.

I Aftonbladet har Andreas Malm och Joakim Bröms diskuterat Libyen. Här återger vi Malms senaste replik som i vart fall inte kommer att återges i sin helhet eftersom AB:s kulturredaktion avslutat/håller på att avsluta den diskussionen. Troligtvis publiceras där en kortare variant i morgon. Om du, Joakim, läser vår blogg och vill få utrymme för ännu ett inlägg är du givetvis välkommen. Bildtexterna är våra.

.

.

Minst 13 000 människor har hittills dödats i Libyen. Den överväldigande merparten är civila och rebeller; mördarna är trogna Gaddafi. Offren för hans regim är således minst tio gånger fler än i Gaza 2009: ändå insisterar vissa vänsterdebattörer på att nära sitt narrativ om två symmetriska sidor i ett inbördeskrig, två kålsupare som måste bringas att förhandla, två parter som båda gör sig skyldiga till krigsbrott och propaganda…har vi hört det förr? Nej, den ena sidan är förvisso värre än den andra i dessa debattörers ögon, EN av aktörerna har gjort sig skyldig till det Stora Oförlåtligt Brottet: rebellerna har tagit hjälp av NATO.

Joakim Bröms upprepar (AB 4/7) att det inte finns något stöd för påståenden om folkmord eller våldtäktskampanjer i Gaddafis regi. Sådana anklagelser, hävdar han, ligger till grund för FN:s resolution 1973 och NATO:s intervention; eftersom de saknar belägg finns det inga skäl för insatsen. I verkligheten motiverade dock varken säkerhetsrådet eller Sarkozy sina beslut med tal om folkmord eller våldtäkt. Inget av orden förekommer i resolutionstexten. I stället baserade FN beslutet om ingripande i Libyen på ”de omfattande civila dödsoffren”, ”de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter, däribland godtyckliga fängslanden, bortföranden, tortyr och summariska avrättningar”, ”attacker som riktar sig mot civilbefolkningar, inklusive från luften och havet”. Allt detta är väldokumenterat. Nya uppgifter om masslakten i februari når hela tiden dagens ljus; den 16 juni rapporterade BBC om ett sjukhus i Tripoli som mottog mellan 500 och 700 döda demonstranter efter massakern på Gröna torget natten den 20 februari.

.

.

I sitt inlägg hävdar Bröms att övergreppet på Misrata,

med över 1000 döda civila och rebeller. Liksom 1000 saknade unga män,

skulle ha kommit efter NATO:s militära hjälp.

Detta är ren nonsens. Belägringen inleddes

flera veckor före flyginsatserna.

.

När den libyska revolutionen – en syster till segrarna i Tunisien och Egypten – inleddes den 17 februari svarade alltså Gaddafi med ett besinningslöst mördande av civila, demonstranter, misstänkt oppositionella, helt vanliga libyer. Revolutionärerna tog till vapen för att försvara sig, varpå Gaddafi trappade upp dödandet och hotade med massmord i Benghazi och andra upprorsfästen. DETTA var grunden för resolution 1973 och NATO:s bomber. Om Bröms vill rycka undan den måste han förneka inte folkmord eller våldtäkter, utan den situation som faktiskt rådde fram till mitten av mars.

Vad gäller folkmord har få seriösa anklagelser framförts om något sådant, i bemärkelsen systematisk utrotning av en viss folkgrupp. Vad gäller massvåldtäkter är bevisen ännu motstridiga; det råder ingen tvekan om att Gaddafi-soldater har begått våldtäkter, men vi vet inte hur omfattande och välorkestrerade de varit. Undersökningarna försvåras både av att kriget väntar på sitt slut och av det sociala stigma som gör det svårt för offren att träda fram (dessvärre inget ovanligt i sammanhanget).

Medan Bröms bestämmer sig för att tvivla på allt som tillskrivs Gaddafi-sidan vet han emellertid med största bestämdhet att rebellerna ägnat sig åt ”horribelt rasistiskt våld, inklusive tortyr och lynchningar, riktat mot svarta libyer och gästarbetare.” Nå, det råder heller ingen tvekan om att rebellsympatisörer gjort sig skyldiga till mord på misstänkta legosoldater från Afrika söder om Sahara, som i efterhand visat sig vara gästarbetare (för övrigt har gästarbetare även attackerats under revolten i Bahrain). Däremot finns det ingenting som tyder på att sådant våld skulle vara sanktionerat av det nationella övergångsrådet i Benghazi. Än mindre pågår några systematiska angrepp på svarta libyer i de befriade områdena: om det vittnar den goda representationen av svarta i såväl rebellernas administration som deras brigader.

Men det genuint absurda i Bröms kalkyl är att de incidenter som kan läggas rebellsidan till last – förkastliga, jämförelsevis försvinnande få – räknas som moralisk symmetri. Med samma logik var Israel och palestinierna jämbördiga mördare 2009, serbnationalisterna och bosnienmuslimerna 1992-1995, republiken och falangisterna i Spanien 1936-1939. Kålsuparteorier har en traditionstyngd funktion.

På ett djupare plan uppvisar Joakim Bröms noll eller mindre förståelse av dynamiken i revolutioner i allmänhet och de arabiska i synnerhet. Att det förekommer ”militanta islamister”, ”monarkister” och ”förespråkare för nyliberala reformer” i rebellernas led skulle, enligt honom, diskvalificera dem från stöd. Nu råkar där även finnas andra politiska strömningar, inklusive en socialdemokratiskt sinnad vänster med en välfärdsstat i sikte; krav på en omfördelning av oljerikedomarna från Gaddafis familj, som vältrat sig i lyx och förbindelser med internationellt kapital, har funnits med från resningens första dagar. (För en representativ bild av nationella övergångsrådets politiska program, se Shora Esmailians intervju – på plats i Benghazi – med dess vice ordförande Abdul Hafiz Ghoga i Sydsvenskan 6/7.)

.

.

I försvaret av Misrata har skaparkraften hos befolkningen

bland annat inneburit att man byggt om

pickupbilar till egna pansarvagnar.

.

Bröms fantiserar dock vilt om att övergångsrådet skulle ha kidnappat den libyska revolutionen, med en helt annan agenda än ”de krafter som kräver frihet och demokrati”. Så vad kräver övergångsrådet? Exakt samma sak som demonstranterna och rebellerna har krävt från dag ett: fullständiga politiska friheter och demokrati i Libyen, efter 42 års envälde. Det är bara att ta del av alla dokument och uttalanden för att inhämta denna självklarhet, som springer ur övergångsrådets organiska framväxt ur den revolutionära rörelsen. Till yttermera visso har Libyens befriade områden kommit längre än såväl Tunisien som Egypten i nedmonteringen av tyranniets statsapparat; där finns ett klarare övergångsprogram till demokrati än i något av grannländerna. Mubaraks djupa stat lever vidare. När Gaddafi faller kommer den, eftersom enväldet varit så mycket mer fulländat i Libyen, att försvinna från jordens yta.

Men förvisso: den libyska revolutionen är en klassallians. Den överskrider alla ideologiska gränser, därför att den förenar den libyska befolkningen i en totalfront mot diktatorn. Samma dynamik utspann sig i Tunisien och Egypten i januari och februari och pågår för fullt i Jemen och Syrien, i Jordanien och Marocko: islamister, kommunister, liberaler, nationalister, avhoppare från de gamla regimerna, arbetare och företagare, bönder och hemmafruar, ingenjörer och gatuförsäljare reser sig i massor. Med Bröms kriterier borde revolutionerna i Tunisien och Egypten inte ha segrat. Vi bör också önska oss att Assad håller sig kvar vid sin blodiga tron och att Saleh vaknar till liv igen.

Det första målet för revolutionen är att störta tyrannen; när det har uppnåtts, som i Tunisien och Egypten, inträder nästa stadium. Då börjar kampen om makten. Det finns inga garantier för att den lyckas; revolutionen är ett äventyr, ett språng ut i det fria, där vänstern och arbetarrörelsen inte har några annan styrka att lita till än sin egen. I såväl Tunisien som Egypten strider de nu för att fördjupa revolutionen – göra den social – mot såväl islamister som resterna av l’ancien régime. Men finns det någon som önskar att det första målet hade missats? Inte ens de svenska liberaler som under Tharir-veckorna ylade över hotet från Muslimska Brödraskapet önskar sig i dag Mubarak tillbaka. Det är rätt att kämpa för frihet; det är ännu mer rätt att fortsätta göra det.

.

.

Men i centrala Libyen regerar alltjämt diktatorn. Bröms tror att lösningen på problemen är att han får fortsätta göra det, genom förhandlingar. Det libyska folket vet att livet i frihet börjar i samma stund som han faller.

Med detta resonemang avslöjar jag mig, enligt Dan Josefsson, som ”revolutionsromantiker”, ”krigsrusig framför datorn”. Jag misstänker att jag uppehållit mig mer på arabvärldens gator denna vår än vad Josefsson gjort, men det hör inte hit. Av större intresse är anklagelsen om revolutionsromantik. Om man fortfarande år 2011 ska bespottas för detta brott för att man uttrycker stöd till den arabiska revolutionen, eller för den delen de revolutionära krafterna i länder som Grekland och Spanien, så visst: jag erkänner. Revolutionen är tillbaka, och vi är några stycken, i Kairo och Benghazi och Aten och Rabat, som älskar det.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Andreas Malm, Joakim Bröms, Aftonbladet, Misrata

I media: DN1,DN2,