Nyliberala myter begravda.

Ett bokslut över

Georg W. Bushs skattepolitik.

.

Det har gått tio år sedan president Bush den 7 juni 2001 antog en skattereform som gav miljarder i lägre skatter för de rikaste och några cents för de fattiga.
Nu tio år senare är det möjligt att göra ett bokslut över skattereformen. I korthet lan man säga att reformen lyckades uppnå det outtalade motivet –göra de rika mycket rikare. Däremot misslyckades den totalt att uppfylla de officiella motiven för sänkningen av inkomstskatterna.
Vad var de officiella motiven? De var identiska med vad duon Reinfeldt/Borg i dag presenterar som ursäkter för skattegåvorna till de rikaste i samhället.
Främsta motivet är det klassiska nyliberala hokus pokus att lägre skatter stimulerar tillväxten, investeringarna och skapar nya jobb. Vilket i sin tur ökar statens skatteinkomster. Simsalabim- lägre skatter leder till större statsinkomster.
Myter är mycket seglivade, speciellt då de tjänar de rikas intressen. I hur många hundra år försvarade inte prästerskapet adelns privilegier med ursäkten att den var utvald av Gud att njuta av livet utan att arbeta.
För att skjuta den nyliberala myten om skattesänkningars gudomliga effekt behövdes inte hundratals år. Det räckte med tio år ”busheconomy”.

.

.

I ett dokument utarbetat av tankesmedjan Economic Policy Institute finns en sammanfattning i tio punkter som visar vad som verkligen hände med skattesänkningarna, vilka som profiterade på dem, vilken effekt de hade på tillväxten och jobben. Det är ett förödande bokslut som borde döda den nyliberala mytologin. Men nej, den bara rullar vidare i land efter land som om inget hänt. Orsaken är inte den officiella, nämligen att det handlar om krisbekämpning utan samma inofficiella målsättning som Bushs 2001 –att göra de rika rikare.
Men vad hände i USA under de tio år som redan gått?
* De rika tjänade proportionellt mest på Bushs skattereform. Den rikaste tusendelen av inkomsttagarna med inkomster över 21 miljoner kronor per år fick 3,6 miljoner kronor i skattelättnader, 450 gånger mer än familjen med en genomsnittsinkomst. Den rikaste hundradelen (1%, med inkomster över 4,6 miljoner kronor om året) av inkomsttagarna tog under perioden 2001-2008 hem 38 % av skattelättnaderna. Hela 55% av lättnaderna hade under samma period hamnat i fickorna på tiondelen personer med de högsta inkomsterna, motsvarande alla över 1,2 miljoner kronor per år.

.

.
Detta kunde ske eftersom skattereformen medförde lägre skatt på inkomst av kapital, lägre skatt på aktieutdelning, lägre marginalskatter i toppen, och lägre fastighetsskatt. Summan av allt var att 1% av inkomsttagarna tog hem 65% av alla inkomstökningar under perioden 2002-2007.
* De fattigaste familjerna fick smulor trots att den officiella propagandan motiverade ”reformen” med behovet att sänka skatterna för ”Swanson”. År 2010 fick den fattigaste femtedelen (20% med inkomster under 140 000 kronor om året) 1% av skattelättnaderna. De 60 % av löntagarna som befinner sig på nedre delen av inkomstskalan, med inkomst under 490 000 kronor per år, fick nöja sig med 20% av de samlade skattelättnaderna.
* Myten att mer pengar till de rika sipprar ner i samhället och skapar jobb är just inget annat än en myt. Av alla konjunkturcykler efter andra världskriget var bushperioden den värsta av alla vad gäller löner och inkomster. Under perioden 2001-2007 sjönk den inflationsjusterade veckomedianlönen med 2,3 procent. Medianlönen är lönen i mitten på löneskalan,  vilket är mycket under genomsnittslönen som statistiskt påverkas kraftigt av direktörernas fantasilöner. Under samma period ökade produktiviteten i den icke-agrara produktionssektorn med 15,4 %, det vill säga att frukterna av hela produktivitetsökningen hamnade i andras fickor än de producerande arbetarna. Nio av tio löntagare fick dela på 13% av de totala löneökningarna under perioden 2002-2007 medan 0,01% av löntagarna fick 24% av ökningen.

.

Sedan 2007 har löneutvecklingen fortsatt stagnerat.

.

*Inte heller skapade skattesänkningarna de nya jobb som utlovats. Högkonjunkturen 2002-2007 är den enda period i USAs efterkrigshistoria där andelen i arbete i förhållande till hela befolkningen minskade. Den totala sysselsättningen ökade med bara 0,9 procent vilket är bara en tredjedel av ökningstakten under alla andra högkonjunkturer. Så mycket var det beställt med de sänkta skatternas stimulerande effekt på jobben. En läxa att komma ihåg för LO.
* Men hur var det då med den ekonomiska tillväxten? Den skulle ju få fart av skattesänkningarna. De rika skulle snabbt investera sina ökade rikedomar och driva på tillväxten, lät Bushs ekonomer förstå. Likt i Anderssens saga ”bidde det en timme”. Under högkonjunkturen 2001,4kv till 2007,4kv var tillväxten den lägsta under hela efterkrigstiden. Vad gäller investeringarna i ny produktionskapacitet ökade de med 2,1 % per år vilket är ynka tredjedelen av genomsnittet för efterkrigstidens högkonjunkturer och mindre än hälften av investeringarna under den näst sämsta under perioden.
-Statens inkomster är i dag lägre än vad de hade varit utan skattesänkningarna. Om det råder det enighet bland ekonomer, sa redan 2006 Bushs ekonomiska ”senior adviser” Alan Viard.

.

.

Med det kan bokslutet över den nyliberala dogmen om stimulans via ”utbudspolitik” skrivas i svart och guld. Svart för den arbetande befolkningen. I guld för den lilla stenrika hundradelen av befolkningen, de verkliga kapitalisterna.

.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

7 svar på ”Nyliberala myter begravda.

  1. De superrika investerar säkert, men inte i USA. Priset på arberskraft sjunker när utbudet ökar. Delar av USA är i kris, deras produktionsapparat är åldrad, deras lönerkostnader högre. De kommer säkert igen, precis som den brittiska textrilindustrin kom igen, men mekaniserad med färre anställda. I långa loppet kommer lönearbetare inte att ha högre lön i USA än i Kina, så kinesernas löner kommer att stiga, amerikanernas ligga still. Däremot ommer allas levnadsstandard att stiga, man kommer att få mer teknikinnehåll per erlagd dollar.

  2. Hej sl,
    Du har nog en alldeles för ljus bild av den aktuella krisen. Jag tror inte att det handlar om en övergående kris. Det är hela systemets kris. De som sitter på pengarna vill återgå till ”business as usual” samtidigt som det är en omöjlighet. Därav den långa utdragna krisen som inte lyckas dra in arbetskraften i produktionen igen. De utländska investeringarnas andel av de rikas vinster i USA är liten. Det räcker med att jämföra vinsterna med de direkta utlandsinvesteringarna. Den stora delen av vinsterna bara kastas in i finanskarusellen igen.

  3. Å andra sidan tycker marxister alltid att det är kris, hur bra det än går. Å tredje sidan är ”systemet” alltid i kris någonstans, det är så det utvecklas. Delar som inte ger vinst avvecklas av marknaden. Politiker däremot, avvecklar produktiv verksamhet, som kärnkraft, väl vetande att alla andra tar smällen. I Sverige får de livstidspension, ju längre desto mer skada de gjort.

    Man kanske ska jämföra med ”indirekta utlandsinvesteringar” ? 🙂 Om finansiella vinster placeras på finansmarknaden, utan underlag i produktion eller tillgångar, förvandlas de väl till luft med tiden?

    Eller också är det andras pengar finanseliten kastar in i karusellen, mot en provision som får galna placeringar att se vettiga ut för ”eliten”. När staten trycker nya pengar devalveras de gamla, som tydligen tagit slut. De nya kan också kastas i brasan.

  4. sl,
    Vilka marxister känner du som tycker att det ”alltid är kris”? Om jag räknas in i din krets av bekanta marxister har du fel. På bloggen hittar du många artiklar som hänvisar till perioder av högkonjunkturer , det vill säga krisfria perioder. För att inte tala om den långa expansionsperioden efter andra världskriget, då var det inte heller kriser som dominerade.
    mvh
    Benny

  5. Du behöver inte klä skott för det offentliga samtalet, jag menade att det alltid finns någon fraktion någonstans som ropar ”vargen kommer”, men kanske inte nu heller? Jag skrev ”å andra sidan” och ”å tredje sidan”, det finns alltid invändningar mot allt. Det är alltid kris någonstans, det är själva anpassningsprocessen. Kriserna tar aldrig någonsin slut.

Lämna ett svar