Netanyahu ingen förhandlingspartner

Nej, nej, nej. Nej till allt.

.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

.

Bibi i rampljuset.

.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.
-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.
-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?
Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.
Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.
De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.
Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.
-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.
Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.
Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.
Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.
Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.
Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.
-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.
Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.
-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.
Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Lämna ett svar