen i Libyen. Men han för fortfarande en politik för låga löner, social nedrustning och massiva offentliga utgifter till förmån för de multinationella bolagen meden algerisk produktion och distribution monteras ned.
Hans nydaning uttrycks av en protektionistisk politik som sedan flera år favoriserar utländska partners och lokala kapitalister i stället för att överge nyliberalismen som ökar utlandsberoendet och den sociala misären.
Vi anser att den offentliga egendom som Bouteflika sålt ut ska  återföras i folkets ägo och att vi ska nationalisera och åternationalisera strategiska sektorer och viktig offentlig service.
Det är upp till arbetarna och folket att föra en annan politik som skapar en verklig förändring. Det är möjligt.
Om Bouteflika räknar med att återge oss friheten som den såg ut 1999 avstår vi. Vi vill ha en verklig demokrati som uttrycker den arbetande majoritetens och de fattigas suveränitet.
Om Bouteflika inför protektionistiska reformer för att korrigera skadorna av hans ultraliberala kurs, kräver vi i stället en politik för en verklig nationell utveckling som möter folkets behov, en utveckling som skapar verkliga, värdiga arbeten.
Att byta regering, parlament och president är nödvändigt men inte tillräckligt. Vi vill också  se en ny social ordning som bannlyser exploatering och förtryck.
PST
Alger,  16 april 2011

.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentera